torsdag 26 mars 2009

Hälsningar från nätet


Plattform produktion, Headweb och Folkets Bio simultanlanserar Mikel Cee Karlssons dokumentärfilm Hälsningar från skogen (som jag recenserar i morgondagens SvD) på biograf och det världsomspännande nätet. (Förhandstitt på headweb här.)

Det är bara att applådera att någon tar första steget. Man får tillägga att dokumentärfilmer av det här slaget har en så pass liten biopublik att det knappast är ett risktagande på den fronten, här finns nog enbart en eventuell ny publik att hämta in.

Jag gör som de avlönade journalisterna på dagstidningarna och saxar citaten ur pressreleasen, så att ni kan se hur de inblandade ser på saken.

- ”Vi vill att något ska hända nu. Vi befinner oss i en otroligt spännande tid när det gäller den rörliga bilden. Vi som producerar dessa bilder, filmregissörer, producenter och distributörer, har ett ansvar att se till så att de viktigaste och mest angelägna bilderna av vår gemensamma mänskliga tillvaro finns tillgängliga för alla, och inte bara de som bor i storstäderna. Att gå och se en föreställning på biograf är en unik upplevelse som inte kommer att försvinna, vi tror tvärtom att en större publik nu kommer att välja att se filmen, både på bio och via
internet”, säger Erik Hemmendorff, initiativtagare och producent på Plattform.

- ”Det är roligt att gå vidare till en mer expansiv fas i vårt arbete med att nå ut med våra filmer till publiken, även utanför biografen. Det är en naturlig fortsättning på vår pågående digitala distribution och med visningar i olika fönster”, säger Bettan von Horn på Folkets Bio.

- ”Vi strävar efter att göra film tillgänglig på så många sätt som möjligt och ser det här som startskottet för en positiv och nödvändig utveckling för filmdistributörer och filmskapare. Ju fler som kan se filmerna desto bättre. Vår målsättning är att alla filmer ska ha premiär på bio och internet samtidigt, på så vis kan man också konkurrera med piratkopiering”, säger Peter Alvarsson, grundare av Headweb.com.

onsdag 25 mars 2009

Dvd down the drain

Det är bara 18 månader sedan som New York Times la ner sitt försök att ta betalt för att läsa tidningen på nätet. Nu skall de tydligen försöka igen. Det lär inte gå så bra - den här gången heller.

Synd är det också, eftersom färre personer kommer kunna läsa en länkad artikel som den här, om hur den dåliga dvd-försäljningen påverkar vilka filmer som görs.

I över ett decennium har Hollywood förlitat sig på att en film skall göra profit på dvd-försäljningen och inte på biobiljetterna. Och inte bara Hollywood: här hemma i Sverige går en Wallander-film upp på bio och tolv direkt till dvd. Samma visa med Yellow Birds Stieg Larsson-trilogi; inte förrän man insåg den enorma potentitalen i varumärket lyckades man övertala SvT att få sätta upp de båda andra filmerna i serien på bio (där de lär ge profit och skapa bara marknadsföring). Det är denna situation som har fått Filmavtalets olika parter och Filminstitutet att riva håret över att hemmavideobranschen inte vill vara med och finansiera avtalet.

Men nu verkar det - i alla fall för tillfället - vända. Fler går på bio. Och dvd-skivan säljer sämre. Tro fan det; när bolagen satsar på att marknadsföra Blu-ray som den nya dvd-skivan och febrilt letar efter lagliga och fungerande nedladdningstjänster och folk har tillgång till gratis illegal nedladdning, då hamnar dvd-skivan i kläm på alla fronter. Blu-ray, som fortfarande inte säljer bra, marknadsförs i samma annonser som dvd:n.
Det blir ju ett dilemma; hur får man dvdskivan att framstå som attraktiv när man håller fram Blu-ray som det nya sexiga alternativet på samma bild?

Så nu, med tempen i röven på den 14-procentiga ökning i biljettförsäljning som 2009 hittills har inneburit gentemot 2008, satsar Hollywood enligt NY Times på "filmer som fungerar på bio". Filmen man vill se i grupp (musikaler: någon som vill se en remake på My Fair Lady?), blockbusters och genrefilmer - tydliga ramar och regler; skräck, screw-ballkomedi etc. Fine and dandy, eller hur?

Njae, läser man mellan raderna kan man ana att till exempel den amerikanska independentfilmen (det vill säga Hollywoofilmerna med något lägre budget, inte mumblecore), eller filmer som på andra sätt känns "otydliga" i relation till tydliga genrer kommer få lida för detta. Risken nu är att de inte alls blir gjorda, om man inte ser att man kan spela in kulorna på karusellen.

Man skall dock komma ihåg att den dåliga försäljningen av dvdfilmer inte betyder samma sak som att folk inte ser på film hemmavid. Tvärtom, och det är med stor sannolikhet ett ökat intresse för film som har lett till den uppåtgående kurvan i biobesöken (kombinerat med den pågående ekonomiska krisen - sådana är alltid bra stimulans för nöjesekonomin).
Men risken, om bolagen inte ser en vinstpotential i hemmatittandet -om de inte hittar den gyllene betalningsmodellen - är något i stil med ovanstående scenario.

måndag 23 mars 2009

Grey gardens gråa tanter


Sådan tid det har tagit. Men nu är den här - Grey Gardens: The Movie. Undrar om man kommer uppleva den som gravplundring? Det känns nästan som om filmen måste vara ett mästerverk för att man inte skall känna på det viset.

För ett par år sedan skrev jag och Erika Vallin - då Sjölund - världens längsta sak om Grey Gardens för Bon. På Erikas Elle-blogg finns hennes modetext.
Min filmartikel lägger jag upp när jag hittar tidningen i mina gömmor.

fredag 20 mars 2009

Criterion vår/sommar


Det är fredag eftermiddag och jag har inte så många fler ord i mig idag, får spara de jag har till bardisken. Lämnar er därför med några kommande Criterion-omslag. Ovanstående släpp (juni) är väl det minst spännande. Omslaget är inte så kul det heller. Insup istället nedanstående. Mer information hos Criterion.


torsdag 19 mars 2009

Den gamle och bilen


Clint Eastwoods senaste film Gran Torino är väldigt väldigt bra - Eastwood är en av de bästa hantverkarna i amerikansk film idag - och väldigt väldigt intressant. Ett amerikanskt mästerverk, faktiskt.

Jag tror att det är första gången som Eastwoods tre roller - regissör, borgmästare och skådespelarikon - möts i en film. Som Richard Brody skriver i en text en ny dvd-box med Clint Eastwood-filmer så har Eastwoods specialitet som regissör alltid varit att dramatisera gränsen mellan det privata och det offentliga. Privat är Eastwood republikan och har en uttalad libertariansk filosofi. De roller han har spelat som har fått ikonstatus har varit de ensamma hämnare som tagit lagen i egna händer, och trätt över gränsen mellan det privata och det offentliga. Eller fullständigt ignorerat denna gräns eftersom den inte har kunnat ge filmernas offer rättvisa.

I Gran Torino syns knappt det offentliga i det ghetto där Eastwoods karaktär lever. Polisen flimrar förbi i en scen, i en annan förklarar Kowalski för en präst att han "bad att de skulle komma, men inget hände".

Men som jag skriver i min recension (inte på nätet än) så är det intressanta med filmen mötet mellan Eastwoods Siste vite man och de klassiska hämnarroller som Eastwood har spelat tidigare - tystlåtna, hårda, ensamma män som Dirty Harry och Mannen utan namn. De är nämligen metaforer för den maskulinitet som generationer av män har hyllat, eller strävat att leva efter. Och Eastwood underminerar den maskuliniteten totalt i Gran Torino. Jag skall inte avslöja för mycket, men liksom hela den generation av amerikanska män som klev ur krigen i Europa, Asien och Korea är Kowalski en skadad själ. Liksom dem begravde han såren och byggde familj ovanpå graven. Och så undrar männen - om de överhuvudtaget undrar - varför de har så dålig kontakt med sina barn.

Det är möjlgt att, som Jacob på flm-bloggen, kalla det för compassionate conservatism, påpeka att det (än en gång) är vi mot busarna, och att Kowalski upptäcker att hmongfolket ändå är shyssta. Men det är mer, mycket mer, på spel här.

Om man lyssnar till filmens språk så händer något väldigt intressant när Kowalski blir fadersfigur till Thao och skall lära honom att prata som en man. Bland alla "fitta" och "rövknullare" börjar Kowalski, frisören Martin och byggledaren - alla vita amerikanska män - att i form av förolämpningar bli polackjävlar, micks, degosar. Det är som om Eastwood pekar på USAs ursprung som invandrarland - på den mosaik av europeisk vithet som anlände till USA och i Hollywoods händer fick nya namn och blev amerikanska vita med fyrkantig haka och rejäla efternamn(cue Don Draper).

När Eastwood dessutom gör detta parallellt med Kowalskis upptäckt att hans grannar, till skillnad från hans konsumtionsbesatta avkomma, delar hans värderingar - då är vi hemma.
Det är bra mycket bättre och subtilare än den vanliga "multikultur-är-problem"-sörjan, eller "Stackars detroniserade vita man"-film.

Ett möjligt aber kvarstår dock, och jag är säker på att jag skulle kunna googla fram en kritisk artikel om saken (eller så säger Spike Lee något i frågan snart): vad säger oss i sådana fall porträtteringen av filmens få svarta? Det kan förstås vara en smart dramaturgisk aspekt, så att det inte blir för mycket (precis som vi egentligen bara får se relationen mellan Kowalski och hans ena son och dennes familj) - men Detroit är väl ändå en av USAs svartaste städer?

(PS - rubriken är stulen från min Weird Science-kollega Per. Tack, hoppas det är ok.)

söndag 15 mars 2009

Regissörer väljer svenskt

Criterion länkar på sin blogg till Gwyneth Paltrows nyhetsbrev i vilket hon har bett »några regissörer hon har arbetat med« (namn som nog är bekanta för de flesta) att lista sina topp-fem-hyr-dvder. Att man inte kan hyra särskilt många av filmerna i Sverige är mindre intressant.
Bland alla självklarheter - Spielberg och Sofia Coppola väljer Tootsie - finns det en del kul att lägga märke till, särskilt från den svenska filmhorisonten. Wes Anderson väljer Ingmar Bergmans Ur marionetternas liv från 1980.

»From the Life of Marionettes
I’d never heard of this until last month. It’s an Ingmar Bergman movie he made in Germany where I think he was a tax exile.«

I samma stund som jag läser valet så känns det alldeles självklart. Jag har alltid gillat den förbisedda Bergman-rullen som han gjorde i sin tyska exil, och kom in på filmen och dess borgerliga centraleuropeiska inredningsdesign och miljöer i ett inlägg om Nicolas Roegs Bad Timing. Jag skulle tippa att det, med Wes egen produktion i åtanke, i hög grad är dessa rätt fantastiska miljöer som skapar tycke.

För att inte tala om att skuld, depression och sexuella tillkortakommanden fungerar lika bra i Munchen som på Upper East Side. Bergmans berättande - en inblick i psyket på en borgerlig man som bryter ihop och mördar en prostituerad kvinna - ur ögonen på hans närstående, psykologer och andra, är inte heller fy skam.

Med tanke på vilken tumme Wes Anderson tycks ha med Criterion-folket så kan man ju hoppas att de plockar upp filmen och ger den en värdig behandling.

Sofia Coppola å sin sidan väljer också svenskt, med med pulsen lite mer på samtiden så blir hennes val Låt den rätte komma in - en film som börjar bli plågsamt hipp.