Rapport från IDFA (världens främsta dokumentärfilmsfestival i Amsterdam) 2014, ursprungligen i DN.
Fråga: Vad är definitionen på dokumentärfilm?
Svar: Julia Roberts är inte med.
Stefan Jarl, som gav svaret för många år sen, skojade antagligen. Samtidigt underströk skådespelarskämtet de flytande autenticitetsgränser som omgärdar dokumentärfilmen. De som ofta kritiseras: När Malik Bendjelloul skarvade i berättelsen om Sixto Rodriguez för att maxa känsloeffekten i ”Searching for sugar man”. Eller då Jarl själv arrangerade en blodpöl i ”Ett anständigt liv”.
För den som vill få syn på hur dessa gränser rör sig, och hur den dokumentära filmmetoden förändras, finns få platser lika väl lämpade som IDFA i Amsterdam. Med 300 filmerna under 10 novemberdagar är det världens största dokumentärfilmfestival. Här syns fin förädling av klassiska arbetsmetoder och nya riktningar till följd av teknisk utveckling.
Autenticitetskritikerna skulle till exempel ha sitt att säga om öppningsfilmen, nederländska ”Stranger in paradise”. Regissören Guido Hendrikx följer en vit man på ett förvar i södra Europa där han möter en grupp flyktingar. I den första akten förklarar mannen hånleende och utrustad med siffror att flyktingarna är en börda. I den andra är han en optimist som ser dem som tillgång. I den tredje prövar han individuella fall för uppehållstillstånd i Holland.
I slutakten står han utanför byggnaden och röker när svarta män kommer fram och tigger cigg. Svaret bryter den fjärde väggen: Det visar sig att han är en skådespelare, inhyrd för att spela mot verkliga flyktingar.
Hendrikx vill så gärna provocera, vara Lars von Trier och Ruben Östlund. Men där de skapar något tankeväckande misslyckas ”Stranger in Paradise” eftersom filmen inte tillför något nytt – den befäster en välkänd maktsituation och förnedrar några asylsökande.
Jag surar när jag läser de inhemska hyllningarna, men tröstar mig med att ämnet har hamnat på tapeten – Nederländerna hör till de EU-länder som är sämst på integration. I den uppryckning jag under veckan noterar i landets dokumentärfilm spelar frågan stor roll: ”Miss Kiet´s children” av Petra och Peter Lataster-Czich är en av årets bästa filmer – inte olik Nicolas Philiberts ”Être et Avoir”. I klassisk fluga-på-väggen-stil följer vi invandrarbarn i en nederländsk skolklass. Det är en film utan pekpinnar som står på barnens sida: Vi får inte veta mycket om hem, föräldrar eller flykt. Regissörerna fångar dem som personer och klipper fram scener där vi ser svårigheten att lära sig språk och anar trauman. Klart, tydligt, knäckande.
Även Bulgariska ”The good postman” rör sig kring flyktingtemat. De skymtar i utkanten, men står ändå i centrum för Tonislav Hristovs drama om ett borgmästarval i en avfolkad by vid EU:s gräns. Flyktingfamiljer passerar dagligen och brevbäraren Ivan ser chansen att ge trakten nytt liv. Om han blir vald så ska de få stanna och integreras! Ett lyckat försök att skildra europiska utmaningar och löften i ett mikrokosmos. Värmen, humorn och de skruvade karaktärerna – som ger känslan av att återbesöka Miloš Formans filmbyar från 1960-talet – lär göra ”The good postman” till en festivalfavorit.
Från den allt intressantare filmnationen Bulgarien kommer även Mina Milevas och Vesela Kazakovas ”The beast is still alive”. Den hör till en växande skara personliga berättelser om de socialistiska diktaturerna av en generation som knappt minns hur det var men inser att skuggan hänger kvar. Kazakova för en fiktiv konversation med sin döde morfar som vände sig mot kommunistregimen och hamnade i koncentrationsläger. Nu är han samtalspartner när hon ilsket vänder blicken mot den gamla elitens barn som har blivit ny elit, och mot socialister i väst som vägrar förstå historien. En bra kompanjon till Petra Epperleins personliga DDR-film ”Karl Marx City” som visades på Stockholms filmfestival.
Båda ”öst”-filmerna utgår ifrån en central förändring i dokumentärvärlden. Den stavas ”access”; tillgång till berättelsen. Och på grund av den billigare, bättre och enklare tekniken har detta sedan mer än ett decennium gjort att den som har berättelsen kan omvandla sig till regissör (istället för att exempelvis skriva en bekännelseroman). Det är bara ett av flera skiften. Färre filmer av ”klassiskt” snitt får till exempel helfinansiering från nationella institut. Frågan togs upp i Journalisten tidigare i höstas (20/8) eftersom små länder som Sverige blir utsatta. Filmer finansieras som övernationella lapptäcken vilket leder till brist på aktuella ”svenska” berättelser (men gör det lättare för säkra kort som stora porträtt av legendariska filmregissörer eller världskända barnboksförfattare).
Samtidigt har denna globala utveckling i kombination med teknik som ger tillgång till unika miljöer och personer fördelar. Med pengar från det rika norr öppnas platser där journalister knappt kan vistas. DN har tidigare skrivit om ”The war show” (9/9) som filmades i Syrien och klipptes i Danmark. På IDFA har den starka syskon: ”Mogadishu soldier” består av material filmat av soldater från Afrikanska Unionen som strider mot Al Shabaab, sänt med DHL till Norge där det har redigerats. Zaradasht Ahmeds ”Nowhere to hide” – som vann pris för bästa långfilm och följer en irakisk sjuksköterska som över fem år har filmat landets nedåtgående helvetesspiral – är en norsk-svensk samproduktion. Det räcker med att se denna trio för att förstå hur långt och komplext dokumentära arbetsmetoder når och varför det behövs ny kreativ finansiering på området – exempelvis fleråriga stipendier av forskningssnitt till regissörer.
För att varva ner från de horribla krigsbilderna – en konsekvens av att allt inte bara kan utan tydligen måste filmas – går jag och ser den haussade polska
terapifilmen ”You have no idea how much I love you”. I två timmar följer jag ett intensivt samtal med en mamma, hennes dotter och en analytiker.
Tror jag.
I eftertexterna berättar regissören att han inte fick tillåtelse att filma någon familjeterapi. Det vi har sett är skådespelare som ”drar på sina erfarenheter”.
Jag tänker på Stefan Jarl som utvecklade sitt svar om dokumentärfilmen: ”Det finns ingen skillnad mellan spelfilm och dokumentär, det är bara olika genrer i manipulationsindustrin.”
Sant. Men Julia Roberts var i alla fall inte med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar