I utmärkta dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston, redovisar regissören Jeff Feuerzeig på ett tidigt stadium sin fascination för konstnären och musikern som står i fokus.
Kanske delvis för att freakfaktorn kring Johnston redan då var rätt stor - »titta han spelar« liksom - men det gav oss en bra och stark ingång till artisten, och varför vi skulle vara intresserade av honom. »För att jag är det«, räcker ibland som argument, om man på ett bra sätt kan argumentera för sin sak.
I The Extraordinary Ordinary Life of José González (som jag recenserar i dagens SvD) gör regissörerna tvärtom: José är en etablerad musiker och det är väl självklart att alla är intresserade av honom och av det faktum att han är en före detta doktorand i biokemi. Eller?
Nej, förstås inte. Ingen film och inget musikstycke är »för alla«. Men jag skulle, oavsett om man riktar sig till de som redan är intresserade av González och hans musik eller person eller en nyfiken man på gatan, ha velat veta varför regissörerna ville göra just den här filmen, om just den här personen. Ett personligt avtryck, om så bara i filmens stil.
Kanske för att jag efter Hälsningar från skogen väntar mig det av Mikael Cee Karlsson: om han skulle göra en dokumentärfilm om Kalle från Vimmerby skulle jag förväntansfullt bänka mig och se den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar