Var finns invandrarkritikerna? Eller Recension: Ciao Bella

Imorgon har den nya svenska filmen Ciao Bella premiär. Se den! För det första har den ett perspektiv jag efterlyst i svensk film länge. Inte vit svensk medelklass, inte vit svensk arbetarklass, inte vit svensk överklass, inte blattar som hedermördar eller exotiseras, eller är lustiga när dammsugarförsäljaren dyker upp. Utan en vanlig svensk familj med iranskt ursprung och radhus i Lerum. Som har äktenskapsproblem, som inte går ut på att mannen förtrycker kvinnan. Som har väldigt fula hembygdstavlor på väggarna. Där de vuxna talar persiska till barnen och barnen svarar på svenska och talar svenska sinsemellan. Precis som det var hemma hos oss (även om min persiska är, eh, knagglig).

Och det här är inte ens filmens fokus, utan dess grundperspektiv. Sonen i familjen, Mustafa, åker med sitt fotbollslag till Gothia Cup i Götet. Redan under bussresan dit förstår vi vad allt handlar om: knullboken åker fram och killarna tävlar - och ljuger - om vem som legat med flest brudar och vem som inte blivit av med oskulden. Det senare tycks särskilt drabba de iranska killarna. Gothia-cup handlar om att bli av med den där skamliga nollan. Av en slump hamnar Mustafa som spelare i det italienska laget - i ett slag blir han Massimo och oerhört attraktiv för de svenska groupietjejerna som kantar planen. Rödhåriga Linnea har just avslutat en plågsam italiensk semsterflirt och faller pladask för "Massimo", men även hon har en mycket egen plan i bakfickan.

Identitetsförväxlingar är ett lika gammalt tema som filmmediet självt. Men ingen har frågat Sveriges iranier (och andra invandrare) hur deras identitesproblem ser ut och låtit dem spela ut frågan på film. Även om Ciao Bella i det avseendet visserligen har släktskap med Babak Najafis utmärkta novellfilm Elixir (baserad på Alejandro Leiva Wengers novell om ett par blattar som dricker ett elixir och blir svennar - de blir duktiga i skolan och förlorar sina blonda brudar) så är det här något nytt. Regissören Mani Maserrat Agah har berättat hur han och hans vänner efter Inte utan min dotter inte fick några brudar och hittade på att de var italienare för att få ligg. Mycket kreativt.

Men Linnea och hennes väninna är inte några oskyldiga lamm. Flickorna står kanske vid sidan av planen, men de vet vad de vill ha. Och identitesspelet kan de spela, de med. Vid ett tillfälle påminner väninnan Linnea om att inte gå för långt med killen. "Vi är inte på semester längre, ju".

Dessutom är Göteborgsmiljöerna under Gothia Cup - tonåringar som super, dansar, hånglar - filmade med handhållen kamera som ger en febrig sommarnattskänsla. Hormonerna rktigt spritter på duken och man fattar att Gothia Cups ledning inte vill kännas vid filmen. (Vilket är rätt pinsamt - vad tror de händer när man samlar några hundra tonåringar från hela världen på ett ställe?).

Några scener kunde ha slipats till här och var, en del skådespelare bli lite väl amatörmässiga - men i slutändan känns ändå skavankerna som en passande del av dennna utmärkta svenska (ungdoms)film.
Ja, jag är faktiskt beredd att påstå att hetare och vackrare ungdomsromans har inte setts i svensk film sedan Roy Anderssons En Kärlekshistoria.

UPPDATERING.

När jag läser recensionerna i samtliga större svenska medier står det ännu mer tydligt att jag är den ende filmkritikern med invandrarbakgrund (utanför Finland) i de stora dagstidningarna. Även om man ogillar Ciao Bella - och det får man ju göra om man vill - så är det nästan upprörande att ingen gör kopplingen mellan problemet med att vara iranier i Sverige och att behöva "bli" italienare för att få ligga. Eller ens få en uppskattande blick. Vissa kritiker behöver visst få "invandrandet" ristat på näsan för att de skall förstå vad det handlar om.

I synnerhet störde jag mig på detta citat i GP-recensionen av Mats Johnson:

"I Ciao bella finns inga sådana politiska ambitioner[som i Roy Anderssons En Kärlekshistoria], inte heller särskilt mycket om hur det är att vara invandrare i dagens Sverige. Scenerna från Mustafas hemmiljö är märkvärdigt få,...."

Ursäkta, men varför tror kritikern att Mustafa måste bli Massimo? Och varför skulle vi behöva se mer av hemmiljön: det vi ser är tillräckligt för att förstå Mustafas syn på relationer, relationernas beständighet, och varför han vill vara med Linnea. Det är välbalanserat för sitt syfte. Men nej, Johnson "vill veta hur det är att vara invandrare i dagens Sverige" när det är just vad filmen till stor del handlar om. Kanske lite persiskt storkok hade lättat upp stämningen?

Inte undra på att invandrare i svensk film behandlas som antingen hot, integrationsproblem eller exotiska frukter.