Under den tid som jag har varit filmskribent så har jag bott i en eller flera storstäder och kontinuerligt rest på internationella filmfestivaler. Det har naturligtvis påverkat mitt sätt att tänka kring filmtittande, filmkultur och biografens status. Nu bor jag sedan snart ett år deltid på landet, några kilometer utanför Sunne i Värmland. Det påverkar inte mitt filmtittande på något nämnvärt vis – jag går möjligen på något färre pressvisningar än tidigare men vill jag gå på bio blir det under mitt stadsboende. Jag har ändå kunskapen och möjligheterna att se ny och gammal film i samma utsträckning som vanligt eftersom jag vet var jag ska hitta information om film, och jag har ett grundintresse för filmen som medium.
I grund och botten styrs alltså mitt inhämtande av den här kunskapen, samt anskaffandet av filmerna, av mitt film(kultur)intresse. Det är ett intresse som jag kanske inte tar för givet i Stockholm, men som jag åtminstone delar med fler människor där och som känns mer självklart. I min bekantskapskrets i Stockholm kan man se ringarna på vattnet: alla mina vänner talar väl inte om den senaste koreanska arthouse-rullen, men de flesta av dem berör Lars von Triers senaste film. Det är i alla fall något som jag tar för självklart.
Detta har att göra med att filmen går upp på bio, och då mer automatiskt kommer att ingå i ett kulturellt samtal – den finns på människors radar eftersom det görs reklam för den, eftersom den recenseras och ibland skapar viss debatt. Men en betydligt mycket bättre film - säg Claire Denis 35 Rhums - som inte går upp på svenska biografer, passerar även mina normalt filmintresserade vänners radar.
Jag har som skribent länge och i allt högre utsträckning lämnat tankar på och diskussioner om biografens vara eller inte vara – menat att det finns en mängd andra sätt för den filmintresserade att ta del av film än biografen. Jag har istället fokuserat på att tidningar och annan media ska lyfta fram de alternativa/ nya distributionsvägarna, så att även dessa filmer – filmer som 35 Rhums – kan komma att ingå i ett kultursamtal – hamna på människors radar.
Jag tycker förvisso att detta det mediala fortfarande är en viktig fråga – och en som med relativt små medel kan genomföras (att avsätta en spalt och betala de små frilansarvoden det kostar t ex, eller hålla sig med anställda filmjournalister som har utbildning om film och fortlöpande inhämtar kunskap om film utanför den svenska biosfären).
Men ur ett filmpolitiskt – nationellt – perspektiv så har mitt tänkande kring filmkulturen, och filmtittandets möjligheter förändrats - jag inser nu att vi filmjournalister (och andra som är intresserade av filmen som kultur) skjuter oss i foten om vi lyfter blicken från biografen och dess funktion som filmkulturell bas, och slutar debattera denna och låser oss vid digitaliseringen som ett halleluja utan behov av sammanhang.
Därför tillbaka till Sunne. På Teaterbiografen– en fin gammal biograflokal– har man under sommaren kunnat se två filmer: den sista delen i Harry Potter-serien, samt Bilar 2. Till hösten går Försvunnen upp, som avlöses av Jägarna 2. Däremellan lantsortsbiografens tänka frälsning; det digitala evangeliet som ger en unik chans till Sing-a-long med Peter Jöback live från Stockholm.
Om vi dröjer vid den digitala biografen och digitaliseringen, som är den sedan flera år mest debatterade aspekten av framtidens biograf: Det är väldigt viktigt att komma ihåg, att en digital biograf och dess möjligheter i sig inte kan eller har möjlighet att skapa en ny filmkultur. Biografen i den lilla staden är fortfarande marknadsanpassad, på en marknad där folk enbart antas vilja ha en viss slags film (Bilar 2, Jägarna). Ofta får man höra motiveringen från filmälskare på små orter (med en suck): ”jo men det är ju så att när en svårare film visas så är det jag och en person till i salongen”.
Vid ett besök på Sunnes lokala videobutik, ser man hur biografens utbud och det obefintliga intresset för en bredare filmkultur speglas i dvd-hyllan: de senaste årens filmer huller om buller vid sidan av topplistan (rätt många exemplar av Varg faktiskt). Filmerna - även några av de mer udda - finns alltså där, men kunskapen att presentera dem finns inte, eller är ointressant. (Samma stad har en tobaksbutik med en tidningshylla som matchar de bästa i Stockholm, fint kurerad uppdaterad och organiserad efter ämnen).
Min poäng är, att den digitala biografen i sig inte kommer att förändra filmkulturen i Sverige. Vill man skapa ett intresse för film som något mer än Bilar 2, kommer det inte att räcka med en projektor och en kabel. Eftersom "marknaden" de senaste åren tydligt har visat sig oförmögen att upprätthålla en filmkultur i det här landet, anser jag att det bör finns ett nationell uppdrag hos SFI att skapa och förvalta en sådan.
Om vi anser att film är viktig, att den dels har en historia som är viktig - säg i stil med litteraturhistorien - och att den är en konst/uttrycksform som är viktig att kunna något om - något som bör vara fallet med tanke på bildens, i synnerhet den rörliga bildens, status och närvaro i våra liv från allt yngre ålder - då måste vi också fundera kring hur vi, på en nationell nivå, ska lära unga människor hur den ser ut, fungerar och att det finns en bredd och rikedom i både samtidsfilmen och i filmhistorien. Denna kunskap är idag borttynande på grund av biografens marginaliserade ställning. Folk har ingen kunskap om film, och vet därför inte hur de ska få tag i den, hur digitaliserad den nu än må vara. Den kunskapen är en demokratisk fråga.
Det finns två viktiga moment för att förverkliga detta: det ena är att undervisa i filmkunskap i skolorna, att ge elever en möjlighet att möta en annan film. Den andra är en biografkedja i statlig regi. För om biografen och biofilmen som det så ofta hävdas är ”död” – vilket egentligen är en irrelevant diskussion i sammanhanget – så är det desto större anledning att skapa en biografkedja (eller två!) som förvaltar en unik konstform. På ett sätt kan man säga att denna ska ha samma funktion som biblioteken har idag.
Kritiken från marknadsaktörerna (det vill säga SF) är helt ointressant - på samma sätt som Bonniers inte ska lägga sig i att det finns bibliotek. En sådan kedja skulle distribuera antingen arthousefilmer som visas i de stora städerna men inte på små orter (koreanska Poesi för att ta en aktuell film), annan arthouse som inte ens kommer till svenska biografer i vanliga fall, samt Cinemateketserier. Filmerna skulle ha lång speltid, så att det så nödvändiga ”snacket” om dem hinner sprida sig.
Det här är inte en konkurrens utan ett alternativ – med mer filmkultur mer filmintresse, och i förlängningen en möjlighet för de kommersiella aktörerna att bredda sitt utbud.
Situationen med biografen Zita i Stockholm, där en liten grupp aktörer kan stjälpa Sveriges främsta art-housebiograf– har visat på hur vansklig situationen har blivit efter decennier av usel kulturpolitik på filmens område, samtidigt som teknologin har gjort att filmmediets infrastruktur har förändrats i grunden. Behovet av en statlig biografkedja med ekonomiska muskler och ett oberoende av politiska och kommersiella aktörer är idag större än någonsin, om vi ska behålla (återskapa kanske är ett bättre ord) en filmkultur i Sverige.
Att bredda filmkulturen handlar inte om att ”uppfostra” folk att se på ”bättre” filmer – nej, de är inte ”svårare” – utan att visa att det finns alternativ. Den fria marknaden vi har idag, den har nämligen resulterat i ett märkligt marknadens förtryck, där film, i synnerhet utanför städerna, har blivit något mycket mycket smalt: kommersiella storfilmer.
Så det handlar inte om att ”alla” ska gilla Spegeln. Men om 2 personer i en skolklass på 30 utbrister ett "Wow jag visste inte att sådant fanns", då är det en viktig vinst. (För det är naturligtvis inte så att alla 30 i klassen utbrister ett "wow" när de ser Harry Potter heller).
Filmkulturen är speciell, den har en speciell historia och denna är knuten till biografen och dess kollektiva visningsform. Ska den förvaltas och spridas bör det i grunden vara i denna form. De övriga möjligheter som finns idag, och som kommer att ges i framtiden – något som i synnerhet kommer vara till främjande för den glesbygdsboende – är bara kanaler som vi fyller med de filmer och den andra information vi har kunskap att hitta till, kunskap om. Men först måste den finnas tillgänglig.
En ytterligare aspekt av film via digitala distributionskanaler direkt till hemmen, som det talas mindre om, är i vilken grad denna förändrar beteenden kring hur vi ser film. Att ladda ner en låt eller en kort snutt – säg en video – är en sak; vi kan smakprova en artists utbud, hoppa mellan musikstil ochsåvidare. Detta låter sig helt enkelt inte göras med långfilmer. Visst kommer det förändrade sättet att sprida film i förlängningen ge upphov till nya filmspråk – det är jag säker på – men att ladda ner en film till hemmets dator/ teve är sämre lämpat om man ska ta till sig filmhistorien (och en hel del av de filmer som fortfarande görs med biografen som tänkt visningsplats). Det är – vad man än tycker om saken – ett faktum.
PS
Som ett brev på posten publicerade DN Helena Lindblads inlägg i filmavtalsdebatten samtidigt som jag skrivit ett första utkast av den här texten (Zita gör väl biograffrågan aktuell). Jag har egentligen ingen annan åsikt än Helena – jag anser som jag påpekar att digitaliseringen innebär enorma möjligheter, men frågan är vad denna innebär utan en bildning/ existerande filmkultur.
Helena: ”Man kan gråta över den klassiska 35-mm-filmens bortgång, samtidigt som varje filmälskare måste glädjas över att digitalisering och nedladdning innebär en kulturpolitisk demokratiseringskampanj som gör mer och bättre film tillgänglig för betydligt fler. Flera kvalitetsfilmsdistributörer (Tri Art, Nonstop Entertainment) satsar till exempel på plattformar för nedladdning av riktigt bra film.”
Demokratin som jag påpekar ovan, kommer inte automatiskt av tillgången till något - utan om kunskapen av vad denna tillgång kan ge. Jag ser hittills inga tecken på att någon aktör - i synnerhet inte medierna - kan fylla de stora skorna idag.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har i en mängd texter de senaste åren pläderat för en förändrad filmbevakning, som lyfter in film som inte distribueras på bio, och jag har påpekat vikten av och möjligheterna med digitaliseringen av biografen.
Här är en del länkar.
