Veckans recensioner

Veckans sågningar skall det väl stå egentligen. Den man älskar av Åke Sandgren och ännu en dålig komedi med Adam Sandler, Härmed förklarar jag er Chuck & Larry. Det som finns att säga om dessa filmer står i recensionerna.
En liten not om Den man älskar och temat kvinnomisshandel på film. Jag rekommenderar verkligen den spanska filmen Ta mina ögon från 2003 av Iciar Bollain (mest känd som skådespelerska) som jag nämner i recensionen. Jag har inte sett den på några år, men skildringen av kvinnomisshandel och manskultur gjorde starkt intryck på mig.

"Kvalitetsfilm" - istället för debatt förvirring

Jag hade tänkt låta de anteckningar som jag i affekt rafsade ner under läsningen av DNs "Kvalitetsfilms"-artikel i lördags vila. Kanske aldrig ta upp dem och låta hela frågan om "kvalitetsfilm" vittra från mitt medvetande. Men det kommer nu inte att ske, det lär om inte annat Smultronstället se till. När jag i morse läste om Lena Adelsohn Liljeroths lilla reklamfilm för SFs "kvalitetsfilmssatsning" blev jag återigen tvungen att konfrontera frågan. (Artikeln tycks fortfarande lysa med sin frånvaro på nätet, kanske för att den inte är så hemskt bra).

Den första frågan, den om definitionen av "kvalitetsfilm" är naturligtvis löjlig. Begreppet uppstod i den här debatten i och med Triangelfilms och Astorias konkurser och har kommit att betyda det som så att säga "kändes" som deras utbud. Allt snack om "konstnärlig ambition" (hela citatet i SvD från Thomas Runfors på SF lyder: ”film som rör om mer, med ett annorlunda anslag och en regissör som har en konstnärlig ambition”) betyder som vanligt allt och inget. Michael Moore, Woody Allen, Claude Berri, Sean Penn är några av namnen som ingår i Smultronsatsningen. Suck.

Låt oss därför lämna detta marknadsföringsjippo och fokusera på den alltmer ifrågasatta "krisen", som ju är artikelns vinkel. För det första, och det här har jag och många med mig sagt och skrivit sedan första gången det började diskuteras kris i "filmklimatet" - det har aldrig varit så här lätt att skaffa film, "kvalitets-" eller annan, idag. Det som är DN-artikelns ingång i kriskritiken, att det finns mängder av distributörer och importörer i dagens Sverige, är heller ingen nyhet och något som upprepats som ett mantra sedan dag ett i "krisens film-Sverige" (önskar att jag hade någon att tillskiva det citatet).

Det som är intressant är frågan om nischade biografer i mindre skala som flera av branschpersonerna i artikeln tar upp. Tror jag på detta? Inte i någon traditionell mening (som att ett privat bolag öppnar en salong och visar filmer som de väljer/importerar under en begränsad period). Jag hoppas däremot på en utveckling i enlighet med en kommentar i oktobernumret av Sight & Sound; att något som Cinema-On-Demand skall bli verklighet.

Tänk er alla de interaktiva sociala nätverk - ni vet vilka - som växer upp som gigantiska svampar. Föreställ er sedan hur filmkonsumenter med gemensam smak - en grupp på Facebook, en Netflix för biofilmer - utanför mainstreamfåran kan gå samman och beställa film till biografer för en visning eller två (eller en vecka i en metropol). För att detta skall bli verklighet - för att man inte skall behöva forsla tunga, känsliga och dyra filmkopior över världen - så stavas framtiden digitalisering.

Och här kommer vi tillbaka till Lena Adelsohn Liljeroth: för den enda riktigt kännbara krisen för filmen är dess position mellan mellan stat och marknad (och i medierna mellan nöje och kultur). När Liljeroth påstår att digitala projektorer i landsbygdsbiografer är marknadens ansvar talar hon i nattmössan. Att digitalisera biografer är naturligtvis en oerhört viktig kulturpolitisk glesbygdsåtgärd som möjliggör ett diversifierat biofilmstbud utanför storsstäderna även i framtiden.

Men kanske blir den framtida skillnaden mellan Transformers, Harry Potter och Spider-Man i varje multiplexsalong (förutom den lilla i hörnet, där månadens "kvalitetsfilm" från storbolagets indiestudio visas) och andra biografer (On-Demand, eller filmklubbar, eller vilka som nu hyr in sig) så pass tydlig att staten lättare kan styra ekonomsikt stöd. Fast det lär å andra sidan inte finnas något som helst kulturstöd om ett par år, så det kanske inte är mycket till förhoppning.

Biofilmen behandlas, liksom gamla biosalonger i stil med Röda Kvarn (någon som kan se Dramaten omvandlas till Urban Outfitters?), som om målet var att den alltid - all film, alla biografer - skulle vara självfinansierande på ett eller annat sätt. Medan den i jämförelse med institutioner som Dramaten eller Operan egentligen är svårt underfinansierad.

Kris eller ingen kris, nischade salonger eller ej - om inte staten och inte marknaden tar ett större ansvar för smalfilmen på bio så kommer det svenska biofilmsutbudets enda alternativ till amerikanska blockbusters och svenska snutfilmer om några år vara etablerade franska auteurer och amerikanska studioindies.

Bad Timing

Psykfilm-Jonas uppmärksammade mig på att Cinemateket visar Nicolas Roegs film Bad Timing från 1980 den här veckan (en visning kvar den 29/9). Jag håller den nog för Roegs bästa film - vilket i konkurrens med filmer som Don't Look Now, The Man Who Fell to Earth och Performance säger en del. Bad Timing handlar om en kärleksaffär i Wien mellan den amerikanske psykiatern Alex Linden (spelad av Art Garfunkel) och den mystiska Milena, en ung amerikanska (Theresa Russell). I takt med att Linden börjar misstänka att Milena håller sig med flera älskare växer hans svartsjuka
Styrkan i Bad Timing ligger inte så mycket i temat sexuell besatthet utan i Roegs fantastiska korsklippande som pågår under hela filmens två timmar. Här berättas en historia åt båda hållen, parallellt framåt och bakåt. När paret träffas skiljs de samtidigt åt, och när de återigen ses är det sammanvävt med allra första gången de sågs. Roegs skicklighet ligger i att klippa associativt. Han klipper visuellt utefter färger och fomer, men också efter ljud. Sorlet från marknadsplatsen, de arabiska flöjterna och sången från parets till synes bekymmerlösa semester i Marocko blir till en slinga i andra scener, som ett lager där både tittaren och karaktärerna påminns om minnet som en sinnesförnimmelse.
Musikanvändandet är överhuvudtaget skitbra, det bidrar alltid till att öka förståelsen av det vi ser i bild istället för att hamna i musikvideofällan. Tom Waits låtar har varit mer i fler filmer än han själv kan komma ihåg, men aldrig så effektivt som när Invitation to the Blues svävar över Gustav Klimts tavlor i öppningsscenen. Och scenen när paret ses igen för första gången efter uppbrottet - det lilla jazzpianoklinket och brottstyckena vi får höra ur parets tankar innan de pratar gör det till filmens känsligaste scen.

Att Roeg är notorisk bra på sexscener vet alla som har sett Don't Look Now. Men växlandet mellan en trakeotomi och en orgasmblottad hals är... tja, för mig som inte kan kolla på operationer på film annat än genom mina fingrar tillför det tveklöst en extra dimension.

Missar ni filmen på Cinemateket eller bor utanför Stockholm finns det en bra Criterionutgåva. Men Bad Timing bör verkligen ses på stor duk: Miljöerna och färgerna är i alla sin bedagade centraleuropeiskhet enormt snygga. De borgerliga designade miljöerna påminner, liksom temat, om Ingmar Bergmans underskattade film Ur Marionetternas Liv inspelad nästan samtidigt i Munchen. Men Roegs scenograf var modemässigtsnäppet vassare; jag kan se trettioplushipsters tillresta med tidsmaskin från 2007 slåss om Milenas broscher och Alex kostymer.

Montréals filmfestival 2007

Montréals filmfestival är en alltmer udda fågel på den internationella filmfestivalarenan. De stora filmfestivalerna världen över - Cannes, Venedig, Berlin, Pusan, Sundance, Toronto - går mer än någonsin förr åt att bli marknader för Hollywoodfilmer, med påkostade galor och röda mattor. Och sponsorer och politiker jagar festivalgeneralerna för att de skall attrahera fler namn till röda mattan, så att den internationella pressen skall välja just deras festival att rapportera ifrån i den ökade konkurrensen festivalerna emellan. (Läs mer om denna litania här).

Men Montréal, som sedan födseln för trettioett år sedan i allt väsentligt fortfarande styrs av grundaren Serge Losique söker istället vid sidan av de uppslagna filmvägarna. Inga filmer från för tillfället hajpade filmländer (Sydkorea, Rumänien), och ytterst få stjärnor. Delvis har det förstås att göra med det faktum att Toronto på senare år har gått och blivit världens viktigaste filmfestival efter Cannes eftersom den svårflörtade nordamerikanska pressen vallfärdar dit en masse.

Men istället för att ge sig in i en kamp de vore dömda att förlora fortsätter Montréals filmfestival hedervärt nog på sin egen väg. Men det såg inte så bra ut med fajtandet för något år sedan. 2005 verkade festivalen dömd att dö - Montréals starka män bestämde sig tillsammans med den största sponsorn, TeleFilm Canada, för att istället satsa pengar och energi på den nystartade New Montréal Film Festival 2005. Orsaken var en dispyt mellan filmfestivalen och sponsorerna, men i botten ligger (enligt mina källor i den kanadensiska journalistkåren) just detta att vilja ha en festival som alla andra - där pengarna (sponsorerna) styr, filmerna är ungefär samma som i resten av världen och stjärnorna paraderar nerför röda mattan och pressens blixtrar lyser upp natthimlen. Reklam helt enkelt.

Nå, New Montréal Film Festival konkade raskt efter den usla premiären - Losique är en mycket mäktig person i Quebec - och under årets festival kom både stan och sponsorn krypande tillbaka.

Nog om politiken.

Montréals filmfestival kallar sig för världsfilmsfestival (det kompletta namnet är The Montreal World Film Festival (WFF) eller Festival des Films du Monde - Montréal (FFM)) och till skillnad från många andra festivaler med en liknande ambitioner inskrivna i namnet tycker jag nog att de, på gott och ont, lyckas i sitt uppsåt. Årets tävlingssektion i innehöll lika delar Quebekianska produktioner som udda filmer från ovanliga filmländer. Rent tematiskt innehöll tävlingen en hel del filmer med barn som på olika vis kom i kläm, samt om dysfunktionella äktenskap eller förhållanden. Inledande Bluff (visad utom tävlan) var en oberoende Montréalsk ensemblefilm. Att den hade valt till öppningsfilm var en tydlig kommentar till TeleFilm Canada att det går att göra film utan deras pengar. En lyckad ensemblekomedi med något mindre lyckat digitalfoto.
Mittenfilmen Surviving My Mother, där franskspråkiga Montréalskådisar pratade engelska, var den mest rytmiskt tajmade komedi jag sett på mycket länge. Det var först efteråt som man insåg att filmskaparna hade lyckats beta av flera riktigt tunga ämnen som pedofili, eutanasi, skuldkänslor, föräldrarochbarn-relationer och dessutom religion utan att man kände sig nedtryckt. Bitivs lite väl musikvideoaktig dock.

Min favorit, och den film FIPRESCI-juryn efter hårt lobbande från min och indiske kritikern/regissören/författaren Achok Ranes sida valde, var det marockanska äktenskapsdramat Samiras trädgård som jag recenserar på FIPRESCIs hemsida. Något så ovanligt i kontexten av samtida arabisk och europeisk film som en starkt feministisk berättelse, där en kvinna följer sina sexulla begär. Dessutom gav vi kortfilmen Bonne nuit Malik ett specialpris. Det är inte ofta man ser en film som så väl skildrar diskriminering på ett sätt som är på samma gång samhällsrelevant och personligt känsligt.

Juryarbetet var intressant. Det är en lyx att tillbringa dagarna på dyra restauranger, diskuterandes film ur alla tänkbara perspektiv. Förfarandet var relativt demokratiskt, men vi försökte undvika kompromisser som innebar att en film alla gillade halvmycket fick pris framför en film som majoriteten var passionerat för. Att argumentera för och emot filmer med andra kritiker är en ynnest i en tid då filmkritik alltför ofta handlar om att säga "jag tycker att det här en skitbra/skitdålig film" utan att faktiskt förklara varför filmen är bra som film. I det här sammanhanget tvingas man tänka efter och lägga fram argument som håller inom ramarna för mediet och inte inom ramarna för nöjesjournalistik. Varför är en kameraåkning relevant eller inte? Är den franska litterära adaptionen egentligen särskilt intressant som film? Är den ständigt nakna aktrisen i det fransk-kanadensiska dramat Toi naken hela tiden för att vi skall förstå hennes bräcklighet eller är det (ännu) en runkfantasi förklädd till djuplodande erotiskt drama? Jag kan avslöja att det inte var några kvinnor i juryn, och att stämning var borderline-sexistisk så det knakade. Att argumentera för en film som Samira på feministiska grunder - och mot en film som Toi utifrån liknande tankar - var helt oförståeligt för en del personer. En kollega menade att film är ett visuellt medium och att det därför var fel att inte visa Samira naken när hon onanerade, och naturligtvis - utifrån samma princip - att det var rätt att skådespelerskan var helnaken i Toi men inte mannen. Jag säger inte att nakenhet inte har sin plats i vissa filmer, och faktiskt kan tillföra något - men tro mig, om ni såg Toi skulle ni förstå vad jag menar. För att inte tala om den schweisiska filmen 1 Journée, en film med Rashomon-perspektiv (samma händelser, tre olika perspektiv) där huvupersonen är - överraskning - en medelålders sliverräv i mediasvängen som knullar runt.

Då var den usla filmen Tartina City från Tchad roligare. Rent estetiskt var den grumlig, dåligt filmad och jävlig. Dialogen var kalkon och de goda var GODA och de onda var ONDA - alltså riktigt onda: de sköt folk på skoj, torterade fångar och gav dem något som kallas tartina att äta - en blandning av potatis och gestbajs. En av festivalens humoristiska höjdpunkter för mig var när huvudjuryn gav filmen innovationspriset. Okej, det är strongt att göra den femte filmen någonsin från Tchad, men det faktum att filmen då och då övergår i en estetisk som senast sågs i en libanesisk popvideo cirka 1987 - synthsoundtrack ackompanjerar en kille i en rosa såpbubla som svävar över en öken - är inte innovativt.

Festivalens egen jury valde två vinnare. Belgiska Ben X, en film som kombinerar en seriös berättelse om autism och mobbing med on-linespel. Det är första gången som jag har sett "nya medier" vävas in i en spelfilm på det här viset med ett högst tillfredställande resultat, där mediet faktiskt tillför något till handlingen och temat. Dessutom är det en utmärkt bild av autism (många ljusår bättre och intressantare än Sigourney Weaver i hemska filmen Snow Cake) Jag tyckte dock att filmens religiösa undertoner var helt överflödiga. Jesuspassionen är helt enkelt inget för mig. Den andra filmen var Claude Millers senaste litterära adaption Un Secret. Att Miller överhuvudtaget befann sig inom tävlan befarar jag har med festivalpolitik att göra: man kan helt enkelt inte tacka nej till vissa giganter, i synnerhet inte när det gäller världspremiären av en film som kommer att slås upp stort i den franskspråkiga världen. Nåja, Un Secret skar sig i alla fall med resten av de tävlande filmerna eftersom Miller är så pass etablerad. Många av mina kollegr älskade filmen - en berättelse om en pojke som på sextiotalet upptäcker en hemlighet i sin familj. Det är en rätt klassisk andravärldskrigethistoria om deportationer och konflikten mellan judar som vill bejaka sin identitet och de som inte vill göra det. Det har berättats så många gånger och jag kräver mer än en estetiskt tilltalande litterär adaption där tidsövergångarna har mer på boksidan än i filmmediet att göra.

Till mina övriga rekommendationer från tävlingssektionen på festivalen hör den tyska filmen Den andre pojken (fritt översatt) som är en slags Bully, men med fokus på hur en medelklassfamilj handskas med en liknande sitution och försöker upprätthålla en fasad mot omvärlden. Läs Ashoks recension.

Aki Kaurismäki

Aki Kaurismäki är en av mina absoluta favoritregissörer. Så det är med stor glädje jag idag gör min understreckardebut i SvD med en text om denne finske gigant. Anledningen är en just utkommen intervjubok med Kaurismäki, skriven av hans gamle vän Peter von Bagh. Hade streckaren publicerats på en söndag hade den illustrerats med en helsida bilder. Vore jag bildredigerare kunde det då ha sett ut ungefär så här.

Ace in the Hole

Okej, efter det här inlägget kommer jag att se ut som en vandrande reklampelare för Criterion. Om så inte redan är fallet, förstås. Men det kan inte hjälpas för Criterion är helt enkelt överlägsna alla andra dvdbolag. Det är inte bara deras extramaterial som håller osannolikt högsta klass - och då inte bara cineastiskt, men också politiskt och socialt om filmen i frågan är av det slaget. För framförallt har de förstått vikten av att förpacka sina varor väl, nu när digitala ettor och nollar ersätter jewelcases och digipaks. Ta Ace in the Hole (1951) som exempel. Criterions fina utgåva av Billy Wilders profetiska vision av den amerikanska mediacirkusen ligger visserligen i en vanlig platsbox. Men de välskrivna och informativa essäerna av bland andra Guy Maddin som följer med filmen är tryckta i en egen liten dagstidning vid namn Albuquerque Sun-Bulletin, samma tidning som filmens anti-hjälte arbetar för. Mer passande blir det inte för en film om de korrupta kopplingarna mellan medierna och makten.

Kirk Douglas spelar New York-murveln Chuck Tatum som hamnar på en blaska i Albuquerque när han efter en tete-a-tete med redaktören fru kickas från den stora draken. Hans plan är att hitta en riktigt stor story så att hans gamla tidning måste ta tillbaka honom. Lyckan ler mot Chuck när han kör igenom New Mexico och råkar på en man som fastnat ett gruvras. Chuck tar snabbt kommandot över sitationen, manipulerar den korrupte sheriffen och mannens fru och spinner ihop en historia som han vet kommer få folk intresserade. Medans den samvetslöse journalisten tillsammans med frun och sheriffen håller mannen vid liv för sin egen vinnings skull skapar de en mediacirkus som inte ens var född på den tiden.

Douglas spelar över så det skriker om det, men hans ryckiga machostil passar rollen som nervig journo perfekt. Det är sällan man ens i samtidens noirfilmer såg kvinnor och män så skrupelfria som Tatum, eller för den delen offrets fru som spelas riktigt kallt av Jan Sterling. Och blir det verkligen elakare än sheriffer som bär med sig en skallerormsbäbis i en låda? Som de matar med tuggimi? Utan att ta av aluminiumfoliet?

Att filmen floppade (dessutom två gånger: studion försökte lansera den som The Big Carneval ett par år senare) är föga förvånande eftersom den måste ha tett sig ordentligt over the top för 50-talspubliken.
Idag är Wilders skildring av skärningspunkten mellan publik, massmedia och makt närmast dokumentär - kanske till och med underdriven för den som vet hur det ser ut när Angelina Jolie bestämmer sig för att ta en promenad. Men trots att vi är så mycket mer blasé idag är Ace in the Hole, tack och lov, fortfarande en lika magstark beskrivning av media som The Lost Weekend (ett annat mästerverk av Wilder) är om alkoholism.

En brasklapp om Wilder dock: Tyvärr är det inte lika roligt att följa honom mot slutet av karriären. Jag såg dessvärre om Stoppa Pressarna från 1974 (eller The Front Page som den heter i original) häromkvällen. Större delen av filmen, som handlar om journalister och en dödsdömd kommunist på rymmen, känns som en sämre revy på någon av Stockholms privatteatrar. Frågan är om detta nödvändigtvis är Jack Lemmons och Walter Matthaus fel - de är ju utmärkta tillsammans. Och ämnet söndersupna, cyniska journalister behandlas rätt bra. Jag tror snarare det har att gör med att alla "roliga" revyer skall utspela sig under depressionen, och att man måste snacka snabbt södertugg för att få en adekvat motsvarighet till de amerikanska pressrummens hårda dialog (som faktiskt är rätt bra i filmen) och att detta smittar av sig bakåt, mot de filmer som idéerna en gång stulits ifrån. Jag kunde i alla fall inte se klart filmen eftersom Eva Rydberg uppenbarade sig för mig hela tiden.

SvD-kommentar till filmfestivalvärlden

Idag har jag en kommentar införd i SvD om filmfestivalmarknaden. Den är dels baserad på iakttagelser jag har gjort på de festivaler jag har frekventerat under de senaste åren, dels på Variety och Screen som i sina specialnummer inför höstfestivalerna beskrev faktiska förändringar på världens filmmarknader som jag inte kände till och backade upp mig med lite hårda siffror.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Eftersom kommentaren inte finns på nätet än skall jag sammanfatta. (Låter detta ligga kvar eftersom det finns några utvikningar från kommentaren). Jag beskriver å ena sidan det växande antalet filmfestivaler världen över - vilket kort kan förklaras med två faktorer: Städer behöver öka sitt kulturella kapital för att kunna attrahera befolkning och turister (samma anledning till att hålor som Bilbao anlitar kända arkitekter således). En stads kulturella utbud är en viktig faktor när multinationella företag väljer städer för sina kontor eftersom man vet att man behöver attrahera anställda som kan välja på en konkurrerande global marknad. Den andra är det ökade antalet filmer som är i behov av festivaler. Det finns en växande skara filmer där ute som är beroende av att visas på festivaler, samla festivalemblem till postern för att sedan kanske kanske omsätta dessa kulturstämplar till en veckas distribution någonstans. Jag misstänker att vi kommer att få se ännu fler festivaler när de mellanstora filmerna (de som i den svenska debatten kallas för "kvalitetsfilmer") inte längre distribueras på bio.

Å andra sidan diskuterar jag hur de stora A-listfestivalerna i allt väsentligt blivit marknadsföringsplattformar (och marknader) för de största Hollywoodfilmerna. Jag tar upp några tydliga orsaker och diskuterar konsekvenserna. Det som stör mig mest är att de stora festivalerna jag besökt på senare år har blivit som en lång serie junkets för de närmaste månadernas Hollywoodutbud. Jag diskuterar inte journalisternas roll närmare i min kommentar, men tro mig när jag skriver att det inte finns mycket tid för en festivalarbetande journalist att upptäcka några okända pärlor om han eller hon också skall täcka de största filmerna för sin hemmaredaktion. Resultatet är att man med lite tur hinner se den hajapade rullen av en ny regissör - det är den man tar när tiden tryter, eftersom det är den alla snackar om - vilket gör PR-människornas jobb ännu enklare. (Festivaler är ett intressant laboratorium om man vill studera hur hajper föds).

Det kan framstå som lite cyniskt att dissikera filmfestivaler på det här viset, och jag tror att det finns kollegor och filmfestivalarbetare som inte håller med mig, men det cineastrosa skimret är ofta mycket bedrägligt. Visst kan man se fantastiskt mycket film på en bra festival - men samtidigt bör filmfestivalerna behandlas som de marknadsplatser de faktiskt är.

Montréals filmfestival 2007 - en snabbis

Jag är överhopad med (roliga) jobb för tillfället och har inte hunnit skriva klart min rapport från Montréal. Här är i alla fall min engelska recension av den utmärkta marockanska filmen Samiras Trädgård (fritt översatt; det arabiska namnet är Samira Fi Adayaa) på FIPRESCIS hemsida. En längre kommentar till den filmen - som vi valde att ge vårt jurypris till - och till festivalen kommer snart. Worldsapromise.

GAEL GARCíA BERNAL i Mammut

En liten uppdatering från Schiphol. Gael Garcia Bernal spelar huvudrollen i Lukas Moodyssons kommande film Mammut. En film jag skrev om i mitt premiärinlägg på bloggen. Det verkar alltså som om det blir en lite mer kommersiell historia än hans föregående filmer.