Ett inlägg som rätt exat berör det som nu diskuteras - eller borde diskuteras - om dokumentärfilm och Sabaya. Urpsrungligen på Weird Science för dryga tio år sedan. (Ni får tyvärr leva utan levande länkar.)
”Men min poäng är att det inte finns någon sann och objektiv film. Hur skulle det kunna finnas det? Det finns ju alltid en upphovsman bakom varje film, en upphovsman som valt ut scener och satt samman dessa på ett så effektivt sätt som möjligt, så att publiken får en så stark upplevelse som möjligt. Bakom varje dokumentärfilm finns alltså en regissör som satt samman alla de autentiska scenerna, gjort en massa val, det vill säga en manipulatör. [...] Det finns ingen skillnad mellan spelfilm och dokumentär, det är bara olika genrer i manipulationsindustrin. En spelfilm använder sig av manuskript, skådespelare, scenografi, och så vidare. En dokumentärfilmare använder sig av autentiska ögonblick som byggstenar.”
Dagen efter mitt inlägg om filmen The Imposter och de etiska problem jag såg i dess dokumentära berättande (samt en diskussion om hur fiktionsmakare förhåller sig till dokumentära skildringar de lånar ur) publicerade Andres Lokko en SvD-krönika om filmen Searching for Sugar Man med högintressant släktskap till ämnet.
För att summera Lokko så tycker han att Searching for Sugar Man är en ypperlig film, men att regissören Malik Bendjelloul - på grund av hur filmen handskas med vissa fakta rörande Sixto Rodriguez tidigare karriär - inte riktigt kan komma ifråga för Stora Journalistpriset, till vilket han häromdagen blev nominerad i kategorin Årets berättare.
Först och främst: jag vet inte riktigt var jag ställer mig i den frågan och det är väl delvis för att utforska den aspekten som jag skriver den här texten - inte som något slags försvar för en enskild film, som dessutom inte behöver något av den varan.
Men framförallt för att redogöra lite för hur jag själv resonerar som filmkritiker när jag tar mig an en dokumentärfilm i allmänhet och, med debatten om Searching for Sugar Man i bakhuvudet, den filmen i synnerhet. Efter Lokkos krönika fördjupade jag mig lite i de svenska musikjournalisternas åsikter i ämnet. Den intressantaste, och mest irriterade, texten står Pierre Hellqvist på musiktidskriften Sonic för. Och det är den som framförallt pockar på att bemötas eftersom den i allt mer vredgad ton kommer med en rad tveksamma påståenden (vilket berör mig direkt eftersom jag är en av de kritiker som recenserade Searching for Sugar Man) och dessutom - liksom flera av de kritiska inläggen om filmen - vrider lite på vad filmen handlar om, och vilken verklighet det är den berättar om.
Ergo: vi är tillbaka till frågan om vad dokumentärfilm egentligen är: en reflektion av verkligheten eller en berättelse om en verklighet.
Själva kärnan i problematiken kring filmen rör alltså det faktum att Rodriguez inte var helt bortglömd från det att skivorna släpptes i början av 1970-talet, tills det att han spelade i Sydafrika 1998. Och, menar i synnerhet Hellqvist, detta är en så pass graverande omständighet att det »kan lämna en sur eftersmak i munnen«. Och Lokko att det alltså är tillräckligt för att stjälpa det rent journalistiskt hederliga (antar jag - kanske är ordvalet för hårt?) i berättelsen.
Sant är att det hade varit svårt att berätta historien om Rodriguez med sådan kraft som faktiskt görs i Searching for Sugar Man - att uppnå den känslomässiga intensitet som klipps fram mellan de två olika historierna som i slutändan möts på en sydafrikansk scen, om filmen hade lagt in en passus om hans ungefär tvååriga intermezzo som stjärna i Australien (ca 1979-1981).
Hellqvist går så pass långt att han själv börjar tumma lite på research och faktakoll, så jag tänker börja i den änden. Nej: internationella filmrecensenter (Hellqvist skriver bara recensenter, men jag antar att han menar de som just recenserade filmen, och jag lägger därför till prefixet för tydlighetens skull) var inte klart mer reserverade, i synnerhet inte av den anledning som handlar om Australien.
Jag läser inte kollegor, vare sig de utomlands eller de på hemmaplan, innan jag recenserar en film. Men har tagit tillfället att gå igenom de tunga namnen så här i efterhand. Av dem (och här har jag hållit mig till den engelskspråkiga världen och ungefär dubblat antalet tunga kritiker som finns i den svenska sfären, för att göra ett rättvist men ändå brett urval) är det en enda kritiker som menar att filmen är »flawed« på grund av undanhållande av historiska fakta; The Guardians Peter Bradshaw.
Och trots att Bradshaw kallar detta för a sin of omission, menar han dock att the broad thesis holds up. Manohla Dargis på New York Times - en av de allra tyngsta och bästa enligt mig - nämner överhuvudtaget inte saken och kan knappast sägas vara återhållsam i sin entusiasm (även om hon tycker att det hela är lite rosenrött i sin syn på pop som helande kraft). Detsamma gäller Jonathan Romney på The Independent, för att inte tala om Roger Ebert i Chicago Sun-Times. Och så fortsätter det. Möjligen hålls det ner lite mer på betygen (bland dem som delar ut sådana) men snittet hamnar ändå över medel, precis som i Sverige. (Det som händer i Sverige nu, där journalister med foten främst i musikvärlden, bemöter filmens historia, är också precis vad som har hänt internationellt där det är musikjournalister som kommenterar eller kritiserar. (Fast man kan inte riktigt som Lokko påstår säga att ens Sasha Frere-Jones står med utslagna armar och undrar om Australien; eller, för att ta Hellqvists perspektiv, tycks tycka att det står i vägen för filmen eller är ett problem).
Jag vill först avverka den biten. Inte för att jag inte delvis håller med Hellqvist om att det ibland är si och så med research när det gäller journalistik och kritik som rör film i Sverige. Det är knappast ett högstatusområde i det här landet. Tyvärr.
Men Hellqvist tycks tro att blotta vetskapen om att det fanns andra fakta skulle förändra synen på den här filmens kvalitet hos inhemska kritiker. Därför kan det kanske vara klargörande (och för själva den röda trådens skull) att berätta hur jag tänkte kring Searching for Sugar Man när jag såg filmen, och hur jag resonerar när jag ser och skriver om dokumentärfilm.
Jag var fullt medveten om Sixto
Rodriguez historia när jag skulle se Searching
for Sugar Man. Jag hörde av en slump "Sugar Man" redan i
tonåren och, musiknörd som jag under många år var, hade jag hört det som fanns
att höra, och kände till hans historia, det lilla som fanns att veta
pre-internet. När det började talas om »Rodriguez-filmen« och jag i grova
drag hörde intrigen blev jag rätt skeptisk på grund av min förkunskap, och
innan jag skulle recensera dubbelkollade jag en del historiska fakta eftersom
jag tänkte att jag mindes fel, eller att saker var urbana myter och att det här
var den sanna historien.
Min reaktion på filmen när jag väl såg den, och den text jag skrev, tyder på en eller två (eller bådadera) saker beroende på vems tankegång man följer i frågan om dokumentärfilm i den här debatten: den här filmens styrka som konstruerad berättelse, eller min brist som dokumentärkritiker.
När jag väl satt framför filmen, väl beredd på att i min kommande recension ha med egentliga fakta om Rodriguez, slogs jag - kanske just på grund av min förkunskap - om hur mycket skickligare och bättre den här historien var, än en historia som hade handlat om Vad Som Egentligen Hände Med Rodriguez.
För poängen med Searching for Sugar Man är att den framförallt inte handlar om Sixto Rodriguez, utan lika mycket om Sydafrika under Apartheid. Att den inte handlar om Bendjellouls jakt på och relation till Rodriguez, utan två sydafrikaners (som rimligtvis inte hade en susning om Australien-framgångarna och turnéerna; då hade filmen varit lögnaktig) jakt på och fixering vid hans musik. Och filmens berättelse och konstruktion handlar, även den, om detta.
I de bitar som handlar om Rodriguez och vad han under alla år egentligen gjorde, där gör sig regissören skyldig till omission men enbart en syndfull sådan om man tycker att det är väsentligt för den stora tesen. Enligt mig var detta överflödigt: filmen förklarade bättre än någon jag hade sett, vilken styrka som kan finnas i förbjuden kultur i en totalitär stat och den gjorde detta med hjälp av ett lätt vinklat människoöde.
För mig låg den stora historien alltså inte i Rodriguez, men den hade varit omöjlig utan att han framstår som så pass ödmjuk som han är i filmen. Hade jag lyckats tjata till mig tusen tecken till av min redaktör är det möjligt att jag hade nämnt egentliga, eller kompletterande, fakta för att göra ett resonemang kring detta. Något jag hade tyckt kunde vara klargörande - men mer för hur stark jag tyckte berättelsen blev för att att detta inte var med.
Men när jag väl valde att prioritera i slutändan, då hade det inte längre något att göra med den verklighet som jag såg som väsentlig i filmens berättelse eller vad jag som kritiker skulle ägna mig åt.
När jag i förra veckan skrev min recension av The Imposter ville jag lyfta in en jämförelse med Searching for Sugar Man och just denna aspekt, för att kunna utröna och förklara varför jag såg den ena filmens berättande som etiskt och moraliskt problematiskt, och i det andra fallet såg det som en styrka. Även detta fick skippas på grund av utrymmesbrist, och stannade vid det här stycket:
Dokumentärer täljs alltid fram, och en del hamnar utanför, vrids till, iscensätts. Detta spelar mindre roll när det handlar om en bortglömd musiker, där regissören respekterat privatlivet. Men jag har problem med filmer som bygger verklighetskittlande skräck på antytt misstänkliggörande av den som aldrig dömts.
Det viktiga är att för mig går gränsen väldigt tydligt vid att välja bort fakta, eller skruva till dem, när det handlar om brott och mord; då blir det svårt att riktigt svälja att en film är dokumentär - använder det verklighetskittlande - och samtidigt offrar vad som helst, eller vem som helst, för en god historia. Jag har svårare att uppbåda en sur smak i munnen för ett svarvande i historien om en bortglömd musiker - eller känna att det diskvalificerar filmen i en kategori som Årets berättare.
Frågan är ändå om the sin of omission är väsentlig här? För en dokumentärfilm som handlar om det jag beskriver ovan, så är svaret enligt mig nej, det är inte en synd. Det kunde, som Hellqvist är inne på, vara en förklaring till varför Rodriguez är så cool inför framgångarna när han är på plats i Sydafrika i filmen. Det kan lika gärna vara på ett annat vis. Dokumentärfilm är hur som helst inte något som presents all the facts som musikbranschkommentatorn Bob Lefsetz vill ha det till i sitt önsketänkande (i ett nyhetsbrev som borde gå till historien för sin cynism och sin obehagliga ton). Det finns - vilket även Hellqvist påpekar - inget som kan ge alla fakta, ingen som inte påverkar fakta med sin närvaro. Och skulle så vara fallet, att man gav alla fakta, då skulle dokumentärfilmshistorien - från Robert J. Flahertys iscensättningar och manipulativa bilder av händelser och urbefolkningarnas roll i dem, över Maysles-brödernas Grey Gardens, DA Pennebakers Don't Look Back och många många fler av de riktigt stora filmerna - varit ungefär lika skojiga att se som en av de där brinnande brasorna man kan köpa på dvd.
Ja, hela Werner Herzogs Grizzly Man - utan tvekan en modern dokumentärklassiker - och Herzogs drivande tes i filmen, skulle stjälpas rejält om regissören fokuserade lite mer på det ofrånkomliga faktum att Timothy Treadwell faktiskt levde med grizzlybjörnar under tretton års tid, utan minsta problem (något som egentligen är mer ofattbart än att de i slutändan dödade honom) och mindre på att framtställa honom som en narr som korsade en gräns mellan civiliserad människa och vild natur. Men: Det hade antagligen blivit en tristare film, och Herzogs tes, själva berättelsen, hade inte varit så intressant.
För den här texten handlar ju egentligen om en debatt som vevas om och om igen kring dokumentärfilm (och som väl också kan vara anledningen till att filmkritiker inte bryr sig så mycket, medan musikjournalister gör det). Läs gärna intervjuerna med Stefan Jarl i Cyril Hellmans bok om regissören. (Orosdi-Back; 2010). Du kan göra nedslag nästan var som helst - på sidan 92 läsa om hur blodscenen arrangerades i Ett anständigt liv och hur ointressant Jarl tycker debatten om det arrangerade är. Eller Jarls definition på vad dokumentärfilm är (sidan 202): »Julia Roberts är inte med«. Något han sedan utvecklar mer seriöst såhär:
”Men min poäng är att det inte finns någon sann och objektiv film. Hur skulle det kunna finnas det? Det finns ju alltid en upphovsman bakom varje film, en upphovsman som valt ut scener och satt samman dessa på ett så effektivt sätt som möjligt, så att publiken får en så stark upplevelse som möjligt. Bakom varje dokumentärfilm finns alltså en regissör som satt samman alla de autentiska scenerna, gjort en massa val, det vill säga en manipulatör. [...] Det finns ingen skillnad mellan spelfilm och dokumentär, det är bara olika genrer i manipulationsindustrin. En spelfilm använder sig av manuskript, skådespelare, scenografi, och så vidare. En dokumentärfilmare använder sig av autentiska ögonblick som byggstenar.”
När jag intervjuade DA Pennebaker häromveckan berättade han om ångern över att inte ha filmat Bob Dylans låtar i sin helhet på turnén 1965, att han bara ville ha skärvor för att illustrera och spegla personen och personligheten Dylan. Jag hade en schizofren liten upplevelse där och då som hänger ihop med följddebatten till Searching for Sugar Man. Vetskapen om att Pennebaker stängde av sin kamera när han filmade på turnén (delvis för att spara dyr film, men alltså även ur regisynvinkel) sitter nämligen som en tagg i den Dylan-värld som håller koll på vilken dusch Bob använde på ett Manchester-hotell 1966. Och det en värld som jag under flera år tillhörde.
Den andra sidan av mig har alltid älskat Don't Look Back - just på grund av detta. På grund av att filmen använder tiden till att fånga Dylans kvicksilvernatur, magnetism och hastighet som artist de här åren. På grund av att filmen vågar vända - så tydligt vänder blicken - från musikern när han är som hetast och därmed speglar något annat, mer av honom, något som inte hade synts och sedan dess knappt har setts till.
Pennebaker gjorde enligt mig alla rätt, och jag tror att det är därför som Don't Look Back är ett outslitligt mästervek. Och självfallet finns det saker som inte berättas i filmen; om Dylans relationer, hans bakgrund (om vilken han fortfarande slingrade sig en del vid den här tiden) och annat som Pennebaker visste och valde bort, eller helt enkelt inte sökte upp. (Lägg då till att han rent journalistiskt i praktiken hade gjort en pakt med djävulen: Pennebaker fick göra Don't Look Back mot ett handskak på att han sedan hjälpte Dylan att göra hans egen film, det som kom att bli den osläppta Eat the Document).
Jämförelsen med Pierre Hellqvists reaktion på Searching for Sugar Man i Sonic, är att åren av Dylan-missbruk var en av de saker som fick mig att kliva ner från mina höga hästar av minutiös petimeter-kunskap och inta en något mer avslappat förhållande till verkligheten och berättelserna om den (även om den här texten, antar jag, just återinrättade mig i vaxkabinetten över folk som lägger ner väldigt mycket tid, tecken och noggrannhet på till synes väldigt obetydliga ting).
För till sist kunde jag inte se något om Bob Dylan, eller läsa en text om honom, en recension av en konsert eller skiva, utan att gnälla om de fakta jag saknade, som jag tyckte kunde ha gjort bilden komplett - utan att riktigt inse att den knappast kunde bli komplett för en sådan som mig. För att en bra historia aldrig handlar om att något är komplett. (Och för att en bok om Dylan eller intervju med honom på det stadiet jag till sist befann mig, hade varit så ointressant för alla utom mig och några andra duschintresserade).
Den slutgiltiga implosionen av de villfarelser jag hade i ämnet kom heller inte med en dokumentärfilm som No Direction Home (hur mycket jag än lärt mig att tycka om den) utan med den enda biografiska film jag gillar, Todd Haynes I'm Not There, en film jag lätt skulle kalla för en dokumentärfilm - en dokumentär om Dylans musik.
Och ungefär så ser jag på den här formen av kritik kring Searching for Sugar Man - vilket också Lokko är inne på;
Gör det egentligen något? Nej, inte alls. Det blir ju en mycket mer rörande historia och film på det här viset: tydligare, enklare att älska och mindre snårig än den betydligt mer komplexa helhetsbilden. I synnerhet eftersom det handlar om en för den stora allmänheten fullständigt okänd artist. [Min kursivering].
Helgar ändamålet medlen, undrar Hellqvist? Målet att berätta på bästa sätt och därmed eventuellt nå den större massan - den stora allmänhet som inte likt Hellqvist vet att Nas samplade Sixto Rodrigues redan 2001 - gör det, ja.
Och det är väl ändå ändamålet.
Avslutningsvis: Är det då en skillnad på denna dokumentärfilm - dokumentärfilmer - och något som kan nomineras till Stora Journalistpriset? (Med tanke på att en hashtag häromåret fick priset borde frågan egentligen inte ens komma upp, men låt gå). Här är mitt svar mer än i frågan om synd, nja, möjligen ja.
Jag har en vän och kollega som, enligt mig välförtjänt, har fått priset för en dokumentärfilm i samma kategori (Jane Magnusson för Ebbe - The Movie 2009) men ryggar ändå instinktivt tillbaka när debatter som denna tar fart.
För jag inser att om det börjar hagla journalistpriser över en filmform om vilken jag när de åsikter jag just har deklarerat här, då kommer också de som nagelfar filmerna - och kanske småningom även en del regissörer - att bli betydligt mycket mer rigida, konservativa och tråkiga kring den mest spännande, flexibla filmgenre som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar