Några regler för filmkritikern

Kerstin Gezelius svarade på mitt svar i dagens DN. Men den texten finns vad jag kan se enbart i pappersform så jag låter mitt svar - som bara kommer här, inte att jag tänker försöka klämma in 300 tecken i DN om ett par dagar - bli ett par pedagogiska instruktioner och frågeställningar för filmkritiker, aktiva och in spe.

Om du skall skriva om en film som kommer från "den tredje världen" (en vag definition i en globaliserad filmvärld där en film från, säg, Brasilien kan finansieras av, säg, två av filmvärldens mäktigaste bröder, jag vet) och den innehåller mycket våld, då är det inget att klanka ner på. Så är det nämligen där, och därför är det moraliserande att klanka ner på den saken.

Och även om du egentligen inte klankar ner på den saken, utan på det faktum att hela soppan till film, särskilt karaktärerna, är tunn - gör inte det, för det kommer ändå alltid tillbaka på att du moraliserar. Ja, om inte filmen är gjord i Hollywood förstås. Ibland, i just sådana här sammanhang, undrar jag - är det filmiska framställningar eller en antagen verklighet vi recenserar?

Gezelius har stora problem med att jag använder uttrycket "vi" i min recension. Det är, menar hon, snävt. Och här drar min fantasi iväg lite - för vad skiljer ett "vi" - som det jag skrev i min recension - från ett "man" eller ett "du", som Gezelius skriver i sin. Det blir mest en stilistisk poäng, men kan vara bra att komma ihåg. För ett "du" eller ett "man" kan också vara bra att ha om man vill slingra sig senare; ett "vi" är tydligare - och den kritiker som använder ett "vi" riskerar att få skit för att han eller hon talar för andra. Och det kan ju inte kritikern göra eller hur? För det är väl inte så att kritikern är kritiker för att han eller hon kan väldigt mycket om sitt ämne?

Eller kanske menar Gezelius, underförstått, ett "vi" som är lite för vitt och lite för "första världen" för att förstå hur det går till i favelan? Man kan tolka det som att en kritiker enbart har rätt att vara kritisk om han eller hon tillhör ett "vi" som "förstår" den här saken. Ett problem som för övrigt inte alls tycks uppstå om man från samma svenska horisont är positiv till filmen.

En annan poäng som Gezelius i sitt svar kommer in på är det att jag väljer att berätta om en liten bit av filmen och förvränger den. Men, är det meningen att vi skall berätta hela filmen? För varje gång vi klipper ut ett stycke till vår recension, för att illustrera det ena eller det andra, gör vi oss då icke skyldiga till att framhäva det ena till förmån för det andra?

Det här är något jag ofta tänker på i mitt värv: På mina under 3000 tecken har jag att välja på en rad saker, och jag väljer att fokusera på hur filmen berättas, tillsammans med vad den berättar. För mig är de här sakerna helt sammanflätade. Något som inte är självklart i svensk filmkritik där man gärna kan bygga en recension på att berätta om filmens handling utan en blinkning till hur filmen är gjord, och lika gärna kunde skriva om radioteater.

Det är åtminstone inte fallet med Gezelius, en av landets bättre kritiker.