Tog några timmars semesteravbrott för att publicera ett utdrag ur min avhandling där jag diskuterar hur ensamma vita män konstrueras som förövare på film.
Utgår ifrån Wallander-filmen Hämnden, där en grupp muslimer (eller »terrorister«) kontrasteras mot en ensam vit man. Läs på Weird Science.
onsdag 27 juli 2011
onsdag 22 juni 2011
Det ickepoetiska (film)språket
Ser Andrey Zvyagintsevs Återkomsten Förvisningen och läser dåtida recensioner. Märker hur irriterad jag blir över ett i kritik återkommande adjektiv om filmspråk som jag betraktar som oprecist nonsens. Jag har säkert gjort mig skyldigt till detsamma vid något tillfälle, men here goes:
Zvyagintsevs film är en av de ur foto- och redigeringssynvinkel säkraste som har gjorts sedan den kom 2007. Även så ur scenografisk synvinkel, val av miljöer och hur dessa nyttjas i relationen. Sedan kan man få tycka vad man vill om den - men ur hantverksskicklighetssynvinkel är den helt enkelt oantastlig, och filmspråkets like har vi inte sett i modern svensk film.
Att regissören på ett eller annat vis har valt att klippa fram sin 150 minuter långa film på just det här sättet i relation till sin historia betyder nästan alltid något; jag tror att hans fokus på landskapet i relation till huset betyder något; jag menar att när han går från broderns döda kropp, överlämnandet av pengarna inomhus, till helbilden över grusvägen där ambulansen möter bilden, så är det en del av - för att göra en jämförelse med litteratur - meningsbyggnad, satser, punktering, komman, mer eller mindre adjektiv och adverbialtyngd stil som han vill berätta något med.
Det vill säga a) Zvyagintsev har, liksom Terrence Malick, skapat en stil som han är bekväm med och b) det är en stil som berättar något: en stil som förstärker intryck, där en åkning över en älv som inte runnit (i första akten på ryskt manér: pojke: "varför rinner inte älven?" pappa: "bara Gud vet") efter ett dödsfall börjar rinna samspelar med filmens teman (Gud, tro, hopp - vems hopp - naturen, relationen mellan mannen och kvinnan och dess torka). Men c) det är, som alltid när man varit skicklig nog att skapa en personlig stil, också något som stundtals "bara" är bländande vackert.
Vad det däremot inte är - i alla fall inte i första hand - är POETISKT. Visst; bildspråket kan göra ett poetiskt intryck - men att som kritiker inte anstränga sig för att tolka varför en regissör som Zvyagintsev (eller Malick) arbetar som han gör med bild, ljud (den där tonen, som intro till kör i kyrkrum som återkommer filmen igenom - vad har den för relation till troelementet i Förvisningen?) är om inte tjänstefel så i alla fall väldigt tråkigt
. Det kan också vara så att en snygg bild i en film kan vara där för att den är snygg, precis som en snygg formulering i en bok kan vara något en författare yvs med, har med utan övrig anledning än att han eller hon är så förbaskat stolt över att orden satt i just den följden. Men att kalla den raden för poesi - det vore kanske att spotta Ekelöf i ansiktet. Vilket inte betyder att den inte kan verka poetiskt på någon, nej.
Men man kan då också som kritiker våga sig på att skriva DEN TAGNINGEN ÄR SNYGG och inte - återigen saker jag säkert gjort mig skyldig till ett flertal gånger - överanalysera vad som kan finnas under ytan. Som jag nyligen läste att Lars Vilks i ett lätt förvirrat blogginlägg skrev om hur kritiker analyserat vattenytan i Karin Broos tavlor: den är ypperlig vacker men det behöver faktiskt inte betyda att kritikerna till varje pris ska tävla om att inmuta området under vattnet med sina överlastade tolkningar.
Det vill säga: ibland förtar (över)tolkningarna det faktum att en regissör eller konstnär är en fenomenal hantverkare, och att det i sig är något att jubla över, att det i sig kan göra det värt att se en tavla eller 150 minuter film. Vattnet är kanske hotfullt för att det är helt otroligt målat. Det behöver inte vara så - och det behöver inte vara så på varje tavla: liksom varje tagning hos Zvyagintsev inte behöver handla om relationen man-kvinna, tro, Gud, kärlek och människa. Utan bara är ett infall av att solen låg rätt på ett träd.
Ja, jag vet att jag ofta tjatar om relationen form och innehåll när det gäller film och annat, och ja, jag kommer att fortsätta med det. Men: kritiker kan ibland vara betjänta av att se hantverksskickligheten och valet av motiv å ena sidan - och varför motiv återkommer och vad narrativet i detta kan betyda å andra sidan - jag tror att en skicklig kritiker också är den som vet att skilja åt, en som inte alltid stirrar sig blind - och vet att förena form och narrativ; eller som å andra sidan kan se en vacker bild placerad på rätt ställe, ett bra penseldrag på rätt plats, utan att överlasta och överläsa - men ser den mer mer symbolmättade bilden eller tagningen och placerar in den i kontext.
(För att återigen nämna Malick: som kritiker som ser jag ointressant poserande i Den nya världen, ett mästerverk i Den tunna röda linjen, och en riktigt bra film i Tree of life. Jag säger inte att jag har rätt när jag skriver det om filmerna - vad jag menar är att man i alla fall får försöka se förbi den ungefär lika snygga stilen filmerna är gjorda i, att de inte alla är bra och därmed lika värda eller nödvändiga, för mig, att övertolka de svajande grässtråna i helt enkelt.)
Jämför man med litteraturkritiken skulle det vara ungefär som såhär: alla filmer med sömlöst och så osynligt bildspråk som möjligt är prosa, och litteraturkritiken skulle kalla detta för prosa - allt utanför den ramen (allt utanför deckarsfären) vore poetiskt.
Från och med nu deklareras således detta: på svenska biografer går det upp en, kanske två filmer var tredje år som innehåller något som helst element som är poetiskt, men desto fler som kan upplevas poetiskt. Men den filmkritiker som -utanför att de går på Moderna och ser någon "filmkonst" de verkligen inte förstår - vill skriva att något är poetiskt måste också först visa att han eller hon behärskar att bryta ner denna poesi, kanalisera den till en faktiskt upplevelse och förklara den för läsaren utifrån hur språket rent filmiskt är konstruerat.
Annars kommer jag enbart att utgå ifrån att personen ifråga har sett en lång tagning på ett träd i en film gjord någon annanstans än på den amerikanska västkusten.
Zvyagintsevs film är en av de ur foto- och redigeringssynvinkel säkraste som har gjorts sedan den kom 2007. Även så ur scenografisk synvinkel, val av miljöer och hur dessa nyttjas i relationen. Sedan kan man få tycka vad man vill om den - men ur hantverksskicklighetssynvinkel är den helt enkelt oantastlig, och filmspråkets like har vi inte sett i modern svensk film.
Att regissören på ett eller annat vis har valt att klippa fram sin 150 minuter långa film på just det här sättet i relation till sin historia betyder nästan alltid något; jag tror att hans fokus på landskapet i relation till huset betyder något; jag menar att när han går från broderns döda kropp, överlämnandet av pengarna inomhus, till helbilden över grusvägen där ambulansen möter bilden, så är det en del av - för att göra en jämförelse med litteratur - meningsbyggnad, satser, punktering, komman, mer eller mindre adjektiv och adverbialtyngd stil som han vill berätta något med.
Det vill säga a) Zvyagintsev har, liksom Terrence Malick, skapat en stil som han är bekväm med och b) det är en stil som berättar något: en stil som förstärker intryck, där en åkning över en älv som inte runnit (i första akten på ryskt manér: pojke: "varför rinner inte älven?" pappa: "bara Gud vet") efter ett dödsfall börjar rinna samspelar med filmens teman (Gud, tro, hopp - vems hopp - naturen, relationen mellan mannen och kvinnan och dess torka). Men c) det är, som alltid när man varit skicklig nog att skapa en personlig stil, också något som stundtals "bara" är bländande vackert.
Vad det däremot inte är - i alla fall inte i första hand - är POETISKT. Visst; bildspråket kan göra ett poetiskt intryck - men att som kritiker inte anstränga sig för att tolka varför en regissör som Zvyagintsev (eller Malick) arbetar som han gör med bild, ljud (den där tonen, som intro till kör i kyrkrum som återkommer filmen igenom - vad har den för relation till troelementet i Förvisningen?) är om inte tjänstefel så i alla fall väldigt tråkigt
. Det kan också vara så att en snygg bild i en film kan vara där för att den är snygg, precis som en snygg formulering i en bok kan vara något en författare yvs med, har med utan övrig anledning än att han eller hon är så förbaskat stolt över att orden satt i just den följden. Men att kalla den raden för poesi - det vore kanske att spotta Ekelöf i ansiktet. Vilket inte betyder att den inte kan verka poetiskt på någon, nej.
Men man kan då också som kritiker våga sig på att skriva DEN TAGNINGEN ÄR SNYGG och inte - återigen saker jag säkert gjort mig skyldig till ett flertal gånger - överanalysera vad som kan finnas under ytan. Som jag nyligen läste att Lars Vilks i ett lätt förvirrat blogginlägg skrev om hur kritiker analyserat vattenytan i Karin Broos tavlor: den är ypperlig vacker men det behöver faktiskt inte betyda att kritikerna till varje pris ska tävla om att inmuta området under vattnet med sina överlastade tolkningar.
Det vill säga: ibland förtar (över)tolkningarna det faktum att en regissör eller konstnär är en fenomenal hantverkare, och att det i sig är något att jubla över, att det i sig kan göra det värt att se en tavla eller 150 minuter film. Vattnet är kanske hotfullt för att det är helt otroligt målat. Det behöver inte vara så - och det behöver inte vara så på varje tavla: liksom varje tagning hos Zvyagintsev inte behöver handla om relationen man-kvinna, tro, Gud, kärlek och människa. Utan bara är ett infall av att solen låg rätt på ett träd.
Ja, jag vet att jag ofta tjatar om relationen form och innehåll när det gäller film och annat, och ja, jag kommer att fortsätta med det. Men: kritiker kan ibland vara betjänta av att se hantverksskickligheten och valet av motiv å ena sidan - och varför motiv återkommer och vad narrativet i detta kan betyda å andra sidan - jag tror att en skicklig kritiker också är den som vet att skilja åt, en som inte alltid stirrar sig blind - och vet att förena form och narrativ; eller som å andra sidan kan se en vacker bild placerad på rätt ställe, ett bra penseldrag på rätt plats, utan att överlasta och överläsa - men ser den mer mer symbolmättade bilden eller tagningen och placerar in den i kontext.
(För att återigen nämna Malick: som kritiker som ser jag ointressant poserande i Den nya världen, ett mästerverk i Den tunna röda linjen, och en riktigt bra film i Tree of life. Jag säger inte att jag har rätt när jag skriver det om filmerna - vad jag menar är att man i alla fall får försöka se förbi den ungefär lika snygga stilen filmerna är gjorda i, att de inte alla är bra och därmed lika värda eller nödvändiga, för mig, att övertolka de svajande grässtråna i helt enkelt.)
Jämför man med litteraturkritiken skulle det vara ungefär som såhär: alla filmer med sömlöst och så osynligt bildspråk som möjligt är prosa, och litteraturkritiken skulle kalla detta för prosa - allt utanför den ramen (allt utanför deckarsfären) vore poetiskt.
Från och med nu deklareras således detta: på svenska biografer går det upp en, kanske två filmer var tredje år som innehåller något som helst element som är poetiskt, men desto fler som kan upplevas poetiskt. Men den filmkritiker som -utanför att de går på Moderna och ser någon "filmkonst" de verkligen inte förstår - vill skriva att något är poetiskt måste också först visa att han eller hon behärskar att bryta ner denna poesi, kanalisera den till en faktiskt upplevelse och förklara den för läsaren utifrån hur språket rent filmiskt är konstruerat.
Annars kommer jag enbart att utgå ifrån att personen ifråga har sett en lång tagning på ett träd i en film gjord någon annanstans än på den amerikanska västkusten.
fredag 17 juni 2011
Kritiker och genre
När man som kritiker sågat en film dyker det som ett brev på posten upp kritik om att "man inte förstår genren". Det handlar uteslutande om film av det slag som hamnar under beteckningen genrefilm - skräck framförallt. De anonyma kommentarerna och mejlen handlar om att man är dum i huvudet för att man inte har sett en obskyr italiensk zombierulle från 1972, eller inte identifierat filmmusikkompositören som kusin till Dario Argento.
Djävulen är alltid i detaljerna när man recenserar sådan film, och fail ligger bara en missad cameo bort.
Nördar är känsligast, kanske för att de är ängsligast, och deras enorma berg av kunskap har gjort dem oförmögna att se objektivt på avsnitt etthundraelva av någon intergalaktisk teveserie. Förlåt, men jag vet från Dylanvärlden att det är sant - att höra Bob kraxa sig igenom Like a Rolling Stone i Globen och sedan sitta med tårögda män på krogen och höra dem förklara, med salighet i rösten, att det var den största stunden i deras liv... Ja: jag förstår det subjektiva berörande och vill aldrig beröva någon passionen. Men nej: det är omöjligt att som kritiker följa en röd fnurrig tråd mellan den Like a Rolling Stone och hundra andra versioner och genom någon slags relativism säga att det är bra. Det är det inte. Det kan vara vackert, men jag kan inte utanför en diskussionsgrupp där jag sjunger gospeln sätta mig och skriva ihop en till vanliga människor kommunicerande kritik om hur det är "bra".
Och precis där hamnar Fredrik Zillens krönika på Filmnyheterna.se som dels avhandlar filmkritiker och dels betyg (vilket jag inte orkar beröra igen). Zillen undrar varför det inom musiken finns kritiker för klassisk musik och jazz, men inom filmen inte finns kritiker för olika genrer. För det första är det en sanning med modifikation: naturligtvis sker det uppdelningar, naturligtvis förs det på redaktionerna diskussioner om vem som kan bäst och är mest lämpad att skriva om en film. Men: det betyder inte att detta alltid är önskvärt att det ALLTID ska vara så att x skriver om skräck och y om romkoms. Den som snöat in på skräckfilmen är kanske inte lämpad att skriva om skräckfilmen, jämt. För att denna person helt enkelt blivit förblindad av detaljerna och inte med något sånär osuddiga glasögon kan se förbi referenserna och blinkningarna.
Och det är enklare, tycker jag, att skriva om skräckfilm ena veckan och en grekisk arthousefilm i nästa vecka, än att hoppa mellan hip hop, klassiskt och jazz. Kanske för att det är lättare att någotsånär sätta sig in i filmernas bakgrund och göra research (naturligtvis förutsatt att man har en gedigen grund i sitt filmkunnande) än det är att göra dito mellan tre så olika musikstilar (eller vad man ska kalla det). För jag tycker inte att man bör ha sett varenda skräckfilm i världen, däremot att man har gjort ordentlig research på regissören, vissa besläktade filmer och är bekant med genrekonventioner. Och främst kan känna igen en välgjord film när man ser den - och utgår ifrån sin magkänsla.
Jag har gång på annan påpekat detta i diskussioner om filmkritikens framtid - att jag inte tycker att det är en roande tanke med alltför snäva kunskapskluster som ersätter den bredare filmbevakning som finns. Ändå kan jag föreställa mig att det blir så; bloggar knutna till tidningen där skräckfilmsexperten skriver om filmen från hela världen, just för att det inte kommer att vara det snäva nationella bioutbudet man recenserar, utan har en mer uppsökande funktion. Då blir genrekunskapen en av de ingångar man kan ha för att upptäcka film i olika kanaler. Jag hoppas att man hittar balansgångar, dock.
För jag tror i slutändan att det är viktigast att man har bra kunskap om filmen som medium, är en bra researcher (det vill säga älskar att se film, och läsa på om den) och vågar dra referenser utanför filmens och genrens eget fält.
Annars kommunicerar man inte med de filmkonsumenter Zillen menar att vi vänder oss till, utan bara med ett gäng andra nördar - obönhörligen fångar i en galax långt, långt borta.
Djävulen är alltid i detaljerna när man recenserar sådan film, och fail ligger bara en missad cameo bort.
Nördar är känsligast, kanske för att de är ängsligast, och deras enorma berg av kunskap har gjort dem oförmögna att se objektivt på avsnitt etthundraelva av någon intergalaktisk teveserie. Förlåt, men jag vet från Dylanvärlden att det är sant - att höra Bob kraxa sig igenom Like a Rolling Stone i Globen och sedan sitta med tårögda män på krogen och höra dem förklara, med salighet i rösten, att det var den största stunden i deras liv... Ja: jag förstår det subjektiva berörande och vill aldrig beröva någon passionen. Men nej: det är omöjligt att som kritiker följa en röd fnurrig tråd mellan den Like a Rolling Stone och hundra andra versioner och genom någon slags relativism säga att det är bra. Det är det inte. Det kan vara vackert, men jag kan inte utanför en diskussionsgrupp där jag sjunger gospeln sätta mig och skriva ihop en till vanliga människor kommunicerande kritik om hur det är "bra".
Och precis där hamnar Fredrik Zillens krönika på Filmnyheterna.se som dels avhandlar filmkritiker och dels betyg (vilket jag inte orkar beröra igen). Zillen undrar varför det inom musiken finns kritiker för klassisk musik och jazz, men inom filmen inte finns kritiker för olika genrer. För det första är det en sanning med modifikation: naturligtvis sker det uppdelningar, naturligtvis förs det på redaktionerna diskussioner om vem som kan bäst och är mest lämpad att skriva om en film. Men: det betyder inte att detta alltid är önskvärt att det ALLTID ska vara så att x skriver om skräck och y om romkoms. Den som snöat in på skräckfilmen är kanske inte lämpad att skriva om skräckfilmen, jämt. För att denna person helt enkelt blivit förblindad av detaljerna och inte med något sånär osuddiga glasögon kan se förbi referenserna och blinkningarna.
Och det är enklare, tycker jag, att skriva om skräckfilm ena veckan och en grekisk arthousefilm i nästa vecka, än att hoppa mellan hip hop, klassiskt och jazz. Kanske för att det är lättare att någotsånär sätta sig in i filmernas bakgrund och göra research (naturligtvis förutsatt att man har en gedigen grund i sitt filmkunnande) än det är att göra dito mellan tre så olika musikstilar (eller vad man ska kalla det). För jag tycker inte att man bör ha sett varenda skräckfilm i världen, däremot att man har gjort ordentlig research på regissören, vissa besläktade filmer och är bekant med genrekonventioner. Och främst kan känna igen en välgjord film när man ser den - och utgår ifrån sin magkänsla.
Jag har gång på annan påpekat detta i diskussioner om filmkritikens framtid - att jag inte tycker att det är en roande tanke med alltför snäva kunskapskluster som ersätter den bredare filmbevakning som finns. Ändå kan jag föreställa mig att det blir så; bloggar knutna till tidningen där skräckfilmsexperten skriver om filmen från hela världen, just för att det inte kommer att vara det snäva nationella bioutbudet man recenserar, utan har en mer uppsökande funktion. Då blir genrekunskapen en av de ingångar man kan ha för att upptäcka film i olika kanaler. Jag hoppas att man hittar balansgångar, dock.
För jag tror i slutändan att det är viktigast att man har bra kunskap om filmen som medium, är en bra researcher (det vill säga älskar att se film, och läsa på om den) och vågar dra referenser utanför filmens och genrens eget fält.
Annars kommunicerar man inte med de filmkonsumenter Zillen menar att vi vänder oss till, utan bara med ett gäng andra nördar - obönhörligen fångar i en galax långt, långt borta.
tisdag 7 juni 2011
PressPausePlay
Ledsen för den månadslånga bloggtystnaden - lite mycket nu. Vill dock inte missa att ge ett dokumentärfilmstips. PressPausePlay av David Dworsky och Vicor Köhler visades häromveckan på SVT, men finns fortfarande att se på SVT Play. Filmen handlar om hur film, konst, litteratur och andra uttryckssätt förändras av tekniska förutsättningar.
Fokuseringen på dagens situation är stark, men röster som Bill Drummond pekar på teknikens förutsättningar för konsten i alla tider: Drummond ger exempel som hur elgitarren var en förutsättning för att Jimi Hendrix ens skulle kunna börja fantisera om de ljud han skapade; hur tekniken alltid föregår konstnärerna. Hur form ges av de tekniska begränsningar och möjligheter som finns.
Filmens eget stiliga formspråk paketerar dessutom argumenten snyggt. Jag har egentligen bara en enda invändning, och det är mot en sak somMoby Seth Godin säger. Han menar - korrekt - att det vi kallar för industrier, som musikindustrin, bara är en kort stund i musikens historia: att musik fanns innan decennierna av industri, och kommer att finnas kvar när denna är borta. Men så gör han en svepande generalisering och menar att det även gäller konsten och filmen. Och när det gäller filmen, så är ju detta helt enkelt inte sant - tvärtom är industrin en av de förutsättningar och begränsningar som filmen föddes med. Så filmen fanns i praktiken inte innan industrin (i alla fall inte på samma sätt som musiken). (Med detta inte sagt, att inte musiken har påverkats oändligt av radion, singlar, LP-skivor, CD-skivor, Spotify - men detta handlar inte inlägget om).
Men, vad vi ser idag - vilket gör att de revolutioner som PressPausePlay skildrar är ännu mer revolutionerande på filmens område - är möjligheten att som filmare helt lämna en industri. Jag tänkte lite extra på detta när jag läste ännu en recension av Jan Holmbergs essä Slutet på filmen O.s.v idag. Jag har ännu inte läst boken, men naturligtvis är det ju så att brottet som filmen står inför nu, är mitt uppe i, är större än på något annat område eftersom det är så genomgripande för hela filmens fysiska väsen - från inspelning, till distribution till visningsform.
PressPausePlay hjärtar DIY-kulturen, men är inte okritisk: här finns röster som menar att guldkornen försvinner i skiten, hur svårt det är att synas och ta sig fram. Att konstnärlig integritet kan vara svår att behålla om man jagar tillräckligt många tryck på gilla-knappen för att få finansiering, eller massans kärlek. Att de stora namnen i filmmediets historia inte hade haft en chans idag. Kanske och må så vara: det hör till de nya villkoren.
Men, det bästa med PressPausePlay är ändå att man själv blir väldigt sugen på att skapa efter att ha sett den - det är väl det högsta betyg en film av det här slaget kan få.
Läs även Julia Skott på Weird Science i samma ämne ur annan vinkel.
Fokuseringen på dagens situation är stark, men röster som Bill Drummond pekar på teknikens förutsättningar för konsten i alla tider: Drummond ger exempel som hur elgitarren var en förutsättning för att Jimi Hendrix ens skulle kunna börja fantisera om de ljud han skapade; hur tekniken alltid föregår konstnärerna. Hur form ges av de tekniska begränsningar och möjligheter som finns.
Filmens eget stiliga formspråk paketerar dessutom argumenten snyggt. Jag har egentligen bara en enda invändning, och det är mot en sak som
Men, vad vi ser idag - vilket gör att de revolutioner som PressPausePlay skildrar är ännu mer revolutionerande på filmens område - är möjligheten att som filmare helt lämna en industri. Jag tänkte lite extra på detta när jag läste ännu en recension av Jan Holmbergs essä Slutet på filmen O.s.v idag. Jag har ännu inte läst boken, men naturligtvis är det ju så att brottet som filmen står inför nu, är mitt uppe i, är större än på något annat område eftersom det är så genomgripande för hela filmens fysiska väsen - från inspelning, till distribution till visningsform.
PressPausePlay hjärtar DIY-kulturen, men är inte okritisk: här finns röster som menar att guldkornen försvinner i skiten, hur svårt det är att synas och ta sig fram. Att konstnärlig integritet kan vara svår att behålla om man jagar tillräckligt många tryck på gilla-knappen för att få finansiering, eller massans kärlek. Att de stora namnen i filmmediets historia inte hade haft en chans idag. Kanske och må så vara: det hör till de nya villkoren.
Men, det bästa med PressPausePlay är ändå att man själv blir väldigt sugen på att skapa efter att ha sett den - det är väl det högsta betyg en film av det här slaget kan få.
Läs även Julia Skott på Weird Science i samma ämne ur annan vinkel.
fredag 6 maj 2011
Nyhetsmorgon
Newsflash: Nyhetsbedömningen på SVT är en fortsatt katastrof. Ja, jag vet, den har varit undermålig i flera år men Osama har tydligen rubbat balansen helt nu. Jag trodde att botten var nådd häromdagen, när en New York-korre i vad som tedde sig som småonyktert skick svamlade framför Ground Zero. Tyvärr tycktes hon mest bubbla med i omgivningens lycka.
Men bubblandet och dess följder bara fortsätter, hos reportrar och redaktörer. Igår var det Stefan Åsberg som med rynkad panna stod vid samma plats som sin kollega och inom loppet av 40 sekunder hade förklarat för oss att ”det kunde blir oroligt bland muslimerna”, att ”man inte visste hur det kunde bli i arabvärlden” och slutligen något om "den muslimska världen”. Att han gav lika lite för verkligheten som för terminologin insåg vi när detta bara var en introduktion till Den Mänskliga Vinkeln som var inslagets centrala punkt.
Den Pensionerade Brandsoldaten i oljerock och hatt (munderingen kommenterades av reportern men jag förstod ändå inte riktigt symboliken, fast min flickvän naglade ner åkomman rätt precist: Crocodile Dundee) som För Första Gången Sedan Osama Bin Laden Avrättats – eller sedan RÄTTVISA skipats – återvänder till Ground Zero.
Inslaget blir värre och värre och vi inser att Brandmannen inte bara är en stackars man som förlorat 99 av sina vänner och kollegor - utan en stackars man som därför också helt lämnat verkligheten för Kampen Mot Terrorismen. Exakt vad han gör förklarades inte - han förklarar dock att han vigt sitt liv åt Detta - men det han eventuellt gör började han göra dagen efter attentatet. Att döma av Aktuellts inslag handlar det om att, med benägen hjälp från fotografen, prata om amerikanska flaggor som vajar i motljus.
SVT: vad hände med vad, när, hur, varför, och varför en gång till?
SVT: Det här är faktiskt motbjudande. Ni har inget som helst omdöme kvar. Ringer det inga varningsklockor? Hade den här mannen varit en man på gatan – den traumatiserade och obehandlade person han faktiskt är – från precis vilket annat land som helst, så hade det varit tydligt för er också och hamnat på redigeringsrummets golv. Åsberg hade fått en reprimand.
Kanske, tänker jag, är Hämnden och Rättvisan att betrakta som en tipping point: den punkt där så många svenska journalister blivit New York-frilansar att vi genom artikel- och inslagslavinen om onödiga saker från staden svenskar helst semestrar i, helt enkelt dragit upp omdömeslösheten genom osmos.
För att tydliggöra: den som tror att det är nyhetstorka på jordklotet eller att betydelsen Public Service skulle ha somnat in – och det här är bra att minnas, eftersom vi under de närmaste veckorna och månaderna kommer tvingas leva med Den Oerhört Intressanta Kampen Mot Brandväggen På Osama bin Ladens PC – kan ratta in P1 på morgonen och lyssna på efterdyningarna av inbördeskriget i Elfenbenskusten, där de sista blodiga stridernas kroppar ligger vid sidan av vägen.
Och vill man ha human interest, varför inte lyssna på Vetenskapsradion (!) där Ali från Libyen väntar barn med Katarina i Karlstad; de bor i en etta; hon är fem månader gravid; hans släktingar och vänner dör som flugor i Nordafrika och hans dator är fylld med bilder på blod och lemlästade kroppar och han reser sig och går ut och röker mitt under intervjun där han söker de svenska orden genom förtvivlan i rösten, och han har just fått ett jobb som diskare i en Stockholmsförort dit de nu måste hitta ett sätt att flytta.
Men på bästa sändingstid på min tv får jag en svårt traumatiserad man som ser ut som en australisk cowboy, vajande amerikanska fanor och teorier om vad den nya Black Hawk-helikoptern egentligen är gjord av. Och Bara Nu Inte Kineserna Får Tag I Det Där Fantastiska Materialet. (Lugn, de köper det när Saab-dealen är klar).
Jag tror inte att vi påverkas av vad nyheterna i teve väljer att berätta. Jag vet att vi gör det. I ett nötskal kan man säga att vad våra sympatier riktas mot, det skapar politik. Och valde Aktuellt andra berättelser - då skulle vi också se människor och mänsklighet på andra platser än nedre Manhattan.
Och förhoppningsvis skulle vi agera därefter.
tisdag 3 maj 2011
Osama bin Laden, Texas Ranger
Att den politiska retoriken i USA mest liknar intrigen i en b-western är ingen nyhet. Men om man är kritiker och akademiker inom filmfältet vet man också att en western, den kan tolkas precis hur långt och mycket som helst. Även om - alldeles särskilt om - den bara handlar om en man som plockar upp ett vapen och blåser huvudet av någon för en eller annan oförrätt. Lite mer kött på benen än så, och filmer av det slaget - som John Fords The Searchers - ger upphov till fler texter än en människa hinner läsa under sin livstid.
På så vis liknar vissa kulturteoretikers värv konspirationsteoretikerns: vi placerar hämnden i sin samtid eller i en obruten linje från biblisk historia; anlägger våra läsningar från höger till vänster och norr till söder - på något där andra bara ser ett öga för ett öga och en tand för en tand.
Tankarna gick förstås till den här retoriken och dess konsekvenser igår. Men det symboliska mördande som USA genomförde är egentligen inte särskilt intressant i sig. Det är vidrigt, men man visste att det skulle ske. Och alla de som ropar på rättegång: kom igen, trodde ni på fullt allvar att Osama, denne t-shirttrycksvänlige terroristledare, skulle låta sig dras upp ur en jordhåla och förnedras som en annan pösmagad diktator?
Vad man önskar är väl i sådana fall att Osama hade tillfångatagits och offentligt avrättats inom loppet av av en månad hösten 2001 - innan Afghanistan, innan Irak. Nu blev det två trojanska krig och episk film av den där byuppgörelsen i westernrullen istället. (Där har konspirationsteoretikerna något att bita i: fick Obama en bra symbolisk anledning att avsluta något han desperat behöver avsluta? Jag såg om Wag the Dog häromveckan och det ska man ju egentligen inte göra eftersom den är snudd på skadlig om man samtidigt är en mediakonsumerande varelse).
Nå. Mina tankar gick igår faktiskt främst till historiska perspektiv på män som tillfångatagits och gjorts till symboler för ondska. Av flera anledningar men främst för att det alltid visar sig att historien/ konsekvenserna av morden på dem är mer komplicerade än de i förstone ser ut.
Nicolae Andruţă Ceauşescu avrättades efter en summarisk rättegång 25 december 1989. Jag kan förstå varför: han var en vidrig diktator. Men: en diktator agerar aldrig ensam och Ceauşescu sköts av militären, som stöttat honom i decennier. Mordet innebar att hela eliten, hela diktatorns apparat gick fri. Inga sanningskommissioner, ingenting. Idag, när Rumänien politisk och ekonomiskt styrs av folk med rötter i den gamla säkerhetstjänsten, är de röda trådarna mycket lättare att dra - vilket Alexandru Solomon skickligt och underhållande gör i filmen Kapitalism - Our improved formula. (I resten av Östeuropa, där det var lite mindre blod inblandat, bytte den gamla eliten med smarta medel ut sig själva mot den med mest dissidentkapital för att så få frågor som möjligt skulle ställas. Principen är lite densamma ändå: en mans symbolik överskuggar betydelsen av apparaten, av strukturer).
Eller Adolf Eichmann som för femtio år sedan ställdes inför rätta av israelerna. Hans öde och historia är ett rikt index för den som vill se hur samtidens syn på historien styr. Han flydde Tyskland på 50-talet med hjälp av Röda korset och med västtyskarnas goda minne. Plockades av Mossad i Argentina. När han ställdes inför rätta i Jerusalem var västtyskarna mest rädda för att han skulle tvingas prata om de nazistiska nätverk som fanns kvar i landet; med USAs vetskap fanns gott om medlöpande nazister i styrande funktioner. Orsaken är enkel: landets borgerliga medelklass, alltså de styrande och alltså sammhällsstrukturen, var nazistiskt. Skulle alla åtalas och straffas ordenligt, hade det varit svårare att bygga upp och kanske kontrollera Västtysklands återhämtning efter kriget.
Men hade vi haft förståelse för vad Förintelsen faktiskt var redan på 40-talet, om man på 50-talet pratat om den som man gjorde efter Eichmanns rättegång (den handlade om offren - västtyskarna kunde pusta ut - om Förintelsen, och det var efteråt man började prata om Förintelsen på ett nytt vis), så hade detta kanske inte varit möjligt. Då hade kanske Hannah Arendts tes om den banala ondskan tidigare pekat på att Eichmann var en del av en ohygglig apparat. (När jag ser mig om i världen idag, ser jag att det fortfarande inte är en självklar tanke). Då hade dagens Tyskland och efterkrigshistorien kanske sett lite annorlunda ut.
Det är analysen av de kanske nödvändiga symboliska morden jag saknar - och i det aktuella amerikanska fallet, en amerikansk politik som vill mer, gör mer, än mördar symboliskt och högst populistiskt.
Det är tyvärr just den biten som ofta glöms bort när jublet över en välplacerad kula i en Osama bin Ladens panna stiger - »we got the son of a bitch« döljer de något mer komplicerade sammanhangen. Och då menar jag inte enbart det faktum att Osama vid sidan av att vara en ideologisk ledare inte var någonting längre; utan det faktum att hela världen tycks tycka om att stirra på det enkla för att slippa fundera på det något mer komplicerade. Här blir det symboliska mördandet, som del av en större politik, intressant. (Och likt en bra western, tolkningsbart).
Jag fylldes med lika mycket avsmak när jag såg gårdagens nyhetssändning (40 minuter Osama, 2 minuter nyheter och väder; Värmlandsnytt och toppnyheten där om bygglov var mer komplex och analyserande) som när jag råkade zappa in på Humorgalan i förrgår.
Eller nej, det fanns en ansats, ett bubbel under ytan, när man i alla fall började ställa frågor om vad det fokuseras på i arabvärlden, med alla intressanta samhällsförändringar och revolutioner, och i andra muslimska länder och sammanhang. Jag skulle vilja se analyser av Osamas status och förändringen denna under de senaste tio åren genomgått - kopplade till detta. Jag har bildade vänner i Libanon som kallade bin Laden habibi, som i honom såg ett välbehövligt motstånd mot USA. Förändringar, motstånd, skeenden - det är våra nyhetskanalers uppgift att fokusera på dem, tolka dem, och förklara dem.
Men jag vill INTE se Hamasledaren prata om martyren Osama; jag tror helt enkelt inte att han är särskilt representativ för mannen på gatan. Därför var det närmast hånfullt när reportern till sist klippte in en kvinna i Syrien som sa att hon hon skiter i Osama, »det är USAs grej«, och sedan ändå la på en speaker minuten senare om att »ja, i vår del av världen var folk i alla fall glada«.
Det var som Humorgalan, lika provokativ som alla andra galor (förutom att den enda orsaken till att ge pengar när svensk humor är inblandad, är för att de svenska komikerna ska ha råd att göra något annat). Där stod Kristin Kaspersen och spände blicken i mig och sa »nu har du chansen att förändra något« och jag ville bara ställa mig upp i soffan och skrika att det har du, jag och alla andra varje val när vi kan rösta fram partier som vill beskatta dig mig och alla andra som tjänar bra - då blir världen kvitt undernärda barn med hjärnskador väldigt mycket snabbare än med den här lilla samvetsleken.
Men det är, tycks det, slut med analys, slut med strukturer och förståelse av långsiktig politik. Ibland inser jag att jag överanalyserar både westernfilmer och dagsaktuell politik för att skydda mig själv, så att jag inte går under av insikten av hur enkelt allting egentligen är: någon plockade upp den där pistolen för att han stulit en kossa, och George W Bush fick ett folk att hata för att någon skjutit på hans pappa.
Men terroristerna läser (till skillnad från rätt många amerikanska generaler och politiker tydligen, eftersom de gör kortsiktig politik för att tillfredsställa röstande folk i allmänhet och svenska högerskribenter i synnerhet) historieboken, förstår det långsiktiga, googlar essäer om The Searchers. De visste att med ett Pearl Harbor skapar de minst ett nytt krig, och med det många nya terrorister och Amerikahatare. De fick som de ville.
För det var samma flaggor som vajade igår som alltid har vajat utanför Vita huset; Barack Obama använder samma banala nationalism som sina föregångare, den där amerikanska patriotismen som så ofta omhuldas av européer som tror att den skiljer sig från vanlig hemskt nationalism (tvärtom - titta noga på den vrålande massa som skriker utanför Vita Huset). Han är kvar i samma krig som han inte kan komma ur och han stänger inte Guantanamo. Obama erbjuder bättre skämt på middagarna men förflyttar varken retoriken eller den vidhängande internationella politiken en tum.
Det som skrämmer mig är att det är samma visa, samma enkla retorik: en amerikansk president tycks nöjd med att han, som Bob sjunger, har Gud på sin sida och kan plocka upp pistolen och avlossa den på bygatan när klockan slår 12. Hämndens snygga symmetri är den amerikanska politikens tänkta kärna.
Enkelt?
Ja, så när som på det varje Hollywoodverserad person vet: att med en boxofficeframgång av det här slaget, blir det alltid en uppföljare.
På så vis liknar vissa kulturteoretikers värv konspirationsteoretikerns: vi placerar hämnden i sin samtid eller i en obruten linje från biblisk historia; anlägger våra läsningar från höger till vänster och norr till söder - på något där andra bara ser ett öga för ett öga och en tand för en tand.
Tankarna gick förstås till den här retoriken och dess konsekvenser igår. Men det symboliska mördande som USA genomförde är egentligen inte särskilt intressant i sig. Det är vidrigt, men man visste att det skulle ske. Och alla de som ropar på rättegång: kom igen, trodde ni på fullt allvar att Osama, denne t-shirttrycksvänlige terroristledare, skulle låta sig dras upp ur en jordhåla och förnedras som en annan pösmagad diktator?
Vad man önskar är väl i sådana fall att Osama hade tillfångatagits och offentligt avrättats inom loppet av av en månad hösten 2001 - innan Afghanistan, innan Irak. Nu blev det två trojanska krig och episk film av den där byuppgörelsen i westernrullen istället. (Där har konspirationsteoretikerna något att bita i: fick Obama en bra symbolisk anledning att avsluta något han desperat behöver avsluta? Jag såg om Wag the Dog häromveckan och det ska man ju egentligen inte göra eftersom den är snudd på skadlig om man samtidigt är en mediakonsumerande varelse).
Nå. Mina tankar gick igår faktiskt främst till historiska perspektiv på män som tillfångatagits och gjorts till symboler för ondska. Av flera anledningar men främst för att det alltid visar sig att historien/ konsekvenserna av morden på dem är mer komplicerade än de i förstone ser ut.
Eller Adolf Eichmann som för femtio år sedan ställdes inför rätta av israelerna. Hans öde och historia är ett rikt index för den som vill se hur samtidens syn på historien styr. Han flydde Tyskland på 50-talet med hjälp av Röda korset och med västtyskarnas goda minne. Plockades av Mossad i Argentina. När han ställdes inför rätta i Jerusalem var västtyskarna mest rädda för att han skulle tvingas prata om de nazistiska nätverk som fanns kvar i landet; med USAs vetskap fanns gott om medlöpande nazister i styrande funktioner. Orsaken är enkel: landets borgerliga medelklass, alltså de styrande och alltså sammhällsstrukturen, var nazistiskt. Skulle alla åtalas och straffas ordenligt, hade det varit svårare att bygga upp och kanske kontrollera Västtysklands återhämtning efter kriget.
Men hade vi haft förståelse för vad Förintelsen faktiskt var redan på 40-talet, om man på 50-talet pratat om den som man gjorde efter Eichmanns rättegång (den handlade om offren - västtyskarna kunde pusta ut - om Förintelsen, och det var efteråt man började prata om Förintelsen på ett nytt vis), så hade detta kanske inte varit möjligt. Då hade kanske Hannah Arendts tes om den banala ondskan tidigare pekat på att Eichmann var en del av en ohygglig apparat. (När jag ser mig om i världen idag, ser jag att det fortfarande inte är en självklar tanke). Då hade dagens Tyskland och efterkrigshistorien kanske sett lite annorlunda ut.
Det är analysen av de kanske nödvändiga symboliska morden jag saknar - och i det aktuella amerikanska fallet, en amerikansk politik som vill mer, gör mer, än mördar symboliskt och högst populistiskt.
Det är tyvärr just den biten som ofta glöms bort när jublet över en välplacerad kula i en Osama bin Ladens panna stiger - »we got the son of a bitch« döljer de något mer komplicerade sammanhangen. Och då menar jag inte enbart det faktum att Osama vid sidan av att vara en ideologisk ledare inte var någonting längre; utan det faktum att hela världen tycks tycka om att stirra på det enkla för att slippa fundera på det något mer komplicerade. Här blir det symboliska mördandet, som del av en större politik, intressant. (Och likt en bra western, tolkningsbart).
Jag fylldes med lika mycket avsmak när jag såg gårdagens nyhetssändning (40 minuter Osama, 2 minuter nyheter och väder; Värmlandsnytt och toppnyheten där om bygglov var mer komplex och analyserande) som när jag råkade zappa in på Humorgalan i förrgår.
Eller nej, det fanns en ansats, ett bubbel under ytan, när man i alla fall började ställa frågor om vad det fokuseras på i arabvärlden, med alla intressanta samhällsförändringar och revolutioner, och i andra muslimska länder och sammanhang. Jag skulle vilja se analyser av Osamas status och förändringen denna under de senaste tio åren genomgått - kopplade till detta. Jag har bildade vänner i Libanon som kallade bin Laden habibi, som i honom såg ett välbehövligt motstånd mot USA. Förändringar, motstånd, skeenden - det är våra nyhetskanalers uppgift att fokusera på dem, tolka dem, och förklara dem.
Men jag vill INTE se Hamasledaren prata om martyren Osama; jag tror helt enkelt inte att han är särskilt representativ för mannen på gatan. Därför var det närmast hånfullt när reportern till sist klippte in en kvinna i Syrien som sa att hon hon skiter i Osama, »det är USAs grej«, och sedan ändå la på en speaker minuten senare om att »ja, i vår del av världen var folk i alla fall glada«.
Det var som Humorgalan, lika provokativ som alla andra galor (förutom att den enda orsaken till att ge pengar när svensk humor är inblandad, är för att de svenska komikerna ska ha råd att göra något annat). Där stod Kristin Kaspersen och spände blicken i mig och sa »nu har du chansen att förändra något« och jag ville bara ställa mig upp i soffan och skrika att det har du, jag och alla andra varje val när vi kan rösta fram partier som vill beskatta dig mig och alla andra som tjänar bra - då blir världen kvitt undernärda barn med hjärnskador väldigt mycket snabbare än med den här lilla samvetsleken.Men det är, tycks det, slut med analys, slut med strukturer och förståelse av långsiktig politik. Ibland inser jag att jag överanalyserar både westernfilmer och dagsaktuell politik för att skydda mig själv, så att jag inte går under av insikten av hur enkelt allting egentligen är: någon plockade upp den där pistolen för att han stulit en kossa, och George W Bush fick ett folk att hata för att någon skjutit på hans pappa.
Men terroristerna läser (till skillnad från rätt många amerikanska generaler och politiker tydligen, eftersom de gör kortsiktig politik för att tillfredsställa röstande folk i allmänhet och svenska högerskribenter i synnerhet) historieboken, förstår det långsiktiga, googlar essäer om The Searchers. De visste att med ett Pearl Harbor skapar de minst ett nytt krig, och med det många nya terrorister och Amerikahatare. De fick som de ville.
För det var samma flaggor som vajade igår som alltid har vajat utanför Vita huset; Barack Obama använder samma banala nationalism som sina föregångare, den där amerikanska patriotismen som så ofta omhuldas av européer som tror att den skiljer sig från vanlig hemskt nationalism (tvärtom - titta noga på den vrålande massa som skriker utanför Vita Huset). Han är kvar i samma krig som han inte kan komma ur och han stänger inte Guantanamo. Obama erbjuder bättre skämt på middagarna men förflyttar varken retoriken eller den vidhängande internationella politiken en tum.
Det som skrämmer mig är att det är samma visa, samma enkla retorik: en amerikansk president tycks nöjd med att han, som Bob sjunger, har Gud på sin sida och kan plocka upp pistolen och avlossa den på bygatan när klockan slår 12. Hämndens snygga symmetri är den amerikanska politikens tänkta kärna.
Enkelt?
Ja, så när som på det varje Hollywoodverserad person vet: att med en boxofficeframgång av det här slaget, blir det alltid en uppföljare.
fredag 29 april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
