Dušan Makavejev - sex och politik

I dagens pappers-SvD tipsar jag om nya dvdfilmer, bland annat två Criterion-utgåvor av den jugoslaviske regissören Dušan Makavejevs filmer, WR: Mysteries of the Organism (1971) och Sweet Movie (1974). I Sverige är Makavejev mest känd för filmen Montenegro, eller Pärlor för svin (1981) med Erland Josephson. En och annan kan väl också erinra sig hans film Coca Cola Kid (1985). Men hans mest minnesvärda avtryck i filmhistorien är de här nyutkomna 70-talsfilmerna.

Essäfilmen Mysteries of the Organism handlar om psykologen Wilhelm Reichs liv och är en salig blandning av dokumentär och fiktion. Makavejev som studerade psykologi innan han började filma var en varm anhängare av Wien-psykologens teorier om sexuell revolution som kort och gott gick ut på att orgasmen är viktig för att vi skall må bra. Men det är främst Reichs kopplingar mellan sex och politik som regissören tar fasta på. Reich, som började som assistent hos Sigmund Freud, utvecklade efter Hitlers maktövertagande en teori som förklarar hur fascism är ett symptom på förtryckt sexualitet. Nazisterna blev inte glada. Men inte kommunistpartiet heller - de kickade ut Reich.

Det är sexuell surrealism på hög nivå: i ett ömsom förvirrat ömsom brilliant Sergei Eisenstein-inspirerat montage undersöker Makavejev kopplingen mellan det kommunistiska Jugoslavien på 70-talet och orgasmen. Han klipper ihop journalfilmer på Stalin med fallosar (ja, han frågar sig faktiskt om inte Stalin var en fallos) pejlar i exakt hur hög grad kommunismen är sexuellt frigjord genom att låta sin huvudperson, feministen Milena, förföra skridskoåkaren Vladimir Ilyich (mer känd som Lenin).

Ja, ni fattar ju att det är helt hysteriskt roligt och inte bara retade gallfeber på Tito utan - antar och hoppas jag - lär ha upprört och förvirrat en hel del västeuropeiskt vänsterfolk. För en av anledningarna till att de mer radikala östeuropeiska filmerna inte fick lika mycket uppmärksamhet som sina västeuropeiska släktingar (som Godard till exempel) är nog svårigheten att förstå de politiska sammanhangen. Kommunistländerna sågs tack vare kalla krigets propagandakrig som en grå massa; den uniforma och osexiga statskommunismen på de få bilder man såg signalerade mer kuvade och pryda massor än de individualistiska sexuella revolutioner som pågick i Paris, London, Stockholm och San Fransisco.


Sweet Movie gick ännu längre eftersom Makavejev på bästa Brecht-vis ville "väcka" publiken ur deras borgerliga dvala. Nu levde regissören i exil efter att WR totalförbjudits. Filmen spelads in i Kanada, delvis finansierad från Sverige. Här attackerar Makavejev skurkkapitalism lika hårt som tidigare statskommunism. Filmen börjar på Miss Oskuld-tävlingen 1984 (bara det är ju helt underbart), där vinnaren, den vackraste oskulden, köps av Herr Dollar, världens rikaste man. Han är livrädd för könssjukdomar och har gjutit in sin penis i guld. Istället för att ha pentrerande sex är han inne på mat- och avföringsorgier vilket gör att Miss Oskuld lämnar honom. Ja, så fortätter det i en lavin av perversioner och subversivitet. I en sidointrig åker dessutom en flodbåt med Karl Marx huvud som enorm galjonsfigur nedför en kanal i Amsterdam (sug på den Angelopoulos).

Det här är som ni förstår något för föreningen Psykologer tittar på film. Deras organisatör, den intressante psykologstuderande bloggaren Jonas Misskin, kallar mig förresten för en passionerad och överintellektuell jävel: Jag bockar och bugar. Hör av dig Jonas så får ni låna rullarna till nästa psykfilm-omgång.

Timothy Garton Ash om De andras liv (eller Att komma hem skall vara en opera)

Det är skönt att då och då slippa svenska mediedebatter om väskor, poesi och medelklass. Eller vad som nu kan ha seglat upp när jag varit borta. Skönt också att inte se på film och tv, i alla fall ett tag. Men belöningen var ju att få se det sista avsnittet av The Sopranos bara timmar efter hemkomst. Herregud, slutet är så bra att jag inte vet vart jag skall ta vägen. Bråket om slutscenen känns såhär i efterhand - SPOILERVARNING - som den gamla vanliga besvikelsen över "öppna" slut som figurerat i filmdiskussioner i alla tider. Är det här den första tv-serien med ett riktigt sådant? Det kommer ett inlägg om den saken också, vad det lider. Nu sitter jag med hundra deadlines. Till dess kan ni läsa Kjell Häglunds kommentar på Weird Science.

Hur som, efter två veckor i en liten italiensk kusthåla skulle det här istället kunna bli en matblogg. Jag har ätit och druckit, på det där sättet som man bara kan göra om man är i en italiensk kusthåla och bor granne med den lokala marknaden där traktens bönder och fiskare bjuder ut sina varor.

Men det skall det inte bli (framförallt eftersom jag måste förlora de där extra kilona). Eftersom jag inte kan italienska höll jag till godo med en rätt ambitiös mängd tidskrifter och böcker som jag tog med mig, bland annat Michael Chabons färska roman The Yiddish Policemen's Union. Chabon, vars bok Wonder Boys blev en fin film, har även skrivit The Amazing Adventures of Kavalier & Clay, en sån där bok som Hollywood borde dregla över: andra världskriget och Förintelsen möter kostymerade superhjältar. Dessutom lite garderobshomosexualitet och cameos av historiska kändisar. Chabon har själv skrivit manus och filmen har varit i "pre-production" gud vet hur länge, det senaste är att den skall komma någon gång under 2009 och att Stephen Daldry (Timmarna) skall regissera den. Det bådar ju gott i alla fall.

Av böcker blev det dock intet, det blir lätt så med femmånaders tvillingar. Men deras sovperioder är perfekt anpassade för något matigare och ambitiösare artiklar. Så min hög med bland annat New York Review of Books kom väl till pass. Den första artikeln jag läste på resan var också den som hängde med mig längst i tankarna. Timothy Garton Ash skriver i The Stasi on Our Minds om filmen De andras liv, en film jag recenserat och skrivit om i andra inlägg.

Det är på många vis en väldigt bra och välskriven text, med en mängd intressant problematik om godhet/ondska, moral, kopplingen mellan representationer av nazister och kommunister på film (något jag tror kommer närma sig varandra än mer efter De andras liv) och hur olika nationer behandlar sitt förflutna. Ash text är dessutom en välkommen erfarenhetsbaserad reflektion över filmen. Författaren bodde nämligen i DDR något år i slutet av 70-talet och blev övervakad. Han har i boken The File skildrat hur han på 90-talet hämtar ut sin Stasi-fil och letar upp folk som informerade myndigheterna om hans aktiviteter.

Det perspektiv han anlägger på filmen är delvis samma som mitt, något som tyvärr saknas i all övrig västeuropeisk och amerikansk kritik av den. Och utifrån sina erfarenheter har Ash liknande invändningar som jag mot filmen. Han har några - inser han också själv - petiga invändningar mot språk och kläder som jag inte vet något om. Men de viktigaste invändningarna är desamma: skildringen av goda och onda människor. Att Ash precis som jag referar till Hannah Arendt i sin text glädjer mig extra mycket - jag har fått flera arga mail och kommentarer om att det var överflödigt snobberi att trycka in hennes tes om ondskans banalitet i min recension. Jag önskar istället att fler kunde upptäcka och läsa henne och sluta skicka dumma mail.

Ash slänger också ut en intressant utmaning i sin text: går det att filma banalitet, den trista banala ondskan? Är filmer som Zodiac eller Den innersta kretsen steg på den vägen? Jag vet inte, men det är intressant eftersom det är grundläggande för vår förståelse av att människan är mer komplicerad än sina filmiska representationer. Vi kan inte förstå Adolf Eichmann Charles Taylor och deras likar där de sitter bakom glasväggar i Jerusalem eller Haag enbart genom att demonisera dem.

Vad man i slutändan än tycker om filmen (om man som Ash väljer att överse med bristerna och klyschorna eller ej) så är slutpoängen - och den tror jag är anledningen till att Ash överhuvudtaget bryr sig om att "recensera" De andras liv - helt korrekt, mycket viktig och värd att citera i sin helhet:

"The Germany in which this film was produced, in the early years of the twenty-first century, is one of the most free and civilized countries on earth. In this Germany, human rights and civil liberties are today more jealously and effectively protected than (it pains me to say) in traditional homelands of liberty such as Britain and the United States. In this good land, the professionalism of its historians, the investigative skills of its journalists, the seriousness of its parliamentarians, the generosity of its funders, the idealism of its priests and moralists, the creative genius of its writers, and, yes, the brilliance of its filmmakers have all combined to cement in the world's imagination the most indelible association of Germany with evil. Yet without these efforts, Germany would never have become such a good land. In all the annals of human culture, has there ever been a more paradoxical achievement?"

Precis den här problematiken upplever jag som jag skrivit tidigare med nationer som Tjeckien, länder som stoppar huvudet i sanden istället för att konfrontera sin historia, erkänna och diskutera, anta skuld - och i slutändan göra upp med den för att slippa kollektiva förträngningar.

Like Dylan In the Movies - i väntan på "I'm Not There" del 2

Alltsedan den var ett svagt rykte har Todd Haynes film om Bob Dylan - I'm Not There (amerikansk premiär hösten 2007) - låtit hyperintressant. Bob Dylan - mannen som till synes utan problem hoppar mellan olika karaktärsperspektiv i tiominuterslåtar, eller byter ut en orubblig status som sextiotalsikon mot evangelisk kristendom - spelas i filmen av sju olika skådespelare och skådespelerskor, bland annat Cate Blanchett som spelar Bob Dylan cirka 1965. För syftet med I'm Not There, att berätta om Dylan på samma sätt som han själv konstruerat myten om sig själv, som den ständigt föränderlige och ogripbare är utmärkt. Dessutom är det poetiska narrativet som skräddarsytt för filmmediet.

Titeln på Haynes film kommer från en av Dylans många ofärdiga låtar. I'm Not There (1956) (nej, jag har inte en aning om vad årtalet kan tänkas betyda) som han spelade in med The Band 1967 och som finns tillgänglig på otaliga Basement Tapes-bootlegs. Trots, eller just för att, det är en låtskiss är sången ett fint bevis på att Bob Dylan skulle kunna sjunga ur telefonkatalogen och göra det intressant. Med det inte sagt att texten är ointressant - varje gång man tycker sig greppa vad den handlar om glider den undan - precis som refrängen ("I'm not there, I'm gone"). Och det är väl en av anledningarna till greppet att låta sju olika personer gestalta Dylan i en film. (En annan Todd, Todd Solondz, gjorde för övrigt detsamma i sin senaste film Palindromes). För den som är mer intresserad av låten, läs Dylanologen Eyolf Østrems lilla kommentar.

Jag kan heller inte låta bli att älska nördigheten i att döpa filmen till I'm Not There - det är ju en låt som väldigt få ur den stora publiken känner till. Jag undrade över det tills jag från en säker källa fick reda på att Haynes i sitt hem har rätt många konserttejper av det slag jag nämnde i mitt tidigare inlägg.

Att Dylan har gett sin välsignelse till det här projektet känns självklart av många anledningar. För unge Robert Zimmerman fostrades inte bara framför radion som gav honom hans musikaliska r & b-grund, han är också ett väldokumenterat barn av Hibbings biosalonger. Som så många ungdomar i det kalla järnbältet tillbringade han 1940 och 50-talet på biografer - i synnerhet som hans morbor ägde en - och fram till han upptäckte Woody Guthrie och hobo-looken var hans stil modulerad på James Dean.

Dylan (född 1941) växte upp när filmen gick från vad filosofen Gilles Deleuze gick från rörelsebilder till tidsbilder: i korthet går Deleuze teori ut på att filmen som tidigare fokuserat på karaktärernas eller tingens rörelse efter andra världskriget började syssla med att uppmärksamma tiden. För den som vill ha en kraschkurs kan man säga att alla filmer där tid "uppmärksammas" i likhet med tidsklippen i Pulp Fiction hör till tidsbilderna. Det finns det gott om texter där ute som avhandlar Deleuze och tidsbildens relation till, säg, Andrei Tarkovskis långa tagning i slutet på Offret, för den som vill fördjupa sig i ämnet.

Jag tror att det här är en modernistisk idé som återfinns i både poesi och litteratur vid ungefär samma decennier. Men filmen är ju tidsmediet nummer ett - helt dominerat av sin egen längd och det tidsmässiga förhållandet mellan ruta a och ruta b, och det ögonblick som ljuset släpps igenom filmremsan.

Grovt uttryckt kan man säga att Dylan - liksom många andra i hans generation - gick från att titta på James Dean hemma i bygden till att flytta till sextiotalets storstäder och campus och där möta den nya sextiotalsfilmen, med ett radikalt annorlunda tidsspråk.
Exempel på hur Dylan använt sig av radikala tidsgrepp/-hopp i låtar finns det gott om: Tangled Up In Blue är ett (det är dessutom en låt där Dylan genom åren konsekvent ändrat perspektiven på vem det är som berättar historien).
Ett annat är All Along The Watchtower, lika influerad av cut-up-teknik som tidsuppklippta filmer där den linjära handlingen är omkastad. Här är texten klippt itu och ihopklistrad på fel ställe. (Läs och döm själva, min teori är att den börjar med "Outside in the distance a wildcat did growl").

Dylans tjuvaktiga förhållande till annan musik och litteratur är väldokumenterat och allmängods, men hans filmstölder är mycket mindre kända. Till de mer udda exemplen hör att hela 80-talsskivan Empire Burlesque är smockfull med citat från filmer med Humphrey Bogart och lite annat, som westernrullen Shane, Clint Eastwoods Bronco Billy - och gamla Star Trek-avsnitt.
Till mindre tydliga - men i mitt tycke mycket bättre fungerande stölder - hör låten Man In The Long Black Coat som lånar intrigen, men framförallt den fina atmosfären, från en av mina absoluta favorifilmer, The Night of the Hunter.


Sen är det förstås all låtarna som är som små filmer - Hurricane, Romance In Durango, Lily, Rosemary & the Jack of Hearts och min favorit bland dem - Black Diamond Bay - som verkligen har känslan av manus, med både inzoomningar och scenväxlingar och till och med en liten metaram som involverar en tv.
Låten Brownsville Girl (som är ännu bättre i demoversionen New Danville Girl) från den usla skivan Knocked Out Loaded är en helt egen kategori. Den börjar med att protagonisten minns en Gregory Peck-rulle och sedan låter minnet blanda sig med egna upplevelser, som i sig är en egen liten film. Efter ett tag är filmen, minnet och mannen som nu skall gå och se om filmen (eller vilken Peck-rulle som helst "I'll see him in anything so I'll stand in line") ihoptvinade.

Men mest känt är väl Dylans förhållande till filmen genom hans egna filmroller - från den legendariske mobbaren i turnéfilmen Don't Look Back 1965 till rockern Billy Parker i katastrofala Hearts of Fire 1986.
Mindre kända är dock de filmer han själv gett sig på att göra. Den första, Eat The Document, är en finurligt sammanklippt film från den legendariska Englandsturnén 1966 med The Hawks (som senare blev The Band). Film nummer två, Renaldo and Clara, är en fyra timmars spelfilm baserad på improviserade scener och konserterer inspelad under Rolling Thunder Revue-turnén 1975-76. (Jag utesluter med flit filmen Masked & Anonymous som Dylan skrev och medverkade i 2003, men hoppas återkomma till den någon gång).

D. A Pennebaker som regisserade Don't Look Back och stod bakom en av kamerorna på Eat the Document avfärdade filmen som en dyr hemmavideo. Men Eat The Document är uppenbart inspirerad av den franska nya vågen. Filmen, som Dylan klippte under sin konvalescens i Woodstock 1966-67, är ickelinjär med konsertbilder som möter "dokumentärt" material lite huller om buller - men fångar en särskild drogpåverkad stämning som man antar genomsyrade hela trippen genom sin sammanflätning av stämningsskapande foto och musik. Och här känner man också den kontrast som fanns mellan Dylans lugna och surrealistiska akustiska set och den aggressivitet och våld som de elektriska seten med The Hawks väckte.
Filmen var tänkt att visas på ABC, men av det blev intet (Dylan utnyttjade sitt veto ) och den visades bara på MOMA i New York en gång innan den drogs in.

Renaldo and Clara från 1978 är till både tematik och struktur (scenframträdanden, triangeldrama, backstageliv med mera) inspirerad av Marcel Carnés film Paradisets Barn från 1945, och handlar löst om Renaldo (Dylan) och två kvinnor: Clara (Sara Dylan) och kvinnan i vitt (Joan Baez). Filmen har vad man kan kalla för en kubistiskt uppbyggnad på perspektiven där man får se karaktärerna ur olika personers perspektiv. Alltså rätt likt en del Dylan-låtar, men intressant nog också upplägget på Todd Haynes film.

Eftersom Renaldo and Clara är inspelad på Rolling Thunder-turnén - Dylan hyrde två filmteam för pengar ur sin egen ficka - så medverkar också flera tunga namn som Mick Ronson, Allen Ginsberg, Ronnie Hawkins (den 150 kilo tunge rockern spelar för övrigt Bob Dylan), och Ramblin´ Jack Elliot. Flera av dem ger goda anledningar att mota musiker vid filmindustrins grindar, men spelar inte utan charm. De enda personerna på turnén med någon större erfarenhet av skådespelande var Ronee Blakley, som just medverkat i Robert Altmans Nashville, och Harry Dean Stanton som flögs in för ett par scener.

I hopp om att skapa en struktur bland de improviserande ickeskådisarna hyrdes författaren Sam Shepard in, han hade skrivit Zabriskie Point ett par år tidigare och kände Dylan flyktigt. (Den som är intresserad av hur de dagliga scener han förväntades skriva såg ut, skall läsa boken Rolling Tunder Logbook där han skriver om turnén och filmen. Nytt förord av författaren själv och utmärkte gitarristen och filmmusikproducenten T-Bone Burnett kom för ett par år sedan. En annan bok, som bjuder på mer skvaller, är Larry "Ratso" Slomans underhållande On the Road with Bob Dylan.)

Renaldo and Clara påminner om ett långt surrealistiskt poem där den iscensatta intrigen vävs ihop med det dokumentära materialet från turnén, musiken, de teatrala liveuppträdandena och maskerna (Dylan målade ansiktet vitt under konserterna, precis som mimaren Baptiste i Paradisets Barn). Det är framförallt filmen sklippning som ger den drag av poesi: den klipptes av Dylan själv tillsammans med fotografen Howard Alk som arbetade enligt ett kartotekssystem där scenerna låg placerade efter symboler (en kvinna i vitt, en hatt, rosor) som fanns i bild och som skulle följa på varandra.

I USA visades Renaldo and Clara inte mer än någon vecka, och då endast på en handfull storstadsbiografer. Av kritikerna blev filmen antingen ignorerad eller sågad och Dylan, som låg i en kostsam skilsmässa och ville få igen sina utlägg, klippte ner den till två osammanhängande timmar som dominerades av konsertmaterial. I Europa visades filmen i fyratimmarsversionen på tv, men fick ingen större uppskattning. Här i Sverige visades den i början av 80-talet och sjönk sedan ner i dyn. Ett exempel på att ingen riktigt brydde sig är att filmen visades i fel ordning på svensk tv – två halvtimmessjok i mitten hade kastats om!

Jag är säker på att Renaldo and Clara kommer att få ett bättre öde och ges ut på dvd någon gång. Dels bjuder filmen på så sensationellt mycket bra musik - konsertupptagningar från Renaldo and Clara finns att se som dvd-extramaterial på skivan Live 1975 - dels är det en bra film med intressanta försök att skapa olika perspektiv på karaktärerna. Om inte annat så är den intressant att se som en uppdaterad Paradisets Barn. Och det lär finnas hundratals timmar material i något arkiv på Sony som bara väntar på att gås igenom....

Eat the Document är jag mer tveksam till om världen får se. En anledning skulle vara att så mycket material från turnén finns med i Martin Scorseses utmärkta Dylan-dokumentär No Direction Home. Men man skall väl inte utesluta att det händer den dag då Bob trillar av pinn.

Både Renaldo and Clara och Eat the Document cirkulerar som bootlegs.

Like Dylan In the Movies - i väntan på "I'm Not There"

Jag åker och semestrar i ett par veckor så här kommer lite längre sommarläsning uppdelat på två inlägg.

Alltsedan det började ryktas för några år sedan att Todd Haynes skulle göra en film om Bob Dylan med titeln I'm Not There har jag sett fram emot den lika mycket som barndomens födelsedagar. Ni som läser den här bloggen vet att det inte är någon bekännelse- eller privatlivsblogg, men för att kunna skriva om Bob Dylan blir jag tvungen att berätta en del privata saker. Så innan jag kommer in på det centrala ämnet, Dylans relation till filmmediet, vill jag berätta om min relation till Dylan. (En fördel mot pappersmediet är dock att ni kan skippa den biten, och gå direkt till den texten - del två).

Jag knarkade nämligen Bob Dylan. Jag inser att jag inte är den första man att påstå eller berätta något liknande. Och jag skäms lite över att jag inte kunde vara lite annorlunda och bekänna något mer originellt, kanske ett svårt Elton John-beroende. Men skillnaden mellan mig och de flesta som berättar om sin relation till Bob (som DN-Niklas Wahllöf här) är som skillnaden mellan att berätta att man rökt en joint oregano på en efterfest och att avslöja ett treårigt crackmissbruk.

Där andra medger en Dylanflört - en textanalys här, en förälskelse, och ett uppbrott, som klätts i bardens ord där - så gick jag ner mig i svår Dylanologi.

Jag har rest i både Europa och USA och sett fler konserter än jag minns; jag har samlat cdr-skivor och kassetband med konserter och outtakes (låtar som inte kom med på skivor och alternativa tagningar). Jag var vid ett tillfälle ägare till alla tillgängliga inspelade konserter Dylan gjort. Den oinvigde kan jag informera om att Dylan sedan han påbörjade sin Never Ending Tour i slutet av 80-talet har snittat strax under hundragig om året. Ett tusental kassettband huserade överallt en liten etta på tjugofem kvadrat där jag bodde med min dåvarande sambo. Jag har skrivit otaliga texter där jag har analyserat konsertejper (som de kallades) eller period i Dylans karriär; jag har deltagit i oändliga bardiskussioner om nyansskillnader i Dylans röst mellan olika versioner av, säg, låten To Ramona mellan två konserter.

Men missförstå mig inte: Jag hade verkligen skitkul, jag reste till bisarra platser, fick en massa udda smarta vänner och jag gick upp i en intellektuell och känslomässig passion för konst som jag tyckte - och tycker - var oerhört givande.
Men det var också alltför ihärdigt och svårt för andra - det kraschade relationer och gav en bitter eftersmak av vad besatthet kan göra med en. Inte för att jag såg det just i ögonblicket, men till sist skrämde det mig faktiskt vad man skulle kunna försaka. Och, som alla med viss kunskap om svår passion vet så bor den känslan granne med fanatism och bristen på kritisk insikt. Något som verkligen skrämmer mig.

Efter en serie fina konserter på Beacon Theatre i New York la jag ner. Jag såg Dylan på Debaser Medis i våras för atmosfärens skull (den var fantastisk!) - men nu är det slut om han inte kommer hem till mig och spelar.

Men, men, jag hävdar fortfarande ihärdigt att det finns mängder av oskrivna kapitel i berättelsen Bob Dylan. För varje etablerad sanning och mytomspunnen era i hans långa karriär finns det alltid en annan sida som inte har berättats, en annan epok som ingen tagit tag i. Ett aktuellt exempel är hur annorlunda den etablerade bilden av den akustiske singer-songwritern från Don't Look Back blir i det drygt timslånga extramaterial som utgör en egen film på den nya dvd-boxen. Den vresige och pressfientlige Dylan är här mjuk och snäll, i synnerhet i sin relation till publiken - och framförallt i ständig musikalisk rörelse framåt.

Och av hans musik finns det mycket kvar att upptäcka: skulle jag få fria händer att ge ut konserter i Sonys Bootleg Series så skulle det bli från den nyfrälste Dylans musikaliska nytändning 1979-1981, i synnerhet från den fenomenala turnén A Musical Retrospective hösten 1980.


Nu till Dylan och filmmediet.

Filmkritik i Flamman

Bloggen På språng har en utmärkt genomgång av politiskt färgad filmkritik i Sverige. Riktigt kul läsning som uppmärksammar mig på att jag har missat Flammans recension av Bobby där Jesper Weithz citerar och kommenterar min recension av Bobby. Jag är den förste att önska mer politiska läsningar av filmer. Det är underhållande, givande och viktigt att se film i sin samtid.

Men det skall väl kommunistiska dogmatiker på Flamman till för att läsa "filmen är också en politisk inlaga" och "politiskt menar Estevez säkert väl" (bägge citaten från min recension) som "svenska kritiker hittar något politiskt intressant" i filmen. Och dessutom inte se skillnaden mellan att jag skulle påstå att filmens sociala budskap är politiskt, och, som jag egentligen påstår, att filmen är en politisk inlaga inför nästa års presidentval. Om innehållet är politiskt intressant säger jag faktiskt varken bu eller bä (även om man nog kan sluta sig till vad jag tycker när jag antar att regissören Emilio Estevez menar väl).

Men jag är överhuvudtaget förvånad att Flamman inte recenserar mer efter de materialistiska produktionsmedlen bakom en film. Då skulle de ju veta att nästan hela skådespelarensemblen, producenterna och regissören bakom Bobby hör till Hollywoods demokratiska tungviktare - och förstå påståendet om att filmen är en politisk inlaga. Jag trodde de var experter på propaganda.

Ett lästips till den som är intresserad av politik i film och politiska filmer är Michael Chanans artikel i juninumret av Sight & Sound (tyvärr bara på papper) där han med utgångspunkt i Slaget om Alger frågar sig vad som utgör en politiskt film. Mycket bra läsning.

Övervakad - vem jag?

När jag häromveckan såg Steven Soderberghs Ocean's Thirteen började jag återigen fundera på det här med övervakning. Det är ett kärt ämne i film - som audiovisuellt medium går filmen i bräschen för kritik av och diskussioner om övervakning. Den engelske filosofen Jeremy Benthams panoptikon - tanken om det totalövervakade fängelset, där fången ständigt var sedd men inte kunde se sin övervakare och genom denna vetskap höll sig i skinnet - plockades upp av Michel Foucault och har stötts och blötts i filmteorier och på film. Från The Thousand Eyes of Dr. Mabsue till Red Road. Dessutom är det estetiskt att visa rörlig bild i bild, och det är billig politik för filmare som vill framstå som lite subversiva och kritisera storebror.

I Ocean's Thirteen finns den ultimata övervakningsmaskinen. Den har utvecklats för att övervaka spelare på kasinon och avslöja om de fuskar. Maskinen som heter Greco (inte Gecko, tack Degrell) kontrollerar varje ögonblick alla som befinner sig i lokalen. Men den gör mer än de klassiska allseende kameran som bara ser vårt yttre: Grecon mäter hjärtfrekvenser, pupillstorlek, kroppsvärme och lite annatför att kontrollera sannolikheten på en storvinst. "Verkar den där vinnaren överraskad, eller är det fusk?"

Gemensamt för de flesta filmer om övervakning är att någon/något avlyssnar/spanar på någon som är mer eller mindre ovetande om detta. I vissa filmer är det bara ljudelementet som räknas - Avlyssningen och De andras liv - eller enbart bildelementen, som i Red Road.

Det senaste decenniet har naturligtvis den där andra storebrodern, Big Brother, ätit sig in i övervakningsfilmerna. Dokusåpan har kommenterats i Marc Evans underskattade mediaskräckis My Little Eye, som komedi i EDTv och - i det kanske bästa mötet mellan övervakning och dokusåpa - i mediasatiren The Truman Show.

Men mina funderingar i ämnet övervakning gick vidare - från stater som kontrollerar motvilliga medborgare och mediabolag som övervakar villiga konsumenter (som tror de är producenter) - till oss själva, som gladeligen övervakar oss själva.

För sedan några år har det hänt mycket. Numera, som alla vet, övervakar vi oss bättre själva än staten någonsin kommer kunna göra. MySpace, bloggar, twitter, flickr. Det är knappast en nyhet för någon - och man är ju redan rätt trött på att läsa texter om hur 80-talisterna inte kan leva med sig själva om de inte lägger upp vartenda detalj om sin vardag för alla to see på nätet.

I senaste numret av Wired finns det en artikel om Hasan Elahi, en konstnär som blivit misstänkt för terrorism. För att kunna avföras från listan över misstänkta (inte helt lätt) utnyttjar han nu alla nätverktygen och läggerupp hela sin tillvaro på hemsidan trackingtransience.net. Han fotar och publicerar bilderna, dokumenterar sin inköp och har hemsidan kopplad till en GPS-sändare i fickan så man kan följa honom överallt. Timme för timme övervakar han på ett effektiv sätt sig själv och gör därmed de klassiska agentjobben uppgiftsinhämtning och spaning. FBI, CIA, Pentagon, eller vem som nu sköter det där, behöver bara logga in och kontrollera att uppgifterna han samlat in åt dem stämmer.


Här kan alltså vi själva i allra högsta grad medverka, eller mörka, vår egen övervakning. För vad säger att Elahis mängd av info, och den tid det tar för någon agent att kolla upp sakerna, inte är en avledningsmanöver från någon annan - någon som har mycket att dölja?





















Det här är ingen nyhet, folk som vetat att de varit övervakad har alltid desinformerat, försök vända avlyssningen till sin styrka. Men tekniken är snabbare idag, mer säker och framförallt så mycket mer omfattande. Och om vartenda lilla lilla detalj om oss finns tillgänglig kanske en maskin av Grecos typ en dag kan köra en sannolikhetskalkyl på våra handlingar?

Jag undrar hur filmen, så besatt av både storebrorbevakning och vår drift att stå i limeljuset, kommer att skildra dessa allt mer intrikata sätt att övervaka människor?
Kanske har svaret på frågan Who watches the watchmen i framtiden snurrat något varv och bitit sig i svansen.

För om väktarna är vi själva, vaktar storebror på oss av en helt ny anledning?

HD DVD, Blu-ray - Och Så Vidare

Sätter mig för att skriva en sammanfattning av läget i kampen mellan formaten HD DVD och Blu-ray och ser att En Dröjande Blick gjorde en utmärkt sådan för ungefär en vecka sedan. Läs och begrunda, det är en avgörande beståndsdel i frågan om hur vi kommer att titta på rörlig bild i framtiden.

Mina fem öre - vilket är ungefär samma slutsats som den dröjande blicken drar - är att HD DVD/Blu-ray (alternativt ett tredje liknande format) inte kommer att bli den standard som dvd-skivan är idag. Det kommer att bli en cineastalternativ för hemmabionördar - de som verkligen verkligen vill se och höra explosionen som om de själva var på plats i Bagdad. Alltså en laserdisk för teknikcineasterna. Och jag antar att fincenastbolagen - Criterion och ett par till - kommer att anamma något fysiskt format. (Criterion ger som dvd-bolag sin syn på saken på sin blogg On Five).

Men vi andra kommer mest att hålla oss till de ickefysiska formaten eftersom bandbredden kommer att öka, och med den möjligheten att ta hem bra HD snabbt. Om det fungerar kommer naturligtvis att bero på priset, men som blicken skriver är hur som helst trehundra kronor för en ny HD-titel en inbjudan till piraterna. Så ett nytt fysiskt format, garanterat dyrare än legal nedladdning, är knappast en lösning.

Och så får vi sluta klaga enbart på filmbolagen i nedladdningsdebatten: Det bredbandsbolag som snabbt skapar en bra deal med filmbolagen och erkänner sig som distributör kan leda kampen för väl fungerande legala nedladdningstjänster - och få väldigt många nya abonnenter.

Men, man skall naturligtvis aldrig underskatta de enkelspåriga månglare som har styrt och styr i film- och musikbranschen. Det är väl till exempel omöjligt att räkna ut hur mycket vissa skivbolag tjänat på återutgåvor av samma cd-skivor sedan formatets födelse? Det hade varit hederligt att ha en inbytesdrive för varje "remaster" som kom på Bob Dylans eller David Bowies katalog, istället sjabblade man bort all goodwill och fick sedan sin nådstöt i nedladdningsdebatten. Nu är uppförsbacken rättvist tung.

Jag hoppas verkligen att film och tv-branschen lyckas bättre och får med sig både producenter och konsumenter på en flexibel plattformslösning som blir lätt att utveckla och som passar många.

Filmbevakningsdebatt i kulturfredag

Idag pratar jag och Helena von Zweigbergk filmbevakning i P1's Kulturfredag. En del känns igen från bloggdiskussioner jag fört, annat är nya och ytterst intelligenta iakttagelser i stundens hetta. Lyssna idag fredag 18.15 eller söndag klockan 16.03 - eller på den pålitliga webben snudd på när som helst.

Me Magazine - Half Nelson

Tidskriften Me Magazine är en sån där läskigt flashig New York-företeelse: ett kvartalsmagasin där varje nummer utgår ifrån en person - en artist eller klädskapare, eller något dylikt (som allihop naturligtvis är idel upp-och-kommande hippa New Yorkare). Han eller hon får i sin tur intervjua tio-tjugo personer han ellerhon betraktar som vänner, eller som har något (bra) att säga om dem och deras konst/affär/hantverk/knyppling.

Jag snubblade över Me när jag bodde i New York en period för ett par år sedan, då en vän till mig medverkade (så fick jag med den saken...), och skrev en artikel i BON (vart annars?) om tidningen. Men även om man kan bli lite matt av detta överflöd av snygga, kreativa människor som målar, syr, klipper, filmar och skriver - som alla har fantastiska vänkretsar där alla andra till synes också är kreativa fontäner och bor i fantastiska New York-lyor och inte tycks behöva tänka på andra dagjobb trots att de inte är etablerade - så är det ju så att det bland alla dessa finns sjuhelvetes konstnärer, designers, kreatörer, författare och musiker att upptäcka. Många namn - som singer-songwritern Keren Ann - är redan etablerade, andra är på sin väg.

Men anledningen till det här inlägget är förra numret av tidningen, som kom i höstas. Det kretsar inte som de övriga kring en person utan kring en produkt, nämligen den utmärkta filmen Half Nelson. (Som jag har recenserat här).

Här intervjuas - och intervjuar sinsemellan varandra - skådespelarna, regissören, medproducenten, distributören, kompositören, kostymören, manusbearbetaren med flera.

Nu är tyvärr Me's Half Nelson-nummer en salig blandning av högt och lågt - som det blir när vänner intervjuar varandra - och personligt trams tar alltför ofta överhanden. Men i teorin är det här ett underbart sätt att skriva om enskilda filmer. För även om innehållet kunde vara vassare så visar publikationen entydigt på hur kollektivt skapad en film är. Och att detta absolut inte är mindre sant med så kallad oberoende film än med storbolagsfilm: den långa vägen att skapa en långfilm med tomma fickor innebär samarbete med många olika människor, av vilka ett flertal jobbar mot en billig penning men kanske får en kreativ input. Dessutom förstår man tack vare intervjuer med både producenter och distributörer, som ofta är personligt engagerande i en lågbudgetfilm, svårigheten med att sälja in och finansiera en film som Half Nelson.

De flesta som ser film förstår att en det är en kollektiv skapelse, men när den mesta filmbevakningen går ut på att sätta fixstjärnor eller regissörer i fokus (och därmed underbygga auteurmyter) så är det här ändå ett väldigt riktigt roligt sätt att läsa om filmskapande.