Venice by the beach & bokaktuellt

Besökte Akademibokhandeln vid Sergels torg för att köpa optimistisk reslektyr till Venedig. (Optimistisk för att det verkligen är klackarna i taket om jag ens lyckas läsa en ickefilm-relaterad nyhetsartikel på festival). John Le Carrés Tinker, Tailor, Soldier, Spy filmatiseras som bekant av Tomas Alfredson och jag tänkte att det var läge att ladda upp.

Men personalen visste inte vilken bok jag pratade om, ens under den svenska titeln "Mullvaden".
Att döma av en annan »filmaktuell« bok jag snubblade på - se bild - lär det dröja sisådär en 40 år.

In other news: jag skriver i Helsingborgs Dagblad om Svinalängorna och andra förväntade hög- och lågvattenmärken på den 67:e festivalen i Venedig.

Armed, Drilled, Armadillo

Gillar dokumentären om danska soldater i Afghanistan. Önskar liksom många andra en svensk dito. Varför? För att så många av oss är reflexmässigt nationalistiska varelser; det är lätt att tro gott om de ur det egna kollektivet nere i kriget - att de liksom inte alls befinner sig i samma situation som andra. Och om de gör det inte påverkas, eller gör snedsteg.

Som någon skrev om Armadillo, så finns det en föreställning om att danska granater är lite snällare. Jag tror att den naiva inställningen är ännu större i ett land som inte har varit i krig på sekler.

Äntligen! (Night of the Hunter)

När någon trycker en verbal påle mot mitt bröst och ställer den där förbjudna frågan - »Vilken är din favoritfilm« - är mitt svar Trasdockan. (Så, då var den hemska svenska titeln avklarad). Charles Laughtons enda film som regissör (han var känd skådespelare) har funnits i olika dvd-utgåvor, men jag har aldrig skaffat den, och ingen av utgåvorna har heller riktigt känns meningsfull.

Istället har jag sett filmen på olika cinematekvisningar i Sverige och annorstädes, vilket möjligen har bidragit till att filmen om en förbrytare som utklädd till landsvägspastor (Robert Mitchum!) jagar två små barn i den amerikanska södern har en sådan särskild plats i mitt hjärta.

Den märkliga stämningen i Laughtons svartvita film från 1955 fångas bäst av Bob Dylan i inlednings- och avslutningsstroferna till hans Man in the long black coat:

»Crickets are chirpin’, the water is high
There’s a soft cotton dress on the line hangin’ dry
Window wide open, African trees
Bent over backwards from a hurricane breeze«

»There’s smoke on the water, it’s been there since June
Tree trunks uprooted, 'neath the high crescent moon
Feel the pulse and vibration and the rumbling force
Somebody is out there beating a dead horse«


Även om det inte finns några som helst belägg för det kan inget kan få mig att tro att Dylan - en känd filmälskare - inte har inspirerats av Night of the hunter. För er som har sett filmen är det bara att med fingret följa antydningarna om dess intrig i Dylans verser.

Vad jag aldrig har förstått är varför Criterion inte för länge sedan gjort slag i saken och gett den här filmen sin behandling. Men i höst är det alltså dags. En dubbeldiskutgåva, som bland annat innehåller en lång dokumentär med bortklippta scener, släpps i november.

Jag kommer mycket nervöst att införskaffa min första dvdkopia av min favoritfilm. Om jag vågar se den är en annan sak.

(Samma månad släpper Criterion för övrigt både Antichrist och Modern Times.)

Deep cuts

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, skribenten bakom bland annat Annika Flynner-bloggen, mejlade och frågade om tips på välklippta filmer och regissörer med känsla för det här med rytm och redigering. En jättefråga förstås - icke desto mindre väldigt intressant: en välklippt film är en film som fungerar precis för det sammanhang den är menad att fungera; ett mästerverk lyfter sig över det på en eller flera punkter (vad den harangen nu betyder) - men jag svarade i alla fall spontant och efter förmåga. Jag har förstås missat en massa personliga favoriter som ramlat ur minnesbanken, men mejlkonversationen publicerades på Nicholas blogg.

Ovanstående klipp - från Milos Formans Gökboet förstås - är ett riktigt bra exempel på en välredigerad konversation, stegrandes till ett gräl, och hur man följer den och slipar fram intensiteten. Notera till exempel hur Forman klipper till närmare bilder på Ratcheds ansikte när hon blir arg, men går tillbaka till helfigur (nå, sittande) när hon lugnar ner sig.

»I just want your extra time/ and your kiss«

Nej, jag skulle nog inte lägga ner min extra tid på att se om Puss, två timmar riktigt dålig komedi. Jag noterar intresserat att en del kritiker, främst Malena Rydell på City (inte på nätet), har dragit stora växeln på något om bittra kulturarbetare. Och jag hade gärna dragit i den övertolkningsväxeln jag med (att det hade något med vår samtid att göra) om det inte var för att situationen (ur det perspektivet) helt enkelt inte är det minsta trovärdig. Skulle man ha placerat dem på en statlig stelbent byråkratisk scen där de inte hade kunnat kämpa för något ens om de ville - då jävlar.

Fast då hade man förstås fortfarande behövt fixa fram åtminstone en karaktär som inte var en pappskiva för att det skulle bli en bättre film.

Min SvD-recension.

Claire Denis-streckare

Monstruöst stor kulturgärning av Cinemateket att visa en Claire Denis-serie. Den börjar idag, med debuten Chocolat, och pågår i en månad. När jag satte mig och skrev en understreckare om Denis filmer i våras var det inför premiären på White material och det kändes, med tanke på hur extremt svårt det är att få tag i hennes filmer, lite trist att så få skulle kunna se dem.
Streckaren publicerades i dagens SvD.

Någon för Sofia Coppolas Somewhere på Sture i helgen?

»Premiär fredagen den 20 augusti 2010

SOMEWHERE

Regi: Sofia Coppola«

Eh... Ovanstående är saxat från Biografen Stures hemsida. Antingen en rätt grov miss, eller en helt ny form av gerillamarknadsföring - och distributionsmodell (filmen får sin världspremiär i Venedig om ett par veckor). Eller en anledning att tälta på Birger Jarlsgatan.

Wisemans dans

Recenserar Frederick Wisemans La Danse i dagens SvD. En intressant aspekt av den hårt arbetande Wiseman är att amerikansk PBS (Public Boradcasting System) har finansierat hans filmer i trettio år, och möjliggjort hans ekonomiskt tveksamma arbetsmetoder (om man vill maximera vinsterna och minimera utgifterna, vill säga) och val av perifera ämnen. I USA fungerar detta Public Service-bolag som ett nätverk av stationer över hela landet, frivilligt finansierade av medlemmar, organisationer och företag.

Way, José

Apropå José González extraordinärt ordinära liv, så finns det annat att säga om den film ur icke-innehållsliga avseenden. Filmen visas nämligen i form av en slags turné: premiär i Göteborg, ett par dagars visningar efter det, och i Stockholm landar den 20 augusti på Bio Rio. Varje ny premiär blir en unik händelse, lite som en galapremiär men närmare markytan.

Och i biosammanhang ligger det här förstås helt rätt i tiden (ja, Plattform står bakom filmen). I nya numret av Sight & Sound redovisas siffrorna för Londons Secret Cinema. Secret Cinema är en pop-up-biograf: en enstaka visning av en film på en udda plats. När de visade Blade Runner i en utökad version i somras dök 6 800 betalande personer upp på Canary Wharf för att se hundratals statister i byggda installationer från filmen. En viss publikökning från när de visade Paranoid Park under London Bridge för 400 personer 2007 - och ett tecken på hur rätt i tiden just detta sätt att visa och uppleva film som en unik händelse är; när vi annars kan se en film hemmavid precis när som helst blir de här sortens event något mycket viktigare.

No way, José

I utmärkta dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston, redovisar regissören Jeff Feuerzeig på ett tidigt stadium sin fascination för konstnären och musikern som står i fokus.

Kanske delvis för att freakfaktorn kring Johnston redan då var rätt stor - »titta han spelar« liksom - men det gav oss en bra och stark ingång till artisten, och varför vi skulle vara intresserade av honom. »För att jag är det«, räcker ibland som argument, om man på ett bra sätt kan argumentera för sin sak.

I The Extraordinary Ordinary Life of José González (som jag recenserar i dagens SvD) gör regissörerna tvärtom: José är en etablerad musiker och det är väl självklart att alla är intresserade av honom och av det faktum att han är en före detta doktorand i biokemi. Eller?

Nej, förstås inte. Ingen film och inget musikstycke är »för alla«. Men jag skulle, oavsett om man riktar sig till de som redan är intresserade av González och hans musik eller person eller en nyfiken man på gatan, ha velat veta varför regissörerna ville göra just den här filmen, om just den här personen. Ett personligt avtryck, om så bara i filmens stil.

Kanske för att jag efter Hälsningar från skogen väntar mig det av Mikael Cee Karlsson: om han skulle göra en dokumentärfilm om Kalle från Vimmerby skulle jag förväntansfullt bänka mig och se den.

Karate Kid 2010

Gillar hur Guardians David Cox diskuterar skillnaderna mellan 1980-talets relationer USA-Japan och 2010-talets relationer USA-Kina, och hur dessa avspeglar sig i nya kontra gamla Karate Kid.

Mina 1500 tecken fick mestadels gå åt till filmens brutalitet. En kombination av dess fokus på själva våldet (i slowmotion och ljudeffekter), dess dramaturgi och den låga åldern på personerna.

Det är, tyvärr, en aspekt man alltmer sällan sätter fokus på vid recensionen av en film - inte minst av rädsla för att verka moralisk eller konservativ. Istället sätter man det vid sidan av »vissa kanske tycker det här är brutalt« och fortsätter diskussionen av innehållet som om detta inte hängde ihop med att småbarn lär sig att misshandla varandra i 2 timmar och 20 minuter. Det är förstås delvis en målgruppsfråga - Karate Kid 2010 har 11-årsgräns och huvudpersonen ser ut att ligga kring de tio (men är tolv). Det ger en helt annan film och berättelse än om föremålet för publikens beundran skall vara och ser ut som sexton (Ralph Macchio var 23 år gammal, men såg väl ut som sjutton).

Innan någon säger motläsning: låt mig åskådliggöra det genom skillnaden mellan en 11-årig flicka som mejar ner fyrahundra gangsters på två minuter (Kick-Ass) och en film som Karate Kid 2010. Den senare bjuder genom sin dramaturgi (träning ger färdighet vilket resulterar i en slowmotionsekvens med pålagt ljud, påhejad av sin mamma, misshandlar en jämnårig) och dess märkliga filosofi - man ska egentligen inte slåss men vi gör det ändå - in till en lite trovärdigare läsning än en film som tydligt flörtar med serietidningsestetiken (och därmed en helt annan läsning).

Den senare fick för övrigt 15-årsgräns och marknadsföringsvägen gick inte via finhotelljunkets i Kalifornien utan via Austins SXSW. Det ger ofta en väsentlig målgruppskillnad (vuxna hipsters).

Samtalet om hur vi förmår läsa och kontra bilder kontra text och hur eventuellt värnlösa vi är inför de förra är en debatt som ofta känns enormt svart-vit. Jag tror att vi har en betydligt mycket större förmåga att läsa och motläsa och omtolka bilder än vad man tror; jag tror inte att vi blir hjärntvättade mordmaskiner av Motorsågsmassakern (det känns bara alltför ofta som om debatten är kvar i 1981) - men jag tycker samtidigt att man ska kunna säga att vissa berättelser i bild och ljud kan förmedla något på ett brutalare sätt en ett stycke text, och att dessa historier då inte är något för prepubertala kids att se på. Det är, tycker jag, inte konstigare än att jag tror att viss barnuppfostran är bra, och annan sämre.

Nog om det. Se, döm själva, och försök räkna antalet produktplaceringar för världens största vara - Kina.

Filmfestivaler och den riktiga världen

Ibland känns filmfestivaler som ett enda långt undantag. Särskilt om man lämnar en vardag som journalist eller akademiker och sitter i en jury - kliver in i ett 10 dagar långt bjudrus av röda mattor, bubbel och femstjärniga hotell.

Fast den där överjordiska kvaliteten kan vara lite jobbig ibland, och därför har jag alltid gillat den down-to-earth-känsla som präglar Thessalonikis filmfestival. Det är Balkan, kedjerökande filosofistudenter, slakterier som blir svartklubbar och knappt några hierarkier. För att inte tala om kvaliteten på mina hotellrum. Definitivt Balkan.

Och just därför är det förstås trist att den bakåtlutade festivalen liksom resten av Grekland drabbas så hårt av landets finansiella kris. Redan i fjol drog de in på antalet inbjudna journalister och häromveckan kom ett pressmeddelande med ytterligare åtgärder (se nedan).

Inget drastiskt kanske (men måhända intressant för oss som pysslar med hur festivaler fungerar - var börjar man spara i det som syns utåt?). Men bakom kulisserna på festivalen - som är underordnad det grekiska kulturdepartementet - vet jag att det händer desto mer, och festivalen har redan skjutits en vecka in i december. Jag vet att det finns värre saker att bry sig om i dagens Grekland, men i den lilla filmvärlden håller jag tummarna för att Thessaloniki ska klara sig genom det här.

»Recent developments in the severe financial crisis that affects our country force us to introduce a number of changes in the operation of our festival; they are the following:

The Board of Directors of the Thessaloniki International Film Festival has decided that:

a/ The members of the International Jury will be reduced from seven to five.

b/ The cash accompanying the Golden Alexander to best film is reduced to Euros 20,000 from Euros 40,000 (shared ex aequo by the winning film’s director and producer).

c/ The cash accompanying the Silver Alexander is reduced to Euros 10,000 from Euros 20,000 (shared ex aequo by the winning film’s director and producer).

d/ A third Special Jury Award for Originality and Innovation is introduced, carrying Euros 5,000 in cash. This prize is awarded solely to the winning film’s director.«

RIP Suso Cecchi d'Amico

Ungefär samtidigt som jag lämnade Rom i förra veckan avled en av filmhistoriens mer legendariska manusförfattare, Suso Cecchi d'Amico, i sin hemstad. Det räcker med att ögna igenom hennes IMDb-sida för att se att hon under sin långa levnad - Suso föddes 1914 - hade ett finger med i nästan all viktig italiensk film, inte minst neorealismen.

Hennes penna adapterade eller skrev bland annat Rom: öppen stad, Cykeltjuven, Miraklet i Milano, Le notti bianche, Leoparden, Rocco och hans bröder. Och hon var även involverad i filmer som Derek Jarmans Caravaggio.

Jag tror ni förstår.

Här är en fyra år gammal intervju med henne (via Mubi) .