fredag 8 mars 2013

8 mars, Bechdeltest och de snabba fixens tidevarv



När jag häromveckan recenserade Helena Bergströms Julie avslutade jag texten såhär:

»Så när Filmsverige nu har en pågående debatt om kvinnliga regissörer – en debatt som lett till ett befängt mentorprogram där just Helena Bergström har blivit en av dem som ska hålla redan etablerade regissörer i handen för att de inte är män – borde även frågan om vilka historier som (åter)berättas för jämnan, och hur dessa berättas, bli föremål för diskussion.«

Jag fick anledning att tänka på raderna när jag idag, den åttonde mars, slog upp Sveriges största morgontidning och läste deras genomgång av de största svenska filmerna det senaste decenniet med hjälp av Bechdeltestet, samt en intervju med Svenska Filminstitutets VD Anna Serner inunder.

När Bechdel - som har decennier på nacken - började prövas av svenska filmskribenter för ett par år sedan var det ett under hållande och ögonöppnande (och rätt skrämmande) litmustest på hur illa ställt det var med svensk film. När testet ungefär tre år senare är den till synes enda (åtminstone viktigaste) måttstock Dagens Nyheter och Serner tar upp kring kvinnor film och jämställdhet tänker jag på Slavoj Žižeks kommentar kring cultural studies-fältet:

 »Nej, det räcker inte att läsa Jane Austen på ett subversivt vis«.

Jag menar att den problematisering vi behöver idag knyter an till stycket ovan: vilka berättelser, hur berättas det - och ja, naturligtvis, vilka kroppar är i apparaten och berättar? Hur resoneras det kring deras närvaro?

I mina ögon är Bechdeltestets dominans i detta avseende, om det fortsätter att vara ett avgörande kriterium, ett stort problem: hur gör vi då med större delen av Claire Denis regissörskap? Agnieszka Hollands? Såhär kan vi fortsätta med några viktiga kvinnliga regissörer de senaste decennierna.

Problemet - fint sammanfattat av den filmälskande slovenen - är quick fix. Jag menar: Beau Travail, Vendredi Soir och många fler av Denis filmer är tveklöst intressanta som diskussionsunderlag för något i kvinnligt filmskapande, och det så än många filmer som likt Escape from Planet Earth passerar testet. (Här är en understreckare om Claire Denis hennes filmer och filmspråk).

Jag menar alltså inte att det är fel varken att singla ut kvinnliga regissörer för konsumtion, eller att pröva filmer med test av det här slaget - däremot menar jag att vi tycks ha fastnat i en rätt grund analys. Det är samma grunda analys som ger oss denna mening i dagens DN: »Anna Serner berättar att Filminstitutet tagit fram en jämställdhetsplan och nu kommer att räkna på könsbalansen på alla plan i film. Såväl bakom som framför kameran«.
Frågor på det?

Ja, faktiskt. Hur ser denna plan ut? Varför har ni inte gått tillbaka till den enda plan/ strategi som faktiskt visade sig hålla för att börja reparera denna skada, nämligen Andrea Östlunds kvoterade Rookieprojekt? (Apflickorna, Äta sova dö).

Jag har i samma recension som ovan riktat kortfattad kritik mot det nyss lanserade mentorsystemet. Någon har frågat mig varför jag inte väntar och ser hur det faller ut. Mitt första svar på detta är att jag uppfattar det som märkligt att en regissör som har gjort en långfilm och/ eller dramaserie ska söka ett mentorsystem; att hon anses oetablerad. Och att hon ska göra detta med Helena Bergström. »Jaha, ni är kvinnor, oavsett vad ni producerat - se vad ni kan lära av varandra«.

Svaret där är att det är svårt, särskilt svårt, för kvinnor att göra sina andra film. Mitt svar är: kvotera då in de regissörerna till sin andra film istället för att satsa på detta. Och satsa på mentorsprogram tidigare i åldrarna.

Mitt andra svar är att jag råkar vara bekant med en av de två personer som är projektledare för mentorsprogrammet och ifrågasätter hennes kunskap om (det svenska) filmområdet. Hon är en bra person så mycket som jag känner henne, men har en mycket grund kunskap om filmindustrin och dess problematik.

 Det är helt okej - det har de flesta människor - men de flesta är inte projektledare på en viktig satsning inom jämställdhetsområdet i svensk film. Hon är nyfiken på hur det fungerar, men det blir ändå märkligt eftersom det måste finnas en handfull människor med fleråriga erfarenhet av produktion, filmfestivaler, filmarbete, könsfördelning som tvärtom kunde lära sig lite om företagsorganisation men har den svårfångade praktiska kunskap som filmvärlden är.

Det är lite som när Lars G Lindström tillträdde som konsulent och inledde med att först i intervjuer säga dumheter om kvotering, sedan - ett halvår senare, när han hade haft chansen att ta och sätta sig in i frågan - göra om samma sak live på Göteborgs filmfestival. Med fortsatt förtroende.

(Dirty Diaries, Lars G Lindström, kvalitet och kvotering i SvD och mansroller, konstruktion etc här och referat av debatten i Göteborg 2010 här.)

Överlag har vi sett en del stunts som kostat lite pengar (eller gett mycket litet pengar till kvinnliga filmarbetare) men desto mer uppmärksamhet till dem som står bakom. Här är en text om utvecklingspengarna som följde på Rookie och gav bland annat Äta, sova, dö. En annan om Stockholms Filmfestival och deras uppmärksammade långfilmsstipendium för kvinnor (som jag ifrågasatte, med en intressant påföljande diskussion under inlägget med några sökande) här.

Vi behöver, tror jag, lite mer filmhistorisk kunskap i våra dagstidningar, analyser och diskussioner - inte minst i denna fråga. Vi behöver efter snabba fixar och enkla test analyser - var i samhället är vi, vad säger filmerna om vårt samhälle? Finns det en avgörande skillnad i de analyser vissa kvinnliga/ manliga regissörer levererar som är relevanta på olika vis. Här påminns jag om Amy Taubins ypperliga diskussion om hysteri-begreppet som jag applicerade på den manlige japanske regissören Kiyoshi Kuroswa i en essä.


»Vad som fångade mitt intresse var inte listan i sig, utan en sidoartikel av Amy Taubin. Taubins text är föranledd av att hon hade tillfrågats om att bidra till listan med regissörer, med följdfrågan om varför det – surprise – var så få kvinnor på den.
Definitionen på regissörernas verk var bland annat att de skulle vara »a perpetual tightrope between the hallucinatory and the hysterical«. Taubins svar är tvådelat: för det första menar hon att de kvinnor som försöker skapa sig auktoritära positioner – säg som regissörer – i en patriarkal värld är väldigt försiktiga med att göra något som få dem att verkar enbart definierade av sin livmoder.
För redaktörens fråga tycks inlindad i något annat: om det är hysteriska filmer vi är ute efter, varför är det då inte kvinnliga regissörer som gör dem – eftersom det patologiska tillståndet hysteri, som drabbar både kropp och psyke, sedan urminnes tider antas vara kopplat till det feminina?
Något som får Taubin att inte bara underkänna listans filmmakare som kreatörer av hysteriska verk, utan att ge en betydligt mycket mer intressant tolkning av var hysteri faktiskt står att finna i dagens filmvärld. Hon menar att det man framförallt kan se, ända sedan Vertigo, är till vilken grad ett hotat patriarkat har reagerat med just hysteriska symptom, framförallt när det gäller att kontrollera kvinnor och deras »reproduktiva organ« på film.«
Vi behöver samma saker som jag påpekar när jag diskuterar vithet och icke-vithet på film: en diskussion som handlar om den konstnärliga utmaning det innebär att berätta om det som inte har berättats. Och det på nya vis - till exempel i frågan om att bryta normer. Då skiftar också vår uppfattning om vad »kvalitet« är. (Apropå det svenska stödsystem till film som vi har idag). Därför är det viktigt att på regissör- och manusutbildningar lära sig filmhistoria, se regissörer som arbetar på andra vis med kroppar (kvinnor eller män, som Denis i Beau Travail), lära sig hur tiden i berättandet kan bli en viktig kritik i sammanhanget - som i Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23, quai du Commerce, 1080 Bruxelles. 

Eller så kan vi sätta upp en lapp på STDH där det står »hur många kvinnor pratar med varandra, och vad pratar de om?«.

Avslutningsvis vill jag påpeka för Dagens Nyheters reportrar - måhända snöblinda av att ha sett alla svenska succéfilmer från det senaste decenniet - liksom Svenska Filminstitutets VD att detta svar i intervjun inte heller klarar så värst många test:
»Jag började arbeta på Filminstitutet 2011. Den hösten fick samtliga svenska filmer som hade premiär underkänt i Bechdeltestet. Varenda en.«
Fredagen den 2:a september 2011 hade Lisa Aschans Apflickorna premiär - en film som om den nu hade misslyckats i Bechdeltestet ändå hade stått som en milstolpe i svensk filmproduktion.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Mer läsning i relaterade ämnen: Essä om kvinnor och film i historien - Mai Zetterling, Vera Chytilova, Barbara Loden med flera.

Text om Margarethe von Trotta i Cinematekets program

Om Drive och Wuthering Heights, filmspråk, kvinnor och män



7 kommentarer:

Anna Serner sa...

I grunden tror jag vi tycker samma sak. Vi vill ha en jämställd filmbransch. Sedan väljer du att se det vi gör med dina glasögon, och det står dig fritt. Vill bara i sammanhanget själv hänvisa till mitt blogginlägg på annasernersfi.wordpress.com om ”You´re damned if you do and damned if you don´t”. I det inlägget länkar jag också till ett TedXAlmedalen-tal jag höll 2011 om ”The Doers”. Talet handlar om att det är lätt att kritisera vad andra gör, istället för att göra själv.
Jag gör helst själv, med risk för att göra fel, än att inte göra något alls.

Du har ju mycket kritik mot Moviement. Bara några saker;
1, Det är inte ett mentorprogram, det är ett kollegialt förändringsarbete. Skillnaden är att programmet syftar till ömsesidigt lärande för framtiden, inte bara för de deltagande utan även för andra. Du är själv inne på att man kanske ska vänta på att döma ut det till dess att vi sett om det kanske kan göra nytta.
2, Personen du hänvisar till som fått uppdraget (inte ensam) att praktiskt skapa programmet kan en hel del om filmbranschen, naturligtvis inte allt. Det gör inte du heller vill jag bara påpeka. Hon är inte vald för att kunna filmbranschen utan för att kunna skapa ett program, som i dialog med filmbranschen, förhoppningsvis blir relevant för sitt syfte. Till sin hjälp har hon haft både forskare, filmbransch och fler av oss på Sfi för att det ska bli relevant. I det arbetet gick vi från att det var ett mentorprogram till Moviement.
3, Syftet är inte att lära dessa regissörer något om filmskapande, utan om hur man får finansiering till filmidéer även om man är kvinna. Grundtesen att filmbranschen är lika ojämställd som andra branscher och att man därmed kan applicera annan könsmaktsforskning på branschen. Huvudlärare är professor Anna Wahl, inte heller hon kan filmbranschen.
4, Programmet, till skillnad från Rookie-projektet, syftar till att förändra villkoren i branschen och långsiktigt för alla kvinnliga regissörer. Inte bara ett här- och-nu projekt för enstaka filmarbetare. Rookie-projektet var bra för de få som fick pengar. Här samlar vi för första gången femton kvinnor i ett rum, under ett år, för att kunna förändra branschen för framtiden. Det ena behöver inte utesluta det andra.
5, Och vi gör fler saker. Jag hänvisar till vår jämställdhetsplan i DN. Du ifrågasätter att jag bara har en plan. Men den planen innehåller 5 punkter – som i sin tur innehåller många förslag. Räkna är en av punkterna. Se gärna igen http://www.sfi.se/sv/om-svenska-filminstitutet/Jamstalldhet/

Madeleine Albright skrev boken ”Det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra”. Du är inte kvinna, men kanske kan du själv fundera över vad hon syftar på. Att som du såga ett antal kvinnor, som alla försöker arbeta för en jämställdare filmbransch, är faktiskt ganska klassiskt. Även av en man.

Hynek Pallas sa...

Tack för ditt uttömmande svar Anna. Svarar i två delar

I.

Ett par kommentarer, i synnerhet om ditt sätt att argumentera - med början i slutet. Jag "sågar" inte, jag kritiserar. Och jag anser att vi har en grund debatt, och jag anser att det finns andra vägar att gå för en mer jämställd filmbransch.

Jag betackar mig för den enkla retoriken i att de som kritiseras här är kvinnor; den namnlösa DN-reporter som kunde ställa vassare frågor i mina ögon, är en man. Detsamma gäller den namngivne Lars G Lindström som jag tror är den person jag har kritiserat hårdast i de här frågorna i återkommande artiklar. Liksom en del andra män genom åren.

Jag lyfter - t ex - fram andra filmskapare och filmteoretiker, som Taubin - som jag anser har en hel del att tillföra i den här situationen och debatten. De råkar vara kvinnor de med. Att vifta bort försök till fördjupande och andra argument med att jag sågar kvinnor är... sådär ur argumentationssynvinkel.

Och ja, jag anser att "göra" i fallet med att vara journalist, kritiker, samtalsledare, akademiker eller när man gör exempelvis tv är att sträva efter att lyfta in andra röster och kritisera ett befintligt system - som du möjligen kan se i den drös länkar det här inlägget är nedlusat med. Och i andra sammanhang. Att "göra" som VD för ett filminstitut är att göra på andra vis - något du gör bättre än någon av dina företrädare.
(Men även där tycker jag det doftar "lätt att kritisera men inte göra"-argument som man alltför ofta får höra).

4) Jag tror att Rookie - eller rättare sagt filmer som Apflickorna och Äta sova dö är det avgjort mest sporrande för unga kvinnliga regissörer. Jag tror att filmerna som sprids är de som influerar folk att söka sig till filmvärlden och göra nya berättelser. Det gäller all form av mångfald: de som är utanför normen i det gängse berättandet måste se att det produceras filmer (berättelser) som tilltalar, filmer som söker nya/ andra vägar. Därför tror jag att detta är det första och viktigaste som måste göras, och därför tror jag heller inte att det var bra enbart för dem som då fick pengar, eller ett här-och-nu-projekt. Men det är mina glasögon det. (Och det är tror jag den samlade känsla jag fått av år efter år med att läsa gamla intervjuer med regissörer och prata med dagens: på frågan "varför ville du göra film" är svaret sällan att de satt i kollegiala projekt, utan att de såg den eller den filmen som tände en gnista. Vi behöver fler filmer av det slaget.

1. Nu är det faktiskt ni själva som kallar detta program för ett mentorsprogram på er sida. Och det är mycket möjligt att det här projektet ger den önskade effekten, en slags trickle-down till andra.

Om du läser en gång till Anna, ser du att jag inte ifrågasatte ATT du hade en plan - jag var nyfiken på hur den ser ut. Och jag har läst forskningsrapporterna men det blir inte tydligare (särskilt som du skriver andra saker här). Det korta som står under den punkt som diskuteras här lyder:

"I mentorsprogrammet ska etablerade regissörer erbjuda
debuterande regissörer tid för både individuella möten
och samtal i grupp. I programmet ingår också utbildning
inom ledarskap och jämställdhet."

Hynek Pallas sa...

II.

Jag tycker att det är bra med kringsatsningar - men jag tycker fortfarande att det som är teori ska vara kringsatsningar. Jag tycker fortfarande att man ska kunna kritisera dem på ett sakligt vis (t ex ifrågasätta kunskap på filmens område hos central iblandade personer - och jag kommer fortsätta att betacka mig för antydningar om att jag minsann inte kan allt jag heller, något jag aldrig har påstått; tror vi börjar glida in på det omdiskuterade området härskartekniker om vi ska ge oss på en lite noggrannare analys av din kommentar) oaktat vilket kön de involverade eller beslutsfattarna har.

Och jag kommer fortsätta att tjata på och fråga mig varför inte institutet och SVT aktivt försöker verka för riktade satsningar på de filmer som görs - ja, i stil med nämnda Rookie.
Om nu inte det ena utesluter det andra - varför ser vi ingen rörelse på det området?

Anna Serner sa...

Jag tror det är dags att avsluta debatten innan det blir för mycket pajkastning.
Jag kanske använde härskarteknik när jag påpekade att du inte heller har kunskap, liksom jag tycker du använder det när du påstår att Kiki, som med oss skapat programmet, inte har det.
Jag tycker att du sågar, inte journalistiskt beskriver, vårt program. Oavsett om man kallar det mentorprogram eller något annat.Jag tycker det är en sågning av Helena Bergström, som gjort tre långa spelfilmer och spelat i ett enormt antal uppsättning både på scen och film. Att ifrågasätta om hon skulle kunna förmedla insikter och erfarenheter tycker jag är ogeneröst. När en sådan medialt känd och erfaren kvinna väljer att vilja jobba för en förändring i filmbranschen får jag själv otrolig respekt. Snacka om att kunna vara en förebild för även världen utanför filmbranschen. Jag tycker faktiskt (och det är mitt eget tyckande)att du lustmördade henne.
Sådant blir jag både besviken och förbannad över. Precis som jag blev det över att du väljer att kritisera programmet för att Kiki inte kan tillräckligt om filmbranschen.
Jag tycker det är kontraproduktivt och onödigt att välja det angreppsstättet. Och jag tycker det är antifeministiskt.
Kolla gärna detta klipp: http://www.svt.se/nyheter/hon-tar-strid-for-systerskapet
Om vi vill förändring tjänar vi mer på att stötta initiativ än att såga, framför allt i förväg.
Jag har sett debatten på din FB-sida, väljer att inte delta. Jag pratar gärna om detta med er alla live istället. Låt oss göra det för som sagt, vi vill ju (förhoppningsvis) samma sak.
Avslutningsvis om Rookie-projektet. Det var ett konsulentprojekt, vilket står alla konsulenter fritt att göra om. Jag tycker det var ett jättebra projekt, men så är jag till skillnad från många andra inte heller rädd för kvotering. Men kvotering är inte enda sättet, vi försöker via jämställdhetsplanen göra så vi slipper kvotera. Vi får se om vi lyckas.

Hynek Pallas sa...

1.

Det är i mina ögon högst tveksamt att använda ordet antifeministiskt om en saklig kritik av ett verk för att dess upphovsman är kvinna. En kritik som dessutom sätter det uppsatta verket i en feministisk tradition.


2.
Ni - SFI - talar ofta om professionalisering, om behovet av erfarna producenter i branschen - ni efterfrågar dem för att filmer ska kunna göras.

När Lars G Lindström för ett par år sedan satt på ett podium och hasplade ur sig oinsatta dumheter på konsulentposten använde jag samma argument: jämförde jag det med att ha fått en viktig post inom näringslivet - vilka krav ställer vi på att de som arbetar med viktiga frågor i de industrier vi bryr oss om har en kunskap om dessa områden - en stor kunskap.

Kiki är en duktig affärsutvecklare/serieentreprenör/executive coach - men det var efter samtal med henne om film och filmbranschen som jag reagerade på att hon skulle vara en viktig del i detta.
Mot bakgrund av ovanstående kring Lindström och hur ni själva ser på erfarenhet.

Det är inte antifeministiskt att kritisera rekryteringar till viktiga arbeten inom filmens område (precis som jag gjorde med Lindström) i synnerhet inte om man frågar efter erfarenhet och kunskap på samma vis som ni gör när ni fördelar stödpengar.

Jag betackar mig hur som helst för kunskapsrelativiseringen: jag skulle aldrig andas om området affärsutvecklare/serieentreprenör/executive coach, och efter mer än tio års yrkesverksamhet enbart med fokus på film och filmindustri blir det smått bisarrt att få den professionaliseringen avfärdad i en relativisering av Svenska Filminstitutets VD.

Jag är eller har aldrig varit sökande till den här tjänsten (om någon nu trodde det) men reagerade eftersom jag under de här tio åren har delat sits med lämpliga kandidater som svultit sig igenom de knapra villkoren det innebär att arbeta med film på olika funktioner i Sverige.

Men tack för klargörande kring hur ni ser på mentorsprogrammet - som ni kanske borde kalla vid ett annat namn om ni vill att det ska kallas för något annat. Wahl och Lindström delade fö scen en gång, det var en katastrof:
http://hynek-pallas.blogspot.se/2010/02/until-philosophy.html

Anna Serner sa...

Vi har nu försökt ändra begreppet på programmet så det ska bli tydligare.
Som Andrea Östlund säger, det är svårt med kommunikation.
Hoppas det är tydligare nu!

Anonym sa...

Det är beundransvärt att Anna tar den här debatten med dig men det som är mer anmärkningsvärt är att du faktiskt vinner den.

Hoppas svensk film kommer att satsa på mångfald (oavsett kön) när detta löjliga korståg från SFI's sida tar slut.

Det känns som att vi just nu inte fokuserar på att göra _bra_ film, utan _vem_ som ska få göra film och vad man har mellan benen. SFI har glömt varför dem finns.

Hynek du har så jävla rätt i det du säger. Skulle vara kul att få se dig som VD när Anna's period är slut!

// Kvinnlig filmskapare