Att redigeras är att dö en smula

Inte alltid förstås. Tvärtom - en god redaktör med skarp blick och vass penna får en att växa. Hur som, i dagens SvD har jag en intervju med Peter Pontikis, regissör till filmen Vampyr som går upp i morgon. Artikeln var längre och handlade om genrefilm i Sverige och filmer gjorda utan bidrag från etablerade filmfinansiella institutioner. Så dök det, trots tidig lämning, upp något oförutsett i sista stund och texten skalades ner. Här, under teasern, är den i komplett skick. Mest synd tycker jag att det är på Jakob Abrahamssons slutkläm.



Vampyrer tål inte solljus, är dömda att leva om natten och dricker blod för att överleva. Som metafor för utanförskap gör sig vampyrernas situation bra, något som lockat regissörer att göra film om dem sedan stumfilmstiden.
Det gäller även den nya svenska filmen Vampyrer som har premiär imorgon.

Filmens huvudpersoner, systrarna Vera och Vanja som spelas av Jenny Lampa och Ruth Vega Fernandez, har inga klassiska vampyrattribut, inte ens huggtänder – för att komma åt blodet i sina offer tar de till fällknivar. Systrarna gnabbas om viktproblem och är trötta på utanförskapet som deras vardag innebär.
Filmens regissör, 32-årige Peter Pontikis som tidigare gått på Konsthögskolan och gjort videokonst, kallar vampyren för the ultimate outcast när han förklarar varför han valde genren.
– Vampyrer är en bild av så många olika saker, med utanförskapet som övergripande tema. Publiken har förkunskap som de läser in i filmen och genreförutsättningarna ger en ram som man kan leka med.
Som att systrarna saknar de vampyrattribut vi är vana vid?
– Det är ju logiskt att även vampyrsläktet följer evolutionen. Det är vampyrdarwinism – de vampyrer som utvecklas borde också klara sig bäst. Och huggtänder känns så opraktiska.

Vampyrer är av flera anledningar en ovanlig svensk film. Trots att två svenska vampyrfilmer får biopremiär den här hösten – Tomas Alfredsons John Ajvide Lindqvist-filmatisering Låt den rätte komma in går upp i oktober – så är det ingen genre som är vanlig. Så är fallet i Sverige med all så kallad genrefilm – från skräck till fantasy och sci-fi. Dessutom är Vampyrer inspelad utan finansiering från Svenska Filminstitutet eller filmregionerna (Film i Mälardalen la in pengar i slutfasen av klippningen). Det ena tycks hänga ihop med det andra, eftersom genrefilm sällan får offentligt stöd i Sverige. Kanske passar vampyrrullar inte in i filminstitutets kvalitetsfilmsmall?
Filmjournalisten Emma Gray Munthe, som är intresserad av genrefilm, tror att det handlar om att projekt av det här slaget inte har fått pengar och att de som gör filmerna därför tror att det inte går att få pengar.
– Delvis har de ju rätt, för filmkonsulenterna har sin personliga smak och de verkar inte så intresserade av den här sortens film. Fast det har blivit spretigare på senare år med filmer som Frostbiten, vilket gör att det ser lite lovande ut.

Pontikis tror dock att det är meningslöst att gå till SFI med filmer som har varit utanför de etablerade europeiska bidragssystemen.
– ”European auteurs explore genre” stod det i Hollwood Reporter under Cannes, och det verkar stämma – regissörer utforskar idag genrefilm för att kunna stå på egna kapitalistiskt ben.
– Med vårt förra projekt gick vi till etablerade finansiärer och fick kalla handen, säger han och skrattar när jag frågar om Vampyrer – där systrarna vill börja leva ett vanligt liv – alltså är en metafor för egna försök att ta sig in i filmbranschen.
Det var efter den erfarenheten som Peter Pontikis och hans producent Patrick Sobieski, som han tidigare spelat in den framgångsrika kortfilmen Paketet med, gjorde vad allt fler filmare världen över gör tack vare billigare och bättre filmteknik: De tog saken i egna händer och filmade utan en finansiär i ryggen.
Och det gick undan, Vampyrer har premiär ett år efter att de fick idén till filmen.
– Jag gav Peter två veckor att skriva manus, och efter att vi hade fått materialsponsring från olika filmteknikbolag spelade vi in i två månader, förklarar Sobieski.
Teamet bestod av fem elever från Dramatiska Institutet, där producenten hade avbrutit sina studier.
– Mina gamla lärare gnisslade tänder när de tvingades skriva praktikavtal. Men jag skulle tro att klasskompisarna, som fått vara med och göra en långfilm som biodistribueras innan de ens gått ut, är desto gladare.
Alla som jobbade med filmen fick en del betalt under inspelningen och resten när filmen går upp. Den sammanlagda kostnaden blev runt 300 000 kronor.
– Och då blev vi utskrattade av folk i branschen med det förra projektet, som vi beräknat till 5 miljoner kronor. ”5 miljoner? Skall ni spela in på VHS?” frågade de.

Den tredje anledningen till att Vampyrer är ovanlig är att det är den första svenska biofilm som filmbolaget Non Stop Entertainment distribuerar. Det speglar situationen som uppstod då Sonet Film, som hade hand om många svenska filmer, la ner sin distributionsverksamhet i fjol, varpå fler projekt är hemlösa.
– Men för oss är det inget självändamål att plocka upp en svensk film, säger distributionschefen Jakob Abrahamsson. Det viktiga är att hitta filmer som vi tycker passar i vårt utbud. Kombinationen av genre och arthouse i Vampyrer liknar det vi brukar distribuera. Och det är en fördel att ta en film som är klar, att inte behöva vara med från manusstadiet.
Abrahamsson tror att genrefilm kommer att bli vanligare i Sverige. Inte enbart för att det blir billigare att göra film eller för att filmerna görs utanför det etablerade stödsystemet.
– Ser man internationellt så är det den här sortens filmer som växer och blir rumsrena: från seriefigurer som Batman till fantasy som Sagan om Ringen. I Norge och Finland har det kommit flera inhemska skräckfilmer de sista åren. Och kolla i bokvärlden – John Ajvide Lindqvist kommer få många efterföljare. Jag tror att fantasy och skräck helt enkelt kommer att bli den nya kriminalfilmen.