Montréal

Jag packar väskan inför min resa till Montréal. Jag har varit där en gång förut, i juli för några år sedan. Då bodde jag i New York där det var helvetiskt varmt och allting luktade sopor. Så jag tog Amtrak-tåget (i en missriktad idé om att se, inte värna, natur - tills jag efter några kilometer Hudsonflod kom på att jag tröttnade på drive by-natur när jag tågpendlade till Prag under tonåren) och landade tretton timmar senare i Kanada där det var svalare. Jag gick på stans Jazzfestivalen och såg Juana Molina och Keren Ann - så det var ungefär lika mycket "jazz" som Stockholms festival, men med betydligt mycket bättre bokningar.

Montréal har ungefär en och en halv miljon invånare, så det är definitivt en "lagom" stad att göra på en vecka eller så. Och det är det värt. Nattlivet är suveränt, stan är full av mysiga bra restauranger och barer, de är hejare på brunch och dessutom håller man hög shoppingstandard - second hand-palatset Boutique Eva B. är ett måste för alla med minsta klädintresse - och den arkitektoniska blandning av gamla Europa och nya Nordamerika är spännande. Bakom den där flådiga skylinebilden överst (ser inte alla nordamerikanska städer likadana ut på sådana bilder?) döljer sig allt från gamla Montréal, som liknar något uråldrigt hamnkvarter i Marseille, till fantastisk modern arkitektur, som Moshe Safdies kubistiska bostadshus Habitat ´67 (se bilderna nedan). Den minnesgode känner igen byggnaden som olympiadhotellet i Blades of Glory.



Eftersom jag skall sitta i juryn på filmfestivalen och se minst tjugo filmer inom tävlan (och lär vilja se många fler) vet jag inte hur mycket jag kommer kunna njuta av stan. Får bli hotellpoolen istället. Men jag lovar att få upp lite texter om staden och festivalen i den mån jag hinner. Åsikter om tävlingssektionen kan jag inte yppa mig om förrän det är över - filmerna är dock klara: kolla här - men redan nu är det skoj att meddela att festivalens Tribute-sektioner är två, båda tillägnade skådespelare: en till Jon Voight (undrar om de kommer visa Transformers?) och den andra till Sophie Marceau. En blandning som känns très Quebec.

Lämnar er med omslagen till en handfull av Criterions höstutgåvor. Det är inte bara fantastiska omslag - med den här laguppställningen kommer jag inte ens märka av om Stockholms alla biografer stänger. (Herregud! Sju dvd-skivor Berlin Alexanderplatz! Sju! Jag kommer inte att sova på en vecka). Carlos Sauras film Cria Cuervos och David Mamets regidebut House of Games är redan på väg med posten, och jag hoppas att de hinner fram så jag slipper se På smällen på flyget. (Även om jag tycker att filmen är avsevärt bättre än den svenska kritikerkårens dom - trots ruttna kvinnokaraktärer - känns det sådär att tillbringa två timmar till med den.)


















Apropå att Criterion ger ut David Mamets och Gus van Sants regidebuter samma höst - läs Kjell Häglunds gamla artikel om hur de båda regissörerna står sig mot varandra idag (det är inte svårt att hålla med).

Mer info om Criterions kommade titlar hittar ni här.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Förresten - ett varningens ord på vägen: Åk aldrig Amtrak. Eftersom amerikanerna misstror det som är statligt - Amtrak är "kvasi-statligt" - så misshandlar dom det, och uppfyller på det viset övertygelsen de har om har om att statligt är skit och endast det som ägs av någon vårdas på ett adekvat vis. Staten är ju som bekant inte någon. Toaletterna pajade nästan genast och ingen fixade dem, tåget hade en fyra timmar lång försening som fick SJ att te sig som en dröm, och snackbaren var tömd i ett nafs (de sålde ändå bara chips, gammal korv och Coca Cola). Det värsta var att ingen informerade oss om något. På frågan varför vi var försenade fick jag ett ryck på axlarna från personalen. Detta trots att jag på Penn Station sett en tavla där det stod att det var spårreparationer kring Albany (i norra NY) och misstänkte att det kunde bli så. På tillbakavägen frågade jag således personalen om de trodde att tåget skulle bli försenat innan jag gick på. "Nej, vaddå?" svarade de förvånat. "Vi är aldrig försenade".

Resan hem hade en fem timmar lång försening, utan information och personalen tittade inte ens åt mitt håll när jag tilltalade dem. Det kändes - paradoxalt nog - som om jag var i Tjeckoslovakien 1989 då landet i allt väsentligt fortfarande var en socialistisk stat.

Suck.

Men Montréal var värt det i alla fall.