Svegfors did you hear about this one

Varje gång jag ska till att skriva något i ämnet svensk filmpolitik så rycker det i en speciell sorts rubriksättarmuskel - det är som om den där tonårsanarkisten med skevt teologiintresse och en alldeles för stor rootssamling tar över. »The rock will not hide you« eller »Pagrotsky your too bad« kom för mig den här gången. Jag snodde en grej från REM istället, ett tveksamt tecken på mognad.

Jag skrev en kommentar till dagens SvD om utredningen och några reflektioner efter tisdagens debatt. Nedan några övriga funderingar.

Jag vet inte vad det är med Leif Pagrotsky, men han fyller mig faktiskt med mer avsmak än den solbrände uppblåste moderat som han kulturpolitikbeefade med på tisdagens Filmträff om filmutredningen på Filmhuset (ni kunde faktiskt ha strukit det första »film«, jag tror vi fattade).

Här hade Sveriges hårdast premiärminglande politiker chansen att faktiskt presentera gnuttan av en idé till socialdemokratisk filmpolitik, men valde att käbbla och slingra sig och attackera andra. Vi vet att moderaterna slaktar delar av kultursektorn när de pytsar in pengar i andra - men Paggan, ni har faktiskt inte lyft så många fingrar för att gynna filmen ni heller. Det är så att man när en misstanke - antagligen mycket vägrundad eftersom Pagrotsky älskade ihjäl tanken på ett nytt avtal och Wallmark praktiskt taget utlovade en ny utredning - om att en eventuell socialdemokratisk regering eller en ny blå dito definitivt inte vill sitta med en helstatlig filmpolitik i knät. Till att börja med vill ju ingen höja momsen på biobiljetter till 25 procent.

Höjdpunkten under tisdagens träff inträffade istället när Mats Svegfors - till skillnad från Pagrotsky - uppvisade en insiktsfullt och reflekterande sida. Den före detta utredaren - nu befriad från diverse munkavlar - bad Jon Dunås om »telefonlistan« varpå han la ett papper på overheaden. Det gick ett ilsket sus genom församlingen när de såg förteckningen på samtalsparterna i avtalet. Ett namn var struket, den enda kvinnan på listan.

»Det är struket, för när det väl började hetta till tog Jan Scherman över för TV4s räkning« förklarade Svegfors.

Kvar stod en samling vita svenska män kring de sextio. Alla maktmän, sedan länge ledare för stora företag. (Det ska också noteras att inte en enda av dem dök upp på debatten, där i princip hela Sveriges övriga Filmmänniskor Med Makt var representerade). Så funderade Svegfors högt, utifrån sina egna erfarenheter, kring vad det innebär att vara i den positionen, van att åtlydas och inte behöva backa. Och konstaterade att det »inte är så konstigt att det blir svårt med ett givande och ett tagande« i den gruppen.

Också en bra bild av varför det inte blev ett nytt avtal.

En annan anledning - något som aldrig sades rakt ut men som det skvallrades om i ciggpausen - är att biografägarna helt enkelt vägrade sitta ner vid samma bord som bredbandsbolagen, som alltså inte bjöds in till ett eventuellt samarbete. Deras - eventuella - krav på simultana releaser i alla fönster mot att de skulle vara med och betala är en omöjlig ekvation i ett klimat där biografen fortfarande ses (ser sig) som viktigast. Nu menade Bredbandsbolagets VD, som var på plats, att det »ändå inte var deras sak« att vara med och finansiera ett avtal så det spelar ingen roll. (Detta efter att han först förklarat deras enorma potential som distributörer, det var lite märkligt).

Man kan säga mycket om utredningen - inte minst att det är en ekonomisk pipe dream. Många goda idéer, men utan hållbara finansieringsmodeller kan de efter förlängningen 2013 vara som bortblåsta. (Återigen: en perfekt tajming för en ny regering att hinna tillsätta en ny utredning och tvinga parterna till bordet). Dels för att de kommer att kosta skjortan och ingen är beredd att betala - som jag säger: tvång, tvång och tvång och lagar är den enda lösningen för en hållbar statlig filmpolitik - och dels för att tiden går väldigt snabbt på den rörliga bildens fält.

Men som en klok person uttryckte saken efter debatten, så finns det en bra aspekt av utredningen. Den blottlägger de skeva maktförhållandena i den svenska filmindustrin och i det ekonomiska spelet kring den. Svegfors och Dunås lösgjorde sig från ett avtal, och kunde sedan komma med bra förslag, och de förslagen petar förstår hela det tidigare etablissemanget i ögonen. Om man har samma summa som idag - eller 100 miljoner mer - och samtidigt tar pengar till produktionsstöd för filmer som inte ska gå upp på bio, då blir det mindre pengar till filmer som ska gå upp på bio. För att ta ett exempel.

Apropå Svegfors reflekterande sida: det är en bild av att Sverige på många sätt är ett unikt land - van vid politik kultur i länder som Tjeckien vet jag att något liknande aldrig skulle kunna ske där. Jag hoppas att den erfarenhet Svegfors delade med oss är något han bär med sig som chef för Sveriges Radio.

Däremot kunde Svegfors ta och uppdatera sig lite på vad film egentligen är: när det första som sker är ett mikrofonhaveri kommenterar mannen som i 18 månader haft till uppdrag att utreda den svenska filmen saken med »det är tur att det här är ett filminstitut och inte ett ljudinstitut.«

Nä, just det, tur att ingen uppfann något så korkat som ljudfilm.