Den gamle och bilen

Clint Eastwoods senaste film Gran Torino är väldigt väldigt bra - Eastwood är en av de bästa hantverkarna i amerikansk film idag - och väldigt väldigt intressant. Ett amerikanskt mästerverk, faktiskt.

Jag tror att det är första gången som Eastwoods tre roller - regissör, borgmästare och skådespelarikon - möts i en film. Som Richard Brody skriver i en text en ny dvd-box med Clint Eastwood-filmer så har Eastwoods specialitet som regissör alltid varit att dramatisera gränsen mellan det privata och det offentliga. Privat är Eastwood republikan och har en uttalad libertariansk filosofi. De roller han har spelat som har fått ikonstatus har varit de ensamma hämnare som tagit lagen i egna händer, och trätt över gränsen mellan det privata och det offentliga. Eller fullständigt ignorerat denna gräns eftersom den inte har kunnat ge filmernas offer rättvisa.

I Gran Torino syns knappt det offentliga i det ghetto där Eastwoods karaktär lever. Polisen flimrar förbi i en scen, i en annan förklarar Kowalski för en präst att han "bad att de skulle komma, men inget hände".

Men som jag skriver i min recension (inte på nätet än) så är det intressanta med filmen mötet mellan Eastwoods Siste vite man och de klassiska hämnarroller som Eastwood har spelat tidigare - tystlåtna, hårda, ensamma män som Dirty Harry och Mannen utan namn. De är nämligen metaforer för den maskulinitet som generationer av män har hyllat, eller strävat att leva efter. Och Eastwood underminerar den maskuliniteten totalt i Gran Torino. Jag skall inte avslöja för mycket, men liksom hela den generation av amerikanska män som klev ur krigen i Europa, Asien och Korea är Kowalski en skadad själ. Liksom dem begravde han såren och byggde familj ovanpå graven. Och så undrar männen - om de överhuvudtaget undrar - varför de har så dålig kontakt med sina barn.

Det är möjlgt att, som Jacob på flm-bloggen, kalla det för compassionate conservatism, påpeka att det (än en gång) är vi mot busarna, och att Kowalski upptäcker att hmongfolket ändå är shyssta. Men det är mer, mycket mer, på spel här.

Om man lyssnar till filmens språk så händer något väldigt intressant när Kowalski blir fadersfigur till Thao och skall lära honom att prata som en man. Bland alla "fitta" och "rövknullare" börjar Kowalski, frisören Martin och byggledaren - alla vita amerikanska män - att i form av förolämpningar bli polackjävlar, micks, degosar. Det är som om Eastwood pekar på USAs ursprung som invandrarland - på den mosaik av europeisk vithet som anlände till USA och i Hollywoods händer fick nya namn och blev amerikanska vita med fyrkantig haka och rejäla efternamn(cue Don Draper).

När Eastwood dessutom gör detta parallellt med Kowalskis upptäckt att hans grannar, till skillnad från hans konsumtionsbesatta avkomma, delar hans värderingar - då är vi hemma.
Det är bra mycket bättre och subtilare än den vanliga "multikultur-är-problem"-sörjan, eller "Stackars detroniserade vita man"-film.

Ett möjligt aber kvarstår dock, och jag är säker på att jag skulle kunna googla fram en kritisk artikel om saken (eller så säger Spike Lee något i frågan snart): vad säger oss i sådana fall porträtteringen av filmens få svarta? Det kan förstås vara en smart dramaturgisk aspekt, så att det inte blir för mycket (precis som vi egentligen bara får se relationen mellan Kowalski och hans ena son och dennes familj) - men Detroit är väl ändå en av USAs svartaste städer?

(PS - rubriken är stulen från min Weird Science-kollega Per. Tack, hoppas det är ok.)