Turinhästen

Béla Tarrs sista, magnifika, vackra film på bio i Sverige. Väntar spänt på kritikerna (Emma Gray Munthe har nästan lovat på twitter) som samtidsanalyserar filmen med dagens Ungern som ram. 

De senaste veckornas recensioner

De senaste veckornas filmrecensioner i Svenska Dagbladet:

The place beyond the pines

Jakten

Paradis: Tro

NO

Kommentar till Cwejman och Selimovic

Det är återigen sorgligt och bisarrt att ta del av Adam Cwejmans och Jasenko Selimovic åsikter, denna gång deras »svar« till Gellert Tamas i dagens DN. Bisarrt för att liberalerna tycker att det är viktigt att ta till precis alla argument för att bemöta inlägg de anser handlar om »överdrivna tolkningar av rasismens utbredning och konsekvenser« istället för att våga sig på tolkningar utifrån en övergripande struktur som skulle kunna påverka individers möjligheter och chanser i ett samhälle.

 Sorgligt för att vi knappast lever i ett samhälle där åsikterna i Tamas artikel är dogmen - snarare är det politiska och institutionella ledmotivet i Sverige det som Cwejman och Selimovic torgför: att så långt som möjligt blunda för att det finns eventuella övergripande rasistiska och diskriminerande faktorer.

För mig är det framförallt märkligt att varken Cwjman eller Selimovic ser att deras olika punkter inte behöver stå emot en politik som tydligt deklarerar att samhället präglas av en strukturell rasism. Att det tvärtom kan bli lättare att dra röda trådar mellan de åtgärdspunkter Selimovic tar upp då.

Punkterna ser för övrigt ut att vara kopierade från Bilaga 4 till LU2011 »Utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden«, alltså en bilaga till långtidsutredningen 2011 (rimligtvis den Selimovic felaktigt benämner 2010), där utredaren Stefan Eriksson understryker att det finns diskriminering på arbetsmarknaden och att den drabbar alla invandrare:

»Many studies show that there exist ethnic
discrimination in the labor market, but it is still unclear how
extensive it is and what kind of discrimination is most common.
However, the existing evidence suggests that both preferencebased and statistical discrimination occur. This explanation is
important for all immigrants, but especially for immigrants
from non-OECD countries.« 

(Min kursivering)

Ja, sysselsättningsskillnaden är mer »komplicerad« än att bara påstå att det enbart handlar om diskriminering. Men det är det få som påstår. Däremot kan man dra feta strecka mellan de olika former av segregation som gör att man står utanför de punkter som krävs för att lyckas ta sig in i, och avancera, på arbetsmarknaden: tillgång till språk, tillgång till informella nätverk, tillgång till utbildningar. Man skulle kunna tillägga att det inte enbart handlar om sysselsättningssiffror, utan också frågan om hur pass lätt det är att som invandrare få mer kvalificerat arbete.

Det är sant som Selimovic påpekar att det finns grupper som det går bra för på den svenska arbetsmarknaden, även sådana som utsätts för diskriminering och rasism.
Selimovic blundar dock för ett faktum: det betyder inte att inte bosniska eller iranska barn inte utsätts för rasism eller diskriminering - eller att denna inte är strukturell i Sverige. Det betyder dock att det finns andra strategier som göra att man ändå kan avancera i det svenska samhället. Men att rasismen slår betydligt mycket hårdare mot andra grupper/ person som inte har exempelvis ett etablerat nätverk i Sverige.

Inte minst är det viktigt att se hur rasism är något som skiftar, att den inte är något enkelt och konstant. (Det är ytterligare en orsak till att vi behöver mer forskning och seriös offentlig debatt kring vad rasism är och hur den fungerar; mycket av dialogen tycks utgå ifrån en förlegad bild på rasism). Synen på islam och muslimer ändrades drastiskt efter den 11e september, bilden av svarta afrikaner styrs av andra historiska och mediala bilder, iranska tonårskillar ljög om att de var italienare för att överhuvudtaget kunna träffa västerländska tjejer efter framgångarna för boken »Inte utan min dotter« - och så vidare.

Det senare är viktigt och en dimension som helt saknar i Cwejmans och Selimovic inlägg: strukturer hänger samman med mediabilder. Här finns studier jag rekommenderar dem att läsa - gamla sådana, som antologin »Mörk magi i vita medier« och Ylva Brunes »Nyheter från gränsen« vars överväldigande argument för länge sedan borde ha lett till krismöten på svenska redaktioner.

Jag själv har i min avhandling och återkommande på andra platser diskuterat hur det ser ut i svensk film och tv. Jag är efter snart femton år med intresse för dessa frågor, slukandes rapporter och akademiska avhandlingar på svenskt och internationell plan, fullständigt övertygad om att den mediala diskurser samspelar med samhället i övrigt.

Men det är jag det, och akademiska kunskaper i frågor som dessa är tydligen vänsterretorik.

Problemet i Sverige (förutom den påstådda politiken ovan) är att detta fortfarande är ett understuderat område med många frågetecken och lite väl mycket tvärsäkra åsikter i medierna. Det är också vad som ger antalet »svårt att«, »kanske«, »verkar« i de citerade rapporterna som Selimovic gillar att vinkla mot: det tyder i mina ögon på behovet av noggrannare studier av hur diskriminering fungerar i olika sammanhang (att den finns är många gånger om vederlagt).

Detta skulle på alla sätt bli enklare om man även från liberalt håll tydligare vågade säga att västerländska samhällen som det svenska präglas av strukturell rasism.
Det är ett första steg, och vi är inte ens där.

För problemet - som jag försökte peka på i mitt inlägg om Hanne Kjöllers ledare och den brittiska Macpherson-rapporten - är att trots att man från officiellt håll tydligt understryker förekomsten av institutionell rasism (i detta fall i Londonpolisen), så behöver inte saker automatiskt gå framåt.  (Här har bl a Sara Ahmed föredömligt skrivit om hur sk diversitetspolitik på institutioner ofta stannar som en muntlig bekännelse - mångfaldsplaner skrivs och sedan går man vidare på ungefär samma vis som förut, vilket tycks vara fallet i Londonpolisen).

Slutligen: att en person ansvarig för integrationsfrågor på en tankesmedja ens ger sig på att retoriskt fråga om »inrikes födda var utsatta för strukturell rasism av utrikes födda?« i början på 80-talet är antingen hånfullt eller okunnigt eller både och på samma gång. Det kanske plockar billiga poäng hos några Timbro-kompisar och Sverigedemokrater, men är snömos, idioti och skulle jag tro rätt sårande för många.

Istället för att stryka nedanstående helt ska jag klargöra min reaktion: för det första är argumentet lika möjligt som det bevingade »omvänd rasism«. Struktur innebär att arbetsmarknadsfrågan samverkar med segregation/ rasism på andra områden. För det andra: från cirka 80-talets mitt domineras den svenska invandringen av asylinvandring, ja. 1972 ströps den svenska arbetskraftsinvandringen från nordiska länder utanför Norden. Cwejman gör i sitt svar till mig en stor poäng av att jag skriver att 80-talet präglas av arbetskraftsinvandring. Det betyder dock inte att det tidiga 80-tal han hämtar sin statistik ifrån inte fortfarande präglades av en hel del personer som kommit till Sverige för att få arbete - alltså som arbetskraftsinvandrare - och följdaktligen kommit till landet med det syftet. (För övrigt en märklig period att använda i något jämförande syfte: en tid så utvandringen var ungefär lika stor som invandringen, innan den växande flyktinginvandringen börjat).

/Om den ansvarige hade läst samma LU som Selimovic hänvisar till - eller bara bemödat sig om att slå upp en bok om den svenska invandringens historia - visste han att på den tiden präglades den svenska invandringen av arbetskraftsinvandring och att arbetslösheten gick upp i takt med en ökad flykting- och anhöriginvandring. Att ens behöva skriva sådana självklarheter som svar till en person som sysslar med integrationsfrågor säger något om nivån på den här debatten./

För att använda din egen metafor Cwejman: i mina ögon har du inte ens en hammare.

Och, ja, rasismen i det svenska samhället har ökat, eller snarare förändrats rejält. Om vi nu ska använda det förhatliga ordet strukturell: strukturen handlar nämligen om hur inte minst den mediala jargongen kring invandrare började se ut (ta och läs böckerna jag nämner ovan) kring 1990. Sverige blev ett klart mer rasistiskt samhälle efter Expressens "Kör ut dem!"-löp: sedan öppnades dammluckorna. Ut kom ord som "massinvandring" och dess släktingar. Ut kom en kriminaljournalistik som började använda icke-svenskars härkomst i sin rapportering.

Ja Selimovic: det är sannerligen dags att sluta förenkla. Och vad Tamas menar med att sjunga är just detta: de förvirrade okunniga falsksjungande nedslag det politiska etablissemanget gör i dessa frågor är att förenkla. Att se hela bilden, strukturen och inte bara prickarna - att våga dra de röda streck ni liberaler tycks vara så förtvivlat rädda för - det är att sluta sjunga och förenkla. 

Twitterflödeskommentar till de två texterna om Håkan Hellström och vita kränkta popmän

Ett twitterflödesvar till de två texterna om Håkan Hellström  som vit kränkt man (eller hur det nu är) av Jens Liljestrand och Sara Martinsson.

Trots - eller kanske just för att - jag tillbringat år m avhandling om vita mäns narrativ drar jag ner rullgardinen över txtrna om Hellström
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden "insett" "positionera" "insikt" etc. Jag tror inte att intentionalitetsvinkeln är rätt väg. Martinsson är ngt på spåret --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- men når inte fram. Inom film syns tydligt, sedan länge, allt fler berättelser om "oexceptionella" vita män som under ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- dramats gång blir "exceptionella". vi har sett en utveckling av detta, i synnerhet i USA efter det att 80-talet --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden --- präglades av allt fler röster för feminism och "minoriteter". Sedan kom Skamgrepp och Falling Down. Detta ha i olika ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- skepnader fortsatt. Jag skulle gärna se ingående analys av FÖRÄNDRING inom pupmusiken och vita män kring 40, men ---
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden --- att de utmålar sig som "underdogs" är lite gammal hatt eftersom det är ett av byggblocken i rockmusiken. Då gillar jag --
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden -- att SM nosar på kopplingen till F&F, och M Birro. Kanske finns där ngt, men har det då med Hellström att göra?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@johannisanden Utvecklat?
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

@iamhmamh @johannisanden Personligen tycker jag Liljestrand verkar kränkt för att ingen vill representera medelklassmannen som tankar bilen
— Hynek Pallas (@hynekpallas) April 19, 2013

Några saker till.

Ett: Man skulle vilja se Hellström satt i sammanhang av andra svenska popmusiker, kvinnor som män, för att se hur hans narrativ om sig själv skiljer sig.

Två: smickrande (eller, beroende på hur man ser sådana krav, jobbigt) för Håkan Hellström att han fortfarande, av män i fyrtioårsåldern, förväntas bära representationsmanteln på ett sätt som väl mest föräras vita artister som Bob Dylan - som när han blev kristen eller inte skrev »tillräckligt bra« skilsmässolåtar skapade kris i den vita amerikanska rockmedelklassen.

Annars gäller detta - som vi nog bör kalla autenticitetsvinkeln - främst svarta rappare.

Hanne Kjöller och Macpherson-rapporten

»Mansfield: Did anything strike you about the assault, about the witness statements from people who had been at the scene?

Davidson: In what way, sir?

Mansfield: No, no, no, this is my question: did anything strike you, stand out, when you read those statements? 

Davidson: A boy was murdered, a young lad was murdered by four or five other young lads outside a bus stop. What would strike me about that, sir?

Mansfield: I just wondered if it occurred to you that it was a race attack?

Davidson: I do not think in my own mind this was a racist attack. I believe this was thugs attacking anyone, as they had done on previous occasions with other white lads.

Mansfield: I do not want to debate with you about the nature of racism, but do you recognise that thugs who may kill white people for a variety of reasons, but who kill blacks because they are blacks, are committing a racial crime?

Davidson: Yes, sir, I recognise that if they were killed because they were black, that is racist.

Mansfield: That is exactly what this case was about but you refused to recognise it, did you not?

Davidson: I still refuse to recognise it, sir. I am very surprised that anybody knows it is about that, because it has never been cleared up anyway, sir.«

(citat ur Macpherson-rapporten)

Hanne Kjöller får naturligtvis tycka att det inte är synd om Jonas Hassen Khemiri. Ärligt talat tror jag inte det var poängen med hans text, och jag tycker hela argumentationen är märklig. Visst: När jag läste Khemiris text funderade jag på hur en intressant uppföljare skulle se ut - hur ser verkligheten i den svenska offentligheten ut för författaren idag, jämfört med när han var tonåring?

 Men i slutändan struntar jag ganska snart efter läsningen (uppenbarligen till skillnad från Kjöller) att tänka på Khemiri: texten har den kvalitet där en författare genom ett känsligt personbaserat inlägg försöker lyfta en större fråga. Nog så. Jag tror de flesta ser detta, eller den ambitionen i texten.

Det var egentligen först med Gellert Tamas DN-text igår som perspektivet i mainstreammedia lyftes från personliga texter som känns - eller tyvärr mycket löst tyckande - till konkreta historiska jämförelser och hänvisningar till akademiska undersökningar och rapporter. Det är egentligen bisarrt med tanke på den mängd forskning som vällt fram i ämnet; eller bara ett självklart uttryck för den vidgade klyftan mellan känslor och tyckande å ena sidan (»krönikörsamhället«) och forskningen å den andra.

Jag förstår inte ens varför - med tanke på den akuta problematiken i de här frågorna - en ledarskribent som Kjöller bemödar sig om att skriva en text om något som är självklart: allt handlar om sammanhang och vårt inlärda beteende, hur vi som individer lär oss att tolka världen och hur detta sedan reproduceras. Punkt.

Jotack.

Problemet i mina ögon är att det fortfarande är en brottningsmatch att i Sverige få folk riktigt övertygade om att den segregering på basis av »etnicitet« som vi ser på arbetsmarknad, bostadsmarknad och i andra sammanhang är verklig, att den är ett avgörande problem i vårt samhälle - att forskning och undersökningar visar att i väldigt många sammanhang tycks till exempel svart, eller från normativt vit, avvikande hud vara en mycket starkt nackdel. Eller namn som inte slutar på -son.

På arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden. Ibland i affären.

Då blir Kjöllers text för mig mindre en bra tankeövning i hur fördomar reproduceras, och bara ännu en artikel som faktiskt skyggar för problematiken (i synnerhet på grund av två stycken: det där hon inte ser det återkommande i piketbesöket av just unga män med annat utseende än etniskt svenskt, samt i det avslutande).

Kunde jag skulle jag sätta mig i en tidsmaskin och ge en ung Kjöller Philomena Esseds banbrytande bok »Understanding Everyday Racism« i julklapp. Den kom i början av 90-talet men tycks fortfarande ha satt väldigt få spår i svenskt tänkande.

Utgångspunkten, som Essed skriver här, var denna:

»The day-to-day realities of racism in the lives of women do not usually receive much attention in politics, legal systems, or societal narratives. This is unfortunate, because everyday life and experiences are a rich ground for demonstrating how convergent dimensions and systems operate simultaneously. In everyday experiences distinctions between the institutional and the interactional, between ideology and discourse, and between private and public spheres merge and form a complex of social relations and situations. In order to qualify the implications of the centralizing of experience in theorizing about systemic oppression, in this case racism, I introduced the concept of everyday racism.« 

Men det var egentligen andra tongångar som gjorde att jag tappade kaffekoppen över Dagens Nyheter imorse, och det var hur mycket Kjöllers text påminde om tongångarna från de intervjuade poliserna (och deras ledning - en mycket viktig poäng i Tamas text om hur ansvaret går uppåt) i Macpherson-rapporten.

Kort recap: Efter att en grupp vita män mördat en tonåring, den svarte Stephen Lawrence, i London 1993 och låtit rasistiska glåpord hagla över honom - och sedan inte fälldes för mordet - blev det ett ramaskri. 1998 gjordes en undersökning av fallet, och den berömda slutsatsen var att Londonpolisen präglades av institutionell rasism.

Hela rapporten - The Stephen Lawrence Inquiry - finns att beställa här och sammanfattas här

»Kamlish: You are aware of a recent Met report which shows that black people were four times more likely to be stopped and searched in a street as white people?

Johnston: If we look at the people who are likely to be out on the streets, youngsters who are truanting and excluded from schools, who are over-represented in the statistics, it is young black children. If you look at who else is out on the streets, it is the unemployed. If you look at the differential rates of unemployment, black people, for a range of reasons – some of which are understandable, some of which are abhorrent – are unemployed. If you look at police, where police do their stop and search, it is in high crime areas. High crime areas tend to be areas of social deprivation. Who lives in areas of social deprivation? For a range of reasons, coloured people.«

Poängen med läsningen - i synnerhet av de enskilda citaten från poliser och deras chefer ovan samt de som inleder detta inlägg - är hur tydligt det är att institutioner (och samhällen) som bärs upp av enskilda individer med denna inställning blir medansvariga till den slags blindhet som gör att strukturell rasism, och dess dagliga kränkning av både vita och icke-vita personer, fortgår.

Tack och lov är det nu alltfler som inte är direkt kroppsligt drabbade - här rekommenderar jag Kjöller att utöka biblioteket med Sarah Ahmeds »Queer Phenomenology« - av den övervakande och dömande blicken som mår illa av att vara i dess närhet och ser den odemokratiska ödeläggelse av mänskliga rättigheter den bidrar till - och som reagerar.

För jag antar att det i slutändan handlar om att välja sida: om vi levde i ett samhälle som inte så uppenbart var präglat av den slags rasism vi talar om här, och som Tamas skrev om i går och som så många vittnat om på sistone, då är det lättare att skriva en text av det slag som Kjöller har gjort och välja att se saken som att en framgångsrik författare vill att någon ska hålla honom i handen och tycka synd.

Nu bidrar den texten BARA till att hjälpa till att blunda för det faktum att Sverige präglas av en hård segregering som bland annat, men tyvärr mycket ofta, bygger på en uppfattning av vem som är etniskt korrekt svensk, och vem som inte är det. När Kjöller har läst ut Ahmed kan hon ta sig an till exempel Catrin Lundströms »Svenska latinas: ras, klass och kön i svenskhetens geografi« för att förstå hur det ser ut på hemmaplan, även i villaområdena och medelklassen.

(Hon kan även passa på att krossa sin Barack Obama-myt genom att fråga en svart svensk man vad som händer inte när han kommer klädd som en amerikansk president i Sverige - utan vad som händer när han och hans svarta kompisar, alla klädda som Obama, dyker upp någonstans i Sverige. Men allt handlar väl om sammanhang och kanske är kostymerna från fel avdelning på NK.)


Under läsningen av detta finns det nog både en och två som undrat över vad som har hänt i England sedan 1999 (»det här är ju lääänge sen«, tänker andra).

Såhär slutar en inte särskilt upplyftande text från i fjol av Macphersons assistent:

»Underlying the detail of what has and what has not been done by the police has been the insidious slipping off the agenda of any discussion about racism. In 2012, for our politicians, media and even the public, discussion of "inequalities" has been reduced to either the gap between women and men, or the gap between the poor and the very rich. Tell a black, Muslim, Asian (or other British citizen from a minority group) racism is so reduced that it no longer needs to be dealt with and most will react with outrage. 

Enough of this anger-creating suppression of the hopes and opportunities of people from black backgrounds. My message to white (mainly) men (like me), who have the power to discriminate is this: just stop doing it.«

Ska Sverige verkligen behöva vandra i samma fotspår och göra om samma misstag som andra länder? Alla fina artiklar den senaste tiden i glans och ära - och det känns verkligen som att leva i en spännande tid när den här frågan äntligen är så omdebatterad, så omvittnad - men när jag läser texter som Hanne Kjöllers idag tar tiden fem kliv bakåt och jag minns det här blogginlägget som jag skrev för exakt två vårar sedan.

Mycket har hänt, och mycket kommer att hända. Men om den vita liberala makten i det här landet fortsätter blunda för fakta då är vi nog ändå och stampar på samma plats om tio år när Gellert Tamas skriver en artikel som kontextualiserar debatten 2023 med minnet av en text Jonas Hassen Khemiri skrev 2013 och de med makt - och med normföreträdet att inte behöva bry sig om sin synlighet - inte lyssnade.
Precis som 1992.

Reportage från inspelningen av Ruben Östlunds Turist i Les Arcs

Vithet i svensk spelfilm på helt ny nivå

Premiärnumret av SvDs nya helgkulturdel i söndags innehöll ett långt, åttasidigt, reportage - från när jag och fotografen Staffan Löwstedt besökte inspelningen av Ruben Östlunds film "Turist" i  franska Alperna. 

Hämnarna - eller några ord om ideologins död i filmdebatten

UPPDATERING: Inlägget uppdaterat, utvecklat och bildsatt på Weird Science.



Vid lunchtid torsdagen den 11 april tog den svenska debatten om film ytterligare några pinnkliv ner efter Carsten Jensens artikel om Kathryn Bigelows film Zero Dark Thirty.

Men orsaken var inte Jensens text, utan snarare den twittermobb som började och slutade läsa artikeln någonstans mot slutet, där den danske journalisten på ett idiotiskt misogynt sätt beskriver filmens kvinnliga huvudperson såhär:

»Man ger henne två ansiktsuttryck. I filmens första hälft, som utspelar sig i olika tortyrkammare, möter hon åsynen av de kravlande, smuts- och blodindränkta offren för amerikansk rättfärdighet med ett lätt förvirrat uttryck som om hon just upptäckt att hon fått menstruation och glömt tampongerna. I den andra hälften är det bara den stålhårda underkäken som talar.« 

 Jag har full förståelse för (vissa) reaktioner men hör inte till skolan som anser att en bisats stjälper en i övrigt briljant text, ja en text av vilka det - vill jag påstå - skrivs alldeles för få i Sverige.

Jag tror nu inte att reaktionerna enbart handlar om den här bisatsen. Vissa av kritikerna - som Emma Gray Munthe - vänder sig helt och hållet emot att Jensen senare i texten diskuterar skådespelerskan skådespelaren Jessica Chastains utseende; ja, Emma menar till och med att det är en ickedebatt. Och jag tror att det är här vi - till en början - måste börja bärga möjligheten till filmdebatter.

Först och främst: naturligtvis färgas Jensens senare resonemang om Chastain, av hans misogyna bisats. Men med det sagt bör det vara möjligt att hålla isär saker i huvudet, eller åtminstone kunna diskutera vikten av det senare. Och eftersom flera kritiker tycks tycka att det senare resonemanget är minst lika illa ("en dansk sandlåda" för att citera Emma) så vill jag börja där.

Mårten Schultz frågade mig via twitter -apropå att jag påpekade väsentligheten i att skriva vilka reklamkampanjer en skådespelare medverkar i - om jag menade att Chastains

»förflutna reducerar henne från att vara skådespelare till ett slags militarismens tvålreklam?«

Nej. Det är inte en reduktion att beskriva vilka val en skådespelare gör i sitt yrke eftersom de alltid - i det yrket - blir en del av den persona man bygger upp gentemot publiken liksom mot arbetsgivare in spe. I min avhandling tar jag upp manskroppar en hel del: nämner och diskuterar kvalitet på magmuskler i bild hos Brad Pitt och Joakim Nätterqvist. Tar upp Pitts kalsongreklam. I föreläsningar gör jag detsamma med Persbrandt och jag drar in löpen om hans »superkropp« i diskussioner om Hamilton-filmerna. När jag pratar om mediabilden av Alexander Skarsgård i USA talar jag enbart mediakampanjer, reklam, True Blood och kropp. Det är helt väsentligt för vilka de är som mediala produkter och hur vi uppfattar dem.

När Bigelow bestämmer sig för att Chastain ska spela huvudpersonen i sin film gör hon ett aktivt val - »vad ska x utstråla, och varför«. Det är aldrig en slump i film; till och med den regissör som inga pengar har gör ett val bland de gratisarbetande vännerna för att ta den hen tror spelar rollen och situationen bäst för syftets skull.

Och Jensens diskussion om Chastain är i det här avseendet ett direkt svar på hans egen - med tanke på textens uppbyggnad och dominerande tes, som jag snart landar i, väsentliga och högst relevanta fråga:

»Kathryn Bigelow, regissören bakom ”Zero dark thirty”, historien om jakten på Usama bin Ladin, stod inför en av filmhistoriens mest utmanande uppgifter. Hur heroiserar man en flock inkompetenta psykopater?»

Jag ska för att exemplifiera ytterligare - och kanske börja ge Jensen och läsarna och kritikerna, ett tydligare svar med rötter i mediet själv - återvända fyrtio år i filmhistorien, och till min gårdagskväll. Då plockade jag nämligen fram den nya Bluray-utgåvan av Terrence Malicks debutfilm Badlands från 1973.

Att överhuvudtaget ge sig in på en diskussion av Badlands och den spänning och laddning som finns i filmen och mellan paret är helt omöjlig, utan att diskutera Martin Sheen och, i synnerhet, Sissy Spacek. Vi satt i soffan och talade om vad som gjorde Sheen attraktiv; om hans tätt sittande ögon var en fördel eller nackdel. Självfallet funderade vi lite grann kring vad James Dean-personan betyder i sammanhanget - det är ju den Sheens karaktär är uppbyggd kring. Vad säger denna om det USA filmen skildrar, och om den irrande duons tillvaron?

Men mest tänkte vi på Spacek. Hur skulle en framtida filmdebatterande generation överhuvudtaget kunna komma åt att beskriva laddningen i Badlands, utan att prata om hur Spacek ser ut? Den otroligt späda, nästan genomskinliga, fräkniga flickan med det röda håret - en bild som i den nya restaurerade kopian är nästan löjligt tydlig när Malick placerar Spacek mot allt det blåa i Sheens denim och mot den blå himlen - som balanserar mellan oskuldsfullt naivt barn och erotisk, sexuell, kvinna.

Bara att skriva den meningen får mig efter gårdagen att känna mig dansk.

Men utan den, eller variationer av den, kommer vi inte åt vad Badlands är. Så enkelt är det.
Och vi kan fortsätta: utan Badlands, och utan sitt utseende, hade Spacek aldrig spelat Carrie tre år senare. Den filmkritiker som inte hade dragit de trådarna, och diskuterat vad Spaceks kroppsliga uppenbarelse betydde för de två rollerna, hen vore inte värd sitt salt. Precis så enkelt är det i vårt yrke - skådespelare är kanske inte boskap, men vi har rätten att diskutera dem och deras kroppar. Deras kvinnliga eller manliga attribut har avgörande betydelse i filmer - väldigt väldigt ofta.

Det är grunden till vikten av att diskutera hur den allt mer härdade huvudpersonen ser ut - eller att hon ser ut som att hon har varit hos frissan, eller att hon bevarar sin hy. För faktum är ju att Jensen tyvärr har rätt, och det är vad jag menar med att filmen skulle få en helt annan läsning om huvudpersonen var en man, eller en kvinna som inte bara härdades lite - utan skitade ner sig rejält.

Här vill jag väva in något Kerstin Gezelius skrev i morgonens DN apropå tortyr på film, och torterande amerikaner (för övrigt anser jag att DNs betalvägg bör förstöras) och som skär in i de olika teorier om vithet och vita män och kvinnor jag skriver om i avhandlingen:

»Amerikanen fick inte längre representeras av en muskelbyggande österrikare utan måste framstå som moraliskt överlägsen, en tänkande humanist och man av handling (som Jack Bauer i 24 timmar) som mot sin vilja är tvungen att tortera och behandla människor som djur för att rädda västerlandet.«   

Så mycket bättre kan inte situationen i Zero Dark Thirty beskrivas - möjligen med tillägget att vår huvudperson för det mesta kan slippa få sina händer skitiga genom att det görat läggs på de vita männen (som i ett fall, och just för att han står i kontrast till kvinnan i huvudrollen, kan framstå som rätt villig).

Precis så framställer Bigelow psykopaten i chefsställning - för att tala med Jensen - som heroisk. För i slutändan handlar det inte - som Emma på ett svart/vitt sätt vill få det till - om att filmen säljer in eller inte, har hjältar eller inte. Nej: det handlar om att tortyren var ett nödvändigt ont, men att den gav resultat. Och jag hade varit betydligt mycket gladare om Zero Dark Thirty - som genom det budskapet kör en käpp rätt in i en sårig amerikansk samtidsdebatt (som i allra högsta grav borde vara relevant för oss också) - var mindre låtsasliberal och mer konservativt tydlig.

Här sällar jag mig till Slavoj Zizek som i en upprörd intervju med Cinema Scope (#53/ 2013) apropå den senaste dokun om hans filmintresse, »The Perverts Guide to Ideology», dels uttryckte sin beundran för just 24 på grund av seriens tydlighet - både Jack Bauer och den liberala presidenten bryter samman eftersom det inte finns några enkla lösningar - dels sa så här:

»I despide what is usually called 'the Hollywood Left', like James Cameron or Robert Redford, and so on. I'm opposed to that liberal Left. Probably we use this example: All the President's Men (1976). It appears Left, like 'Ooh, even the president can be corrupted!'. But where is ideology in the film? In the underlying message, which is, 'My God, what a great country we are, where two ordinary guys, journalists, can overthrow the most powerful man in the world.'I hate it.«

Så hamnar vi och filmen då - äntligen - i samtidspolitiken och samhällsdebatten. Manusförfattaren Peter Birro twittrade - även han upprörd över Jensens »USA-hatande«-text - igår och undrade varför konst skulle ses i ideologisk/ politisk ram. Det första svaret är det självklara: all konst produceras i ett sammanhang; den går inte att lösgöra från sin samtida kontext och får i många fall sin styrka från denna. Guernica är en fantastisk tavla - men den bär sin politik i sitt namn, det kan ingen tvivla på. Vi kan inte ens börja spekulera om den utanför sitt sammanhang.

Det gäller Zero Dark Thirty också. Och det gäller alldeles oavsett om man gillar filmen eller inte. Jag har aldrig riktigt fattat det där hos dem som vänder sig mot ideologikritik: visst finns det filmer där ideologin blir väl magstark - diskussionen om Leni Riefenstahl kommer väl till exempel aldrig att lägga sig - men i det stora hela kan jag se en film som skrotar runt med lite tveksamma budskap jag inte är helt nöjd med, och ändå njuta av den. Så var till exempel fallet med Zero Dark Thirty - en film som är bra men mycket långt ifrån Bigelows Hurt locker. Problemet med Zero Dark Thirty för mig var i och för sig högst ideologiskt (och hur kan någon se filmen utanför sitt sammanhang: hur roligt och spännande är dramat egentligen: vitingar torterar araber i ett decennium tills de kan skjuta en gammal gubbe i en isolerad kåk?): jag minns lite för väl hur inte bara FOX log sina hyenasmil, utan hur även SVT lät postmordfesten fortgå (en kritisk text om detta på Weird Science när det begav sig). När bin Laden dog - jag skrev fö en annan text där jag satte honom och mediabevakningen i liknande sammanhang som Jensen gör - var det olidligt att ens försöka diskutera vidrigheten i offentliga mord.

 Att sätta den i de sammanhang som Jensen gör i sin text är det enda rätta: vad har hänt med demokratierna som förr ordnade rättegångar, och som nu iscensätter både krig och mord i enlighet med westernfilmer (det sista tillägget mitt från den här texten). För det är vad större delen av Jensens text handlar om. Man kan sedan, som bloggerskan bloggaren Jessica som står bakom The Velvet Café ohederligt kapa citat ur texten för att stärka sin egen politiska vinkel

@hynekpallas Enligt förf var BL"bara en beskedlig hantverkare". "Tvingad av omständigheterna, främst bristen på pengar, nödgades han..."
— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

för att påstå att

@hynekpallas Han uttrycker stark förståelse för bin Laden. Relativiserar, bagagelliserar, demoniserar USA och filmen. Extrema åsikter.
— Jessica (@thevelvetcafe) April 11, 2013

Det är rätt osmakligt, vilket var och en som faktiskt bemödar sig om att läsa hela Jensens text förstår.
För det Jensen gör, är något som idag nästan helt saknas i svensk filmdebatt - han bygger först upp ett resonemang av en politiskt samtid och ställer frågor om hur vi hamnade i denna, i en förändring av hur en demokrati agerar. Och sedan visar han extremt tydligt hur ett populärkulturellt verk samspelar i detta. Det är dels att ta populärkulturen på betydligt mycket större allvar än gårdagens twittrande kritiker, dels att sätta den i ett viktigt sammanhang där den samspelar med vår egen utveckling som varelser i nationer och globala frågor. Som till exempel tortyr och mänskliga rättigheter.

Att då kalla den texten - som Emma gör - för »opublicerbar« och »vidrig«... ja, jag vet faktiskt inte vad jag ska svara på det.

Om det finns saker jag ska invända mot Jensens text - och då inte det uppenbara som lätt klarades av på 140 tecken twitter igår om vad man skriver och inte skriver - så är det att han, liksom Hollywood, förenklar. Vi har idag minst ett krig som ett direkt resultat av terroristattackerna den elfte september 2001. Och drönarmord kan vi sedan kalla för vad som helst, dödar gör de, även civila. Jag tycker inte att Zero Dark Thirty är tillräckligt komplex och utmanande kring de trots allt två timmar tortyr filmen handlar om - eller hur de involverade reagerar på detta. Jag tycker att Bigelow kunde vara betydligt mycket tydligare istället för att fegt låta detta landa i de amerikanska sofforna  - och då menar jag inte att hon har ett politiskt ansvar, utan att jag faktiskt tror att dramat skulle ha blivit bättre då. Vilket i sin tur får en politiskt effekt, men åtminstone är tydligt. Ändå finns det ett försök till komplexitet - huvudpersonens härdande och det rätt öppna slut kring hennes känslor och vad det betyder, som Jensen läser på ett mycket ensidigt (men likväl, fullt förståeligt, vis).

Möjligen är skillnaden mellan att se Zero Dark Thirty och debattera detta lite annorlunda mellan USA och Sverige: vi kanske inte riktigt förstår att det är ett nationellt trauma att presidenter sanktionerat tortyr, att det finns en spänning mellan olika politiska falanger om huruvida detta var okej. Nej - förlåt: huruvida detta är okej. För att vara amerikan idag innebär att du vet att presidenten i demokratin du lever i fortfarande inte har stängt det lilla tortyr-Disneyland man håller sig med några nautiska mil söder om landets gränser.
Det är rätt allvarligt.

Oviljan att se och förstå de ideologiska budskapen - och deras konsekvenser - är inte begränsad till Zero Dark Thirty. Fjolårets amerikanska storfilmer har gnagt i mig ända sedan jag var i Hollywood i vintras. När Argo vann Oscar för bästa film gick mina tankar omedelbart till Zizeks ord ovan. Att Argo - som i mina ögon blir etter värre under resans gång eftersom inledningen har ett liberalt anslag av att vara mer förstående mot Iran men resten av filmer innehåller stereotyper så grova att de i praktiken sliter Gezelius hoppfulla framstegsteorier i stycken - vinner handlar både om »fy fan vad vi [amerikaner] är bra«, men också - vilket regissören John Landis mycket noga underströk när vi åt middag dagen efter galan och diskuterade akademins sammansättning - om att Hollywood älskar att vara the good guys som räddar USA.

I det här fallet var det inbyggt i handlingen. Men kikade man på skörden i fjolårets filmer ser vi om och om igen den fiber av mobiliserad amerikanism - patriotism - som gjort Hollywood till den tydligaste nationella filmindustrin någonsin. Förutom Zero Dark Thirty - som hur man än vrider och vänder på det firar ögonblicket då nationen torterade människor i ett decennium och sedan sköt UBL - och Argo (som när jag såg om den nyligen mjäkade ihop lite mer och irriterade skiten ur mig) har vi exempelvis Lincoln firar vi vår president som avskaffade slaveriet och i förlängningen rasismen (»fy fan vad vi är bra«). Men det är är filmerna som enligt både LA Times och Quentin Tarantino (som i och för sig mest talade om sin egen rätt usla film) signalerar att det går att göra »film för vuxna igen« eftersom de har haft stor publik på bio.

Det intressantaste är också vad som förenar dessa kassa succéer, som alltså också kramats av kritiker, med de riktigt stora filmerna på bio i fjol: Hunger Games, Dark Knight Rises och - framförallt - The Avengers. Om Batmanfilmen är Zizeks lilla husdjurshat, så är min den kramade Avengers. Kanske för att den ser så oskyldig och gullig ut i alla sina grälla färger och klatchigt komiska repliker. Den bär sin patriotism så oförblommat på - bokstavligt - vapenskölden att man förleds att tro att den är harmlös. Här finns lager av nostalgisk amerikabild (liksom traditionell manlighet) i Captain America; här finns den moderne kapitalisten (Starck).

Här finns extremt mycket mer att gå in på  men framförallt vill jag understryka att Avengers är en film som - än en gång - sondmatar världen med New York som ett ställföreträdande slagfält för just »världen«. Och att jag tror att det är den evigt vevade bild - och än mer så de senaste 12 åren än någonsin förut - som gör att man likt Jessica på twitter kan påstå att Jensen (i hennes ögon) reducerade och förringade elfte september genom att placera det i relation till 1900-talets industriella massmord. Hur är det ens möjligt att - 140 tecken eller inte - ens jämföra sådana saker?

Så: nej, filmer »säljer« inte bilder på det tydliga vis som ordet signalerar - den säljer dock in en idé om den i en het samhällsfråga gör ett val (i synnerhet om filmen gör ett val som står mot historiska fakta i fallet - som i frågan om vilken roll tortyr spelade i att fånga in UBL).

För filmer existerar alltid i ett sammanhang om vilket man måste vara medveten. Man kan störas av detta; det kan hjälpa en att läsa en film, det kan stjälpa en film - jag älskar hur New Yorker ger sig på Judd Apatows This is 40 utifrån den socioekonomiska frågan om hur dagens vita amerikanska fyrtioåringar egentligen lever - men det är ofrånkomligen en del av filmen. I synnerhet när filmen släpps i sin omedelbara samtid.

Detta bör och ska diskuteras. Och det är i allra högsta grad relevant att göra det utifrån skådespelarna som sätts i centrala roller i de historier som speglar vilka vi idag är, och vi har blivit.

Ruben Östlund i Alperna

På söndag

Kobra i Aten

Tidigare i år tillbringade jag en vecka i Aten med att intervjua film- och teaterregissörer - samt en kulturjournalist - för Kobras räkning. Resultatet kan ni se i kvällens avsnitt av Kobra; SVT 1 21:30. (Bakom kameran den eminente Jonas Rudström, som även stod för fotot på lejonparten av Bergmans Video). Här på SVT PLAY.

Föreläsning om vithet

Apropå föregående inlägg föreläser jag om avhandlingen »Vithet i svensk spelfilm 1989-2010« på MKC i Botkyrka klockan 18:00 ikväll. Varmt välkomna! 

Searching for the white gaze

Läser Maja Bredbergs debattartikel i dagens DN, en slags summering av den senaste tidens reaktioner på andra debattartiklar om rasismen i Sverige. Jag tror att Bredberg har rätt i mycket av reaktionerna, och man kan inte låta bli att häpna över hur snabbt »låt oss vara färgblinda«-reflexen slår till hos debattörer i alla led.

Men: jag reagerade undrande på hennes eget bidrag till debatten, rätt centralt i texten, det som rör filmen Searching for Sugar Man. 

Efter att jag i snart ett decennium har intresserat mig för vithet på film nyper jag mig fortfarande (tyvärr) i armen och undrar om jag övertolkar vissa saker. Och visst händer det att jag för klarhetens skull gör det - att ringa in vitheten i svensk spelfilm är inte alltid det lättaste: ju mer det är av den varan - och det är det ju - desto svårare är det ofta att få folk att se de nyanser och aspekter man vill peka på. Man måste stanna bilden och peka nära nära.

Men jag aktar mig för att snäva, skära ut och vantolka - något som är rätt lätt hänt om man tar bort kontexten i en film. Därför lyfter jag sällan ut enskilda scener när jag föreläser, utan talar om vissa scener i relation till resten av filmen - och ber sedan publiken (eller läsaren) att se hela filmen och bilda sig sin uppfattning i relation till dramat.

I sin debattartikel  - Rasismens själ sitter kvar - skriver Bredberg såhär om Searching for Sugar Man:

»Att oemotsagt få påstå att barn till den vita styrande minoriteten utgjorde ”det första motståndet mot apartheid” med sin musik under samma tidsperiod som svarta barn demonstrerade och blev ihjälskjutna – som Sowetoupprorets mest kända offer 13-årige Hector Pieterson och 15-årige Hastings Ndlovu – möjliggörs enbart av att vi ser på världen med en förblindad vit blick. Resultatet blir en skev historieskrivning. En stor grupp människor osynliggörs fullständigt.«   

Jag har inte sett om Searching for Sugar Man på ett tag, men går tillbaka i minnet, till mina recensionsanteckningar och till min recension av filmen. Såhär skrev jag: 

»Varpå Rodriguez blir större än Elvis och influerar den nya vita apartheidkritiska musikrörelsen.«

I mina anteckningar finns det citat jag tror att Bredberg syftar på, där skivbutiksägaren som står i centrum för filmen säger att (ungefär) »det var det första motståndet mot apartheid och det hade sitt ursprung i afrikaanbefolkningen«. Vilket är ett mycket snävt påstående.

 Problemet är att hela sjoket om Sixto Rodriguez i Sydafrika - i form av andra citat, bland annat av musiker, och arkivmaterial (film är även det vi ser på bild, inte bara pratminus), visar att det handlade om den konservativa vita, härskande, medelklassen. Att lyfta ut påståendet och mena att det blir tesen filmen driver - eller, med uttrycket Bredberg själv använder: att den »skapar en skev historieskrivning« - är i det sammanhanget ohederligt i mina ögon. 

Även om filmen säkerligen överdriver Rodriguez betydelse (något som varierar beroende på vem man talar med) så är det ingen tvekan om att hans musik hade ett stort kulturellt och i förlängningen politiskt inflytande på denna extremt konservativa vita fläck i Sydafrika. Och att det säkerligen var viktigt. 

För mig (och jag tror att jag inte var ensam om att följa filmen på det viset) stod det klart att det handlade om just den här musikerns påverkan, i en väldigt vit klick i Sydafrika - och att det fanns och finns mycket utanför denna. Naturligtvis hade Searching for Sugar Man kunnat expandera sitt fokus - men filmen handlade inte om det. Samma sak att prata om ett osynliggörande av »en stor grupp«, eftersom det inte är vad filmen handlar om. (I grunden finns även här en förväntan på dokumentären att reflektera »verkligheten« utanför sitt eget narrativ; se Weird Science-essäerna om dokumentärfilm för mer i det ämnet). Filmen handlar om en isolerad konservativ, vit grupp i Sydafrika. I den gruppen - som var härskande varför ett motstånd inifrån den inte blir oväsentligt att fokusera en dokumentärfilm på - gjorde Sixto Rodriguez musik skillnad. Där, påstår filmen, var Rodriguez en stor artist. Och det är den historien filmen skriver.

 I ett så pass segregerat samhälle som det sydafrikanska var, är det inte orimligt att den vita medelklassen även om de hörde svarta protestsånger aldrig kunde få kulturellt bruk för dem i »sin egen« (som de uppfattade saken) revolution - de var för avlägsna, eller helt enkelt för nära. Det var skulle jag tror svårt att göra bruk för dem. De behövde ett uttryck som var »deras«. Det här är knappast något som historiskt är isolerat till Sydafrika: sjunk ner i Anne Applebaums Iron Curtain och se hur östtyska och polska ungdomar skapade upplopp på gatorna i Warszawa och Berlin på 1950-talet efter att ha sett Rock around the clock och hört den nyfödda vita rockmusiken. 

Den slags revolt de gjorda, var även den en insmugglad spegling av tonårsuppror i väst - på samma vis som den rockmusiktörstande vita medelklassen i Sydafrika decennier senare förmodligen gärna modellerade sig på minsta gnutta political fashion som sipprade in från resten av världen. 

Det är som sagt ingen tvekan om att det finns punkter där Rodriguez storhet överdrivs - men att gå från det till att använda den som ett exempel på vit blindhet, där blindhet handlar om att blunda för viktiga fakta i ett rådande fall för att man har det normativa vita spektrat för ögonen, är kontraproduktivt. Det hela känns som något av en populism - att använda en Oscar-vinnande film som batong blir mer funktionellt och får upp ögon mer än något mindre känt. (Till exempel merparten av den svenska filmproduktionen, den som faktiskt lider av snöblindhet och dessutom är fullständigt nationellt fokuserad?).

Med kontraproduktivt menar jag att många kommer att se/ har sett filmen och kan konstatera att Bredberg snävar och lyfter ur sin kontext - eftersom de själva kommer att kunna döma citatet i sitt sammanhang, och förstå hur filmen berättar. Och det är precis anledningen till att jag undviker att ropa varg kring vithetsbilder ur kontext: det är svårt nog som det är att få folk att tro att kritiken av vithetshegemonin är rimlig och legitim. (Pröva istället att rikta blicken mot säg den största svenska filmsuccén på många år (mätt i publiksiffror) Hamilton - i nationens intresse. Det är stimulerande men dystert politiskt. Och en bonanza att analysera utifrån kritiska vithetsstudier).

Jag skulle personligen vara väldigt intresserad av att se mer djuplodande artiklar och inslag om hur pass vit/ segregerad kulturkonsumtionen i Sydafrika var vid den tid då Rodriguez slog igenom där. För den som är intresserad av hur den ser ut idag, och hur konservativa delar av afrikaanervärlden är, rekommenderar jag en annan dokumentärfilm jag hade i bakhuvudet när jag själv såg Searching for Sugar Man - den kanske inte helt lyckade med i det här sammanhanget mycket intressanta Fokofpolisiekar: Forgive them for they know not what they do. Filmen följer ett vitt punkband och deras kontroverser i Sydafrika, och glimtar mer än går på djupet på frågor som de som väcks av de här diskussionerna, men är kanske just därför spännande att se. När Fokofpolisiekar visades på IDFA i Amsterdam 2009, var det ett år med särskilt många dokumentärer om just Sydafrika. 

Man kan ju alltid hoppas på att SVT lagom till visningen av Searching for Sugar Man (framår hösten?) köper loss och visar ett gäng kontextualiserande filmer.

Det finns för övrigt en annan intressant aspekt angående vit blick, förväntan, fördomar, antaganden och rasism när det gäller Sixto Rodriguez. Och det är en avgörande aspekt av hans uteblivna framgångar när det begav sig - som (något vi aldrig får veta) med stor sannolikhet kan ha hängt ihop med vad slags musik man antog att han gjorde på grund av sitt namn.
Den slags »kommunikation« som kan göra både pr, radiospelning och annat svårhanterlig om musiken inte passar in i det givna fack namnet signalerar att den ska höra hemma i på en vit amerikansk radiostation i början av 1970-talet.