»Tidigare i höst skrev jag en lista över 00-talets bästa svenska filmer till tidskriften FLM. Sådana är alltid svåra att få ihop, men med tre månader kvar till decenniets slut trodde jag i alla fall att jag hade sett allt som kunde platsa.
Det var innan jag hade sett Håkon Lius långfilmsdebut Miss Kicki.
Miss Kicki – som har gjorts inom ramen för Rookieprojektet – handlar om en kvinna spelad av Pernilla August som tillsammans med sin tonårsson reser till Taiwan. Han tror att resan handlar om att återknyta kontakten – mamman har bott utomlands under många år och han har växt upp med sin mormor – men hon är där för att söka upp en man som hon har träffat på nätet.
Miss Kicki är något så ovanligt som en svensk film med flytande dialog, bra skådespeleri, snyggt foto, intressanta miljöer och en handling som vågar lämna saker till vår fantasi. Jag har hört Liu beskrivas som en ung Cassavetes – ett påstående jag gärna skriver under på.
Det låter ju väldigt intressant tänker den filmintresserade läsaren och undrar när Miss Kicki går upp på bio. Tyvärr: det är tveksamt om den gör det.
Miss Kicki visas på Stockholms filmfestival, men saknar distribution. Under festivaltiden kan man dock se den hemma via en video-on-demand-tjänst; något som i biografmonopolets Sverige knappast underlättar chanserna till distribution.
För SF tycks sky tanken på att film ska tillgängliggöras parallellt i flera fönster. Som de visade i sina reaktionära uttalanden om ”biografens exklusivitet”, apropå Folkpartiets förslag om att få in bredbandsbolagen i filmavtalet (SvD 28/10), så är detta deras mardröm. Det skulle innebära att de måste göra biografen attraktiv och konkurrensvänlig. Istället pratar de hellre om pirater och lanserar skåpmat på sin egen nättjänst.
Vi har en absurd situation i Sverige: statliga kulturpengar finansierar film som måste gå ut på en kommersiell monopoliserad biografmarknad. Nästan alla bra svenska filmer går upp i försvinnande få kopior och har ett kort biografliv.
Det är lätt att kritisera SF, eller önska att fler kreatörer vågade tänka utanför biografen som lanseringsform. Men vi som bevakar film måste börja fundera på vår roll: vi recenserar minsta skitfilm för att den får biopremiär, medan riktigt bra filmer bemöts med tystnad trots att de finns tillgängliga på dvd eller via nätet. Vi måste utmana biografen som det viktigaste visningsfönstret.
Jag skriver det här ifrån New York där jag lagligt kan se festivalaktuella filmer från hela världen på min dator eller i video-on-demand-tjänster på tv.
Och om situationen i Sverige inte ändras drastiskt då kommer det inom ett par år att vara lättare att se den svenska filmens framtid på den här sidan Atlanten.«
7 kommentarer:
Det är verkligen så ofattbart dumt att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Den enda trösten är att det i det långa loppet bara MÅSTE betyda att de gräver sin egen grav.
Ja. Något annat kan ju inte hända. Men då kommer de att bli än mer desperata, och göra än mer dumheter, och ställa till med än mer problem de närmaste åren - de år de har kvar. Vilket ju är väldigt trist för många inblandade, tyvärr. Och särskilt för de många bra filmer som inte kommer att visas på bio som straff.
Jo, det är ju väldigt sant. En deprimerande spiral av dumhet som inte är någon till gagn.
Jag förvånade mig själv över att faktiskt bli chockad över deras korkade uttalanden och agerande. Trots att det ju inte alls var särskilt otippat...
Egentligen inte relevant till ämnet, men jag ville bara inflika:
"Och om situationen i Sverige inte ändras drastiskt då kommer det inom ett par år att vara lättare att se den svenska filmens framtid på den här sidan Atlanten."
Det var ju inte länge sedan åtminstone den svenska filmens forntid var lättare att se där. Jag syftar på att många av Bergmans verk under lång tid bara fanns på DVD i just USA. Än idag saknar vi svenska utgåvor på flera filmer.
Henrik: Ja, och att döma av en del saker jag hörde på kontoret hos ett stort amerikanskt dvd-bolag när jag var i New York häromveckan så kommer den saken att fortsätta.
Emma: Nä. Det stämmer ju - man blir förvånad över att man blir förvånad. Anledningen till att jag skrev krönikan var ju att jag aldrig trodde att någon skulle vara dum nog att säga det rakt ut. Man vet att de lever i någon konstig föreställning, men när man väl hör det uttalas så ser man liksom hudfällarna och stenåldersklubborna framför sig tydligare. Lite miffigt i dagens DN att Denward inte kan vara tydligare. Ja, bion är fortfarande ett viktigt fönster, men inte för alla och inte alltid. Det tycker jag att SFI ska trycka hårdare på, och inte bara kring Rookie (ett projekt de ju egentligen sket i). Det gäller väl kanske främst filmer riktade till andra målgrupper än säg senste Troell. "Datorfönstret" kan ju betyda mycket mer för ett visst segment av befolkning än biografen. Det kan i sig bli en kvalitetsstämpel på en film att våga lansera den på det viset, och väcka nyfikenhet. ja ja, det här är nog helt och hållet självklart för alla som läser den här bloggen. Eller?
Hear hear.
Skicka en kommentar