Gillar hur Guardians David Cox diskuterar skillnaderna mellan 1980-talets relationer USA-Japan och 2010-talets relationer USA-Kina, och hur dessa avspeglar sig i nya kontra gamla Karate Kid.
Mina 1500 tecken fick mestadels gå åt till filmens brutalitet. En kombination av dess fokus på själva våldet (i slowmotion och ljudeffekter), dess dramaturgi och den låga åldern på personerna.
Det är, tyvärr, en aspekt man alltmer sällan sätter fokus på vid recensionen av en film - inte minst av rädsla för att verka moralisk eller konservativ. Istället sätter man det vid sidan av »vissa kanske tycker det här är brutalt« och fortsätter diskussionen av innehållet som om detta inte hängde ihop med att småbarn lär sig att misshandla varandra i 2 timmar och 20 minuter. Det är förstås delvis en målgruppsfråga - Karate Kid 2010 har 11-årsgräns och huvudpersonen ser ut att ligga kring de tio (men är tolv). Det ger en helt annan film och berättelse än om föremålet för publikens beundran skall vara och ser ut som sexton (Ralph Macchio var 23 år gammal, men såg väl ut som sjutton).
Innan någon säger motläsning: låt mig åskådliggöra det genom skillnaden mellan en 11-årig flicka som mejar ner fyrahundra gangsters på två minuter (Kick-Ass) och en film som Karate Kid 2010. Den senare bjuder genom sin dramaturgi (träning ger färdighet vilket resulterar i en slowmotionsekvens med pålagt ljud, påhejad av sin mamma, misshandlar en jämnårig) och dess märkliga filosofi - man ska egentligen inte slåss men vi gör det ändå - in till en lite trovärdigare läsning än en film som tydligt flörtar med serietidningsestetiken (och därmed en helt annan läsning).
Den senare fick för övrigt 15-årsgräns och marknadsföringsvägen gick inte via finhotelljunkets i Kalifornien utan via Austins SXSW. Det ger ofta en väsentlig målgruppskillnad (vuxna hipsters).
Samtalet om hur vi förmår läsa och kontra bilder kontra text och hur eventuellt värnlösa vi är inför de förra är en debatt som ofta känns enormt svart-vit. Jag tror att vi har en betydligt mycket större förmåga att läsa och motläsa och omtolka bilder än vad man tror; jag tror inte att vi blir hjärntvättade mordmaskiner av Motorsågsmassakern (det känns bara alltför ofta som om debatten är kvar i 1981) - men jag tycker samtidigt att man ska kunna säga att vissa berättelser i bild och ljud kan förmedla något på ett brutalare sätt en ett stycke text, och att dessa historier då inte är något för prepubertala kids att se på. Det är, tycker jag, inte konstigare än att jag tror att viss barnuppfostran är bra, och annan sämre.
Nog om det. Se, döm själva, och försök räkna antalet produktplaceringar för världens största vara - Kina.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Ah, kul att få lite medhåll. Jag som annars med glädje kan äta tomatsoppa och simultantitta på Fulci-filmer blev en smula chockad. Just målgruppsinriktningen gör mig förvirrad - är det meningen att mellanstadiebarnen ska hålla tummarna när amerikanen (bokstavligt talat) slår sig fram i Kina?
My thoughts: http://www.cine.se/filmsida.php?film=karate_kid
Ja, det hela är mycket märkligt. I synnerhet som det är the movie som ska göra Smith JR till storstjärna - det ska börjas i tid osv. Fast jag gillar Cox tankar (se Guardian-texten) om att han liksom inte riktigt är en övertygande vinnare gentemot kineserna.
Även kärlekshistorien lämnade kvar en underlig eftersmak. Å enda sidan gulligt och prepubertalt - möts på lekplatsen, kärlek innan kyss - men också fjärilar i magen på sexualiserad basis. Han lär sig kinesisk kampsport för att spöa konkurrenten á la alfahanneuppvaktning, medan hon bootydansande i arkadhallen tar amerikansk r&b/hiphop-musikvideokultur i besittning, för att väcka Dres lustar.
De approprierar (ursäkta svengelskan) fysiska grenar från varandras kulturer för att mötas halvvägs i den multikulturella högstadietryckaren. Hollywoods sätt att sköta spända utrikesrelationer?
Cox-texten var väldigt intressant. Han lyckas ju formulera några av mina tankar betydligt finurligare och finner även Dres motsvarighet till Way of the Dragon:
"He, however, has humanity. Like any self-centred American adolescent, but unlike the robotic Chinese, Dre's in touch with his feelings."
Kul att emotionell styrka avgör, med tanke på hur mekanisk filmen är i övrigt ;)
Ja. Hela den här filmen är ett enda stort kultur och ekonomisamarbete, kolla för- och eftertexter.
Ja, den andra sidan av denna bräcklighet är att han känns ännu yngre. Men visst är Dre "in touch with his feelings"
Tycker den här remaken är mycket bättre än orginalet. Fånigt att dra paralleller till : "Man ska väl inte lära barn att slåss."
Har i och för sig inte sett nyinspelningen av Karate Kid (och har inte bråttom att göra det heller) men har länge funderat över det tilltagande våldet i Hollywood-film över huvud taget. Självklart blir det extra illa när det är en, som du skriver, målgruppsinriktad, film, men nog har våldet blivit både mer och grövre i "vanlig" film också. Ta till exempel Infernal Affairs kontra The Departed. Den förra rymmer få riktigt våldsamma scener, den senare frossar i head shots. Heist är ett annat exempel. Bra sida för övrigt. /Tomas
Tack. Jag vet inte om det har blivit mer, men möjligen har våldet blivit grövre i de större mainstreamfilmerna. Det ligger som du påpekar med valet av termen head-shots lite i hur våldet presenteras. Att i slowmotion följa ett slag, med ett pålagt ljud, lyfter naturligtvis det brutala i en våldsbild. Och det är den slags våld, inbäddade i sensomaralen i filmer riktade till 11-åringar, som är problematisk för mig, men inte att filmer vill eller försöker skildra våld som sentiment.
När Haneke frossar i vad människor kan göra mot varandra är det egentligen bra mycket vidrigare - men det är sällan något vi får se (eller behöver se).
Och bara ren och skär splatter och vidrighet kan ju också¨vara toppen - http://hynek-pallas.blogspot.com/2008/06/inside-lintrieur.html - men som sagt, det är inte karate kid-målgruppen direkt.
Det var nog egentligen det jag menade - att våldet blivit grövre och mer explicit. Var nyligen och såg Shrek 4 med min son och upplevde den som väl våldsam. Draktränaren likaså. Kanske är det jag som blivit gammal...
Jag håller med om våld fyller sin funktion i filmer som till exempel "Inside" (som ju är riktigt riktigt obehaglig) men målgruppen är, som du påpekar, en annan. Och visst är Hanekes filmer många gånger värre att se på (mår illa bara av att tänka på Funny Games) där fantasin får fritt spelrum.
Jag tror definitivt att just ungdomsfilm tar sig våldsammare uttryck idag. Hela begreppet ungdomsfilms har nog vridits eftersom ungdom - i begreppet tonåring - har kommit att innefatta sk tweens som mål/konsumentgrupp. Till det kommer frågan om skådespelarnas ålder (som hänger ihop med det förra). Nyligen skrev Elin Unnes en tevekrönika i SvD
http://www.svd.se/kulturnoje/tv/mediekronikor/hd-tv-staller-nya-krav-pa-ung-hud_5081145.svd
där hon påpekade att tonåringar numer nästan alltid spelas av jämnåriga vilket de inte gjorde på 80-talet. en liten kompanjon till mitt påpekande om Raplh Ms ålder när han spelade i Karate Kid. Hon gillar, och visst är det väl bra. Samtidigt, när det gäller filmer med våldsamma inslag, är den äldre skådespelaren (eller karaktärens ålder) viktig för att man kanske ska få hjälp att göra en (mot)läsning av filmens budskap.
Skicka en kommentar