Med anledning av den svenska dokumentärdebatt som har blossat upp - eller snarare det missförstånd om vad dokumentärfilm är återpublicerar jag några gamla texter i och relaterat till ämnet. Se även mina två föregående inlägg.
Idag skriver Expressens kulturchef Victor Malm såhär
»Dokumentärer använder visserligen ofta dramatiserade inslag, men då alltid med en varudeklaration. Hirori har i stället valt att dupera tittarna, och även om han skulle insistera på att det bara gällde denna enda scen, får valet mig att se resten med misstro, som fiktion i dokumentär skrud.
I början av veckan skrev Expressens Gunilla Brodrej att det starkt positiva mottagandet av ”Sabaya” varit naivt, och jag blir alltmer övertygad om att det gäller för vår kulturs generella inställning till dokumentärt berättande, särskilt i bildform. Immunförsvaret är svagare än det mot text: Kvartals granskning tas emot med rimligare försiktighet än någonsin ”Sabaya”.
Kanske för att vi är mindre benägna att noggrant granska hur dokumentärfilmer gör sina påståenden.«
Det här stämmer enbart på en punkt: att vår kulturs inställning till dokumentärt berättande är... svagt. Och att vi inte "granskar" - i betydelsen inte tycks dioskutera vad dokumentären som genre är och kan vara. Jag samlar därför några "greatest hits" då jag diskuterat och skrivit om detta i mer än tio års tid. Denna text (ursprungligen publicerad) på POV FILM handlar om den största tjeciska dokumentärframgåmgen på bio någonsin.
Det hör inte till vanligheterna att en dokumentärfilm ses av fem procent av ett
lands befolkning på bio. Ändå nådde den tjeckiska dokumentärfilmen ”V síti” –
”Caught in the net” – inte bara snudd på en halv miljon besökare efter sin
premiär sent i februari. Succésiffrorna hade sannolikt rusat högre om inte
landet under våren infört en strikt nedstängning. (Det närmaste man kommer i
ett modernt svenskt sammanhang är Malik Bendjellouls ”Searching for sugar man”
som hade liknande besökssiffror – men globalt).
Tar man dessutom i beräkning
att filmen, regisserad av Barbora Chalupová och Vít Klusák, knappast är en
feelgood-saga om en musiker utan en extremt ingående skildring av hur äldre män
kontaktar och groomar tolvåriga flickor och, så finns det flera anledningar
att reflektera över dess framgångar.
Utgångspunkten för ”Caught in the net” är barns utsatthet på nätet. Anslaget visar småbarn som tultar med mobiler på Prags gator medan föräldrarna är någon annanstans eller ser åt annat håll. 41 procent av tjeckiska barn, får vi veta, har fått pornografiska bilder skickade till sig.
Om man tidigare undrat kring hur arrangerade den populäre tjeckiske dokumentärregissören Vít Klusáks filmer har varit – som i den tragikomiska historien om nazisten Dalibor i ”The White World According to Daliborek” (”Svět podle Daliborka”, 2017) – är allt det arrangerade nu i öppen dager. För ”Caught in the net” dokumenterar noggrant sin process: skådespelerskor med barnutseende intervjuas om hur de kommer klara en situation där de utger sig för att vara tolvåringar som chattar med äldre män. Och om eventuella egna erfarenheter på området. Det visar sig snabbt att de flesta har sådana, även fall där deras bilder spridits på nätet.
Tre barnrum byggs upp i en studio. Utöver det vanliga teamet finns psykologer och sexologer på plats och diskuterar effekterna av detta på barn. Minuter efter att den ena tjejens konto är uppsatt har hon 20 förfrågningar. De kommande veckorna kontaktas skådespelarnas fejkkonton av tusentals män. Ibland är det inte ens ett ansikte vi följer, bilden går direkt till en erigerad penis. Samtal efter samtal efter samtal med män från 30 åt till över 60. Det går kalla kårar över kroppen när en sminkös på produktionen känner igen en av männen från sin hemstad: han arbetar på ett sommarläger för barn.
Man förstår skådespelerskan som när hon efter tio dagar hamnar i ett chattrum med en kille som skarpt avråder henne från allt avklädande, som varnar henne för mäns beteende på nätet, bryter ihop. Det är den första person hon i sin roll har talat med som inte vill visa henne kuken eller få henne att ta av sig kläderna.
Filmen är utmärkt eftersom den noga ser till att vi aldrig blir avtrubbade av alla bilder, att vi alltid får minnas att männen medvetet skickar dem till flickor de vet är barn. Ändå är bilderna aldrig värst, utan hur bra de fångar männens skicklighet i grooming. Hur samtalen ibland övergår till utpressning. När produktionsteamet ordnar möten på kaféer får man svart på vitt hur långt de här personerna är beredda att gå. I ett fall dyker ett par upp tillsammans och beskriver i detalj den trekant de vill ha med den tolvåriga flickan. Det skulle vara ett hån om inte samtliga tre skådespelerskor vann den tjeckiska motsvarigheten till guldbaggen.
Klusák kan vara konfrontativ. Som när han under slutscenerna i ”The White World According to Daliborek”, på plats i Auschwitz, kliver framför kameran och bemöter nazistens åsikter.
Något liknande sker i ”Caught in the net” när teamet söker upp en man som ”kommunicerat” med tjejerna. De står på hans trapp i en sliten tjeckisk industristad. Men det går inte som man tänker sig att det ska med någon som just fått veta att han blivit påkommen med att grooma och utpressa en flicka – och samtidigt arbetar med barn. Man känner även Klusáks matthet när mannen nästintill rycker på axlarna och, sannolikt sanningsenligt, förklarar att han ju kan köpa en tolvåring i kvarteret intill. ”Vad spelar lite bilder för roll? Kanske borde ni undersöka viktigare saker …?”
Det är förståeligt att ”Caught in the net” inte i sig skapar mer ”ram” åt vad den avslöjar än siffrorna om hur utsatta tjeckiska flickor är på nätet. Det gör filmen tydligare och ligger i linje med syftet. Filmen har fått en skolversion (och en 18+-version där bilderna inte är pixlade) vilket ytterligare ökar publikmängden som har sett den. Polisen har begärt ut materialet, och processer är inledda.
Men det är omöjligt att se ”Caught in the net” utan att reflektera över ett par aspekter som finns i filmens omgivande samhälle och som sannolikt spelar in i den enorma publikrusningen. För det första att Tjeckien länge, om i mindre utsträckning sedan 2014, betraktades som ett paradis för pedofiler. Städer som gränsorten Cheb var kända för barnprostitution – något som signalerades med barnvagnar parkerade utanför bordellerna – och Prag har kallats för ”Europas Bangkok”. Det handlade också främst om tillresta sexturister, genom åren har även flera svenska män gripits i Tjeckien.
Delvis berodde det på landets senfärdighet med att kriminalisera barnprostitution och barnpornografi när Europarådet gjorde det 2007. Pornografi hade varit förbjudet fram till 1989, och man sade sig vilja skydda den konstnärliga friheten när man återfått den. Oavsett anledning innebar de sju år som Tjeckien förhalade sitt undertecknande av Konventionen om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp att landet blev en magnet för pedofiler.
Och en marknad för barnpornografiska bilder – en som ”Caught in the net” visar kvarstår. När produktionen fejkar fotografier med modellkroppar och skådespelerskornas ansikten hamnar de förfärande fort på ett antal öppna sidor.
Det finns ytterligare en faktor, mer problematisk att uppmärksamma – särskilt i en liberal tjeckisk kontext. Men den hänger samman med en sociokulturell miljö som legitimerar pornografi och gör det till ett om inte attraktivt så på många hålla tolererat och lukrativt tjeckiskt yrke. Då är det inte oresonligt att fundera på hur många som dras till att se en film som ”Caught in the net” för att reflektera över de mörkare sidorna i utvecklingen av landets sociokulturella syn på sexualitet – och sex som en handelsvara.
Det ska understrykas att man kan göra detta utan moraliska resonemang om vuxenpornografins vara eller icke-vara. Utan att ta ställning i den debatt som rasar i Sverige om dess eventuella skadlighet. Möjligen kan man belysa vidare villkor och sammanhang bakom de vuxenbilder och -filmer som sprids brett och diskuteras även i Sverige. Men man behöver heller inte dra trådar mellan utnyttjade barn och en industri med frivilliga vuxna. Det är däremot inte orimligt att spekulera kring om det stora publikintresset för en film av det här slaget – som även resonerar kring den skeva syn på sexualitet som kan formas hos unga – hänger samman med ett sammanhang där själva yrket som porraktris är vanligare än på de flesta håll.
Det låter kanske udda ur svensk synvinkel. Men då ligger inte heller ett av världens största porrimperier i centrala Stockholm, staden används inte som etableringsbild i en myriad porrklipp på nätet och ”svenska flickor” är inte ett centralt begrepp i hårdporrsbranschen. Brittiska resebyråer marknadsför heller inte svensexresor till Sverige, i synnerhet inte med att öppet anspela på lättillgängliga lokala kvinnor.
Det vill säga: frågan ställs inte om den pornografiska bildens eventuella skadlighet, utan om ett sammanhang där det sätts likhetstecken mellan en öppenhet för både pornografi och prostitution – där Tjeckien har blivit ett varumärke i sig. ”Czechs” och ”Czech girl” hör till de 25 mest sökta begreppen på världens största porrsajt, Pornhub. För den tjeckiska porrbranschen är numera en av världens största. Flera av de dominerande bolagen finns här, delvis beroende på lagändringar i Kalifornien som reglerar inspelningar (man måste använda kondom). I dag äger tjeckiska nätjättar som WGCZ även den ”gamla” pornografin som tidskriften Penthouse.
Nästan 13 procent av världens porraktriser kommer från Tjeckien, flest efter USA och Ryssland och drygt 71 personer per miljon invånare. Till den ekonomiska aspekten ska även tillföras att klyftan mellan stad och land är betydligt djupare här; att flytta till Prag från landet är inte som att flytta från Skövde till Stockholm. Och porrsektorn erbjuder, live och på film, tolererade yrken som därmed får en annan dragningskraft. (Även ”utlandet” kan i sig vara en stark pullfaktor: något som den i England bosatte tjeckiske man som i ”Caught in the net” vill förmå en av tjejerna att flytta dit vet att utnyttja).
Men den ekonomiska dragkraften hänger alltså även ihop med både varumärket och den sociokulturella aspekten – möjligheten finns och miljön gör att det åtminstone uppfattas som mer acceptabelt. Den som har besökt Tjeckien och Prag i synnerhet lär inte ha missat den frekventa reklamen för nattklubbar med allt från striptease till sex. Eller hur reklam generellt använder sig av den nakna kvinnokroppen. Det är inte många år sedan som även innerstadskrogar hade ”Topless Tuesdays” där den kvinnliga serveringspersonalen arbetade halvnakna.
Att pornografi inte var tillåtet i Tjeckien före 1989 ska dock inte tolkas som att Prags ”erotiska kapital” skulle vara något nytt.
På samma sätt som etableringsbilder på Prags skyline av tinnar och torn i dag inleder porrklippen skapades ett erotiskt kapitel i den mest hyllade tjeckiska 60-talslitteraturen och i Nya vågen-filmerna. Milan Kunderas internationellt hyllade romaner anspelade på den. Philip Roth fångade i sin kortroman ”The Prague Orgy” (1985) upp samma stämning som Philip Kaufman – med Lena Olins hjälp – överförde till Hollywoodfilm i ”Varats olidliga lätthet” 1988 (där Lyon och Paris var stand-in för Prag). Václav Havels många, utsvävande affärer är välkända och hyllade. Den sexuella energin, liksom drogliberalismen, var därmed tidigt kopplad till de dissidentmiljöer som efter 1990 kom att bli omhuldade och mytomspunna. En känd kvinna i dessa kretsar skrev nyligen i sin biografi om hur hennes roll var att klä ut sig som en erotisk Snövit efter att männen hade filosoferat klart i Havels stuga.
Allt sådant gödde föreställningen om det sexuellt liberala lilla landet, som män från det puritanska DDR flydde till för friare sex, något som fick nya proportioner på 90-talet. Efter murens fall var gränslandet mot Tyskland länge ett elände att köra igenom. Som barn satt vi i baksätet med näsan tryckt mot kilometer efter kilometer av kvinnor som sålde sig vid vägkanten. Det gick så långt att invånarna i småstäder som omvandlats till bordeller började fotografera bilskyltar och skicka dem till ägarnas adresser. Researrangörer av kulturresor hade svårt att konkurrera med organiserade sexresor och turismen blev allt mer nischad. Slutligen reagerade även tjecker i gemen: man ville ha rika turister, inte packade sexköparbritter. Även om det inte sågs som en prioritet ingrep myndigheterna till sist även i Prag – när man ville växa som turiststad dög det inte med öppen prostitution i stora delar av centrum. När prostitutionen flyttade inomhus krävdes annan marknadsföring. Den visuella kulturen är tydlig överallt i Prag. Ställ dig vid en urinoar på en vanlig krog och du möter nakenreklam för en nattklubb som dubblerar som bordell. Prostitutionen existerar numera i ett tolererat men inte helt lagligt gränsland med cirka 200 bordeller i Prag. Enligt Tjeckiens äldsta sexarbetarorganisation fanns före pandemin omkring 13 000 sexarbetare i huvudstaden, och av dem var 75 procent tjecker. De arbetar ofta i vanliga bostadshus där man bara har bytt fasadljusen till röda.
Men skyltfönstret måste underhållas även globalt. Enter internet.
Pornografibranschens omvandling är en där varumärken, symboler och inarbetat kapital spelar roll – precis som i all rörlig bild. Det intressanta med Prag är att staden inte likt Amsterdam har en segmentering i bilderna. Den holländska staden kan parallellt marknadsföra sitt Red light-distrikt till drog- och prostitutionskonsumenten, och kanalerna, osten eller van Gogh-museet till familjen. Prag är visuellt likadant i all reklam och film: tillsammans med etiketten ”Czech girls”, laddad med mycket mer än det gamla ”svenska flicka”, är det hela staden som säljs som ett möjligt syndens näste. Ölreklamen anspelar på sex – om så den djupt urringade servitrisen med jättebröst på den stora reklamskylt som i åratal har suttit på vägen mellan flygplatsen och Prag eller pinupporna på det i Sverige bekanta märket Bernards ölunderlägg. Det är samma bro som syns i ”Mission Impossible” (1996), i den populära ”offentligt sex i Prag”-kategorin av filmer (ju mer bekant monument, desto bättre), i den dyrare prenumerationspornografins etableringsbilder och på t-shirts.
Men det finns också en politisk dimension. Den som på 1990-talet samtalade med någon av de många amerikanska män som bosatt sig i Prag fick en variation på svaret att Tjeckien erbjöd en plats som existerade bortom den förtryckande feminism och regleringar de ansåg sig uppleva i hemlandet. Man har även arresterat pedofiler i denna ex-patriot-miljö.
Utan att skåpa ut varje västerländsk man som flyttat till Prag var det lätt att tänka på Susan Faludis analyser i ”Stiffed: The betrayal of the American Man” (1999), om män som upplevde sig förråda av samhällets utveckling och skyllde det på kvinnor och minoriteter. Det senare har fått ytterligare aktualitet när de så kallade Visegrad-länderna (Slovakien, Polen, Tjeckien och Ungern) av västerländsk ytterhöger utmålas som vita paradis utan mångkulturens problem.
Metoo gjorde inga avtryck i Tjeckien, Ungern förbjuder genusforskning, Polen skapar HBTQ-fria zoner. Och i det sammanhanget har Tjeckien alltid betraktats som det liberala alternativet till religiösa och auktoritära grannar. Synen på detta som hjärtat av tjeckisk liberalism underhålls hårt i offentligheten – en offentlighet där åldrande oligarker, politiker och popstjärnor med barnbarnsunga töser i knäet inte är ovanlig i sensationspressen. Än så länge, sannolikt just på grund av den tjeckiska självbilden men också på grund av att filmen undviker vidare sammanhang, har inte denna koppling gjorts mellan ”Caught in the net” och samhället i stort. Ett undantag är den tjeckiska vänstertidningen A2/ Alarm där skribenten påpekar diskrepansen mellan dokumentärens tagline ”det här är inte en film – det är en samhällsfråga” och tjeckisk reklam, politik, film och pornografi (27/2).
När problem dyker upp omskrivs de i stället i samband med utländska turister (eller möjligen landets romer). Som i reportage om hur Pragborna har tröttnat på Airbnb-hotellen i trappuppgången när grabbgängen på partyresa ser det som självklart att ragga på grannbarn i yngre tonåren och bjuda dem på sprit och droger.
Mindre än en kalkylerad brainstorming hos någon PR-byrå som fått i uppgift att sälja en stad har alltså detta ”Prag” sannolikt växt fram mer organiskt. Men lika mycket som det blir en magnet för allsköns turister – samt globala porrkonsumenter – utgör det alltså en materiell pull-faktor för unga kvinnor i ett Öst- och Centraleuropa där klyftorna är stora.
I skenet av det blir det gigantiska intresset för ”Caught in the net”, liksom en del av vad männen säger i filmen om sitt beteende, något mer förståeligt. För vad som formar unga flickors uppfattning om sexualitet, hänger i Tjeckien samman med en stor yrkessfär som inte finns i andra länder.
Frågan är inte om groomingen som filmen skildrar leder till den här industrin. Frågan behöver inte diskuteras som ”moralism”. Frågan är i vilket lokalt sammanhang ”Caught in the net” existerar. Hur publikintresset samspelar med vetskapen om att landets ”erotiska kapital” – som ju de facto är tjeckiska kvinnor – återspeglar detta.
Utan empiriska studier är det svårt att belägga den saken. Men i en situation där ”varumärkesbyggande” och ”visuell kultur” korsar modern stadsmarknadsföring med ett ständigt behov av nya lokala sexarbetare är det inte en oväsentlig frågeställning. Även i det Sverige där Prag är en av de största weekend-destinationerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar