Beijing 2008

Filmen Buenos Aires 1977 (som jag inte har sett än) fick bra recensioner i flera tidningar. Jag reagerade dock på avslutningen i Eva af Geijerstams recension i DN.

Såhär skriver hon:

Det är en händelse som ser ut som en klok tanke att den visas just nu, när röster höjs för en bojkott av OS i Kina. Medan Claudio Tamburrini och hans medfångar plågades i fånglägret "Mansión Seré" laddade Argentina för fotbolls-VM 1978. Också då talades om bojkott.

Filmens scen tål att grubblas på: torterare och offer tillsammans framför teven och en fotbollsmatch, ett snabbt förbiilande ögonblick av flyktmöjlighet, men i stället gemensamt jubel över ett argentinskt mål. Nationellt läkemedel eller bedövning? Personligen tror jag på det förra.


Jag kan helt enkelt inte dela denna anledning till varför man inte skulle bojkotta en diktatur som håller i ett sportevenemang. En av många anledningar är att det inte bara handlar om "nationella läkemedel". Ja överhuvud är - i min bok - alla nationella intressen inte bara av ondo, utan dessutom överspelade i dagens värld. Kina är en supermakt med aggressiva och tveksamma koloniala intressen - inte minst i Afrika. Att en bojkott bara skulle handla om torterare och torterad inom nationens gränser är helt enkelt för snävt. Ett argument som jag ser mot dem som tror att närvarande sportjournalister på något sätt kommer att öka medvetenheten om vad som pågår i Kina, är att en massiv bojkott kanske skulle märkas även inom Kina - något som knappast är fallet med eventuella skriverier av svenska sportjournalister.

Stuff I´ve been reading

Jag är begravd under jobb, och annat, för tillfället. Därav den långa tystnaden. Här kommer i alla fall några lästips: The Believers filmnummer damp ner häromdagen. Det jag läst hittills - i synnerhet ett samtal mellan Errol Morris och Werner Herzog - är bra och intressant. (Men hur skulle ett samtal mellan de båda kunna bli tråkigt?)

Den som gillar Chuck Klosterman får sig en okej text om road movies. (Jag gillade böckerna Fargo Rock City och Sex, Drugs & Cocoa Puffs, men Killing Yourself to Live tyckte jag var bedrövlig - som om hans fotnötter plöstligt gjort revolt och ätit upp huvudtexten). En del är roadmovietrivia, annat öppnar upp för nya tankar om roadmovien som genre. Bättre är Walter Salles essä i New York Times (ursprungligen i katalogen till Thessalonikis filmfestival) som är en av utgångspunkterna för artikeln. Jag hörde Salles och Wim Wenders diskutera samma ämne i Thessaloniki, vilket med filmsnuttar gav mer liv åt ämnet.

För det är en av bristerna med texter om roadmovies -filmer som ju kan vara en ändlös räcka av saker som inte händer annat än i mycket små förändringar i bilden. Klostermans exmpel ur Old Joy är egentligen en jättebra åskådning av detta: En scen som känns annorludna från resten av filmen - som om den plötsligt stannade upp - men där karaktärerna tycks komma ut som precis desamma på andra sidan. Hur fångar man den scenens betydelse i ord (särskilt som den inte tycks ha någon drastisk inverkan på karaktärerna)?.

Som fet bonus får man en dvd med första delen av The Pervert´s Guide to Cinema, en dokumentär där Slavoj Žižek guidar till olika filmer.


Annan läsning är FLM#2. Jag har ögnat lite här och lite var i tidningen, men mest hunnit läsa sexartikeln. Och konstaterat att jag här håller med Roger Wilson. Att klippa ihop separata telefon- och emailintervjuer till ett rundabordsamtal, det blir inte ett rundabordsamtal. Men det sägs ju en hel del bra - mest av Johanna Koljonen - om de mestadels tråkiga svenska sexscenerna från i fjol. Eftersom jag lever med en person som uppbär lön för att skriva om porr och sex så hade jag gärna sett ännu mer avancerade perspektiv på (det svenska) filmsexet - men å andra sidan har FLM definitivt satt igång en diskussion. Och det är ju bra.

Gillade också Athena Farrokhzads personliga text om My Little Eye. Minns när jag recenserade filmen för vad som känns som många år sedan - och verkligen gillade den. Måste kolla någon gammal hårddisk hur det låg till och vad jag egentligen tyckte. Och doktorandkollegan Jakob Nilssons teveserietext"Motsatsen till att dö" - med utgångspunk i Soparnosslutet - känns mer väsentlig än det mesta som har skrivits i ämnet.
Man önskar verkligen att dagstidningarna började tänka som FLM och satte all rörlig bild under samma vinjett.

Ja, och så har jag satt i mig tonvis med material om svensk filmkritik, och om de svenska filmregionerna. Återkommer om detta.

Veckans recension - Once och Import/Export

Härlig balans mellan irländsk solskensmusikal och österrikisk feelbad i dagens SvD.

ps. Till kommentaren Maja som undrar följande på Svd.se

"Hur menar du falska? Vad är sann musik i så fall? Fattar inte vad du menar."

angående dessa rader i recensionen av Once:

"I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr."

Akustiska trubadurer som sjunger om hjärta/smärta antas uttrycka något mer genuint genom det avskalade än säg Scorpions eller en elektroduo från Berlin. Det finns inget som är mer eller mindre "sant" i mina ögon (öron).

Repris - leaving Oslo, never easy

Visst har man hört och läst om det norska filmundret både här och var det senaste året. Men jag har skickligt lyckats hålla mig undan filmer som Den brysomme mannen och Repris, mest eftersom de helt enkelt inte har svensk distribution på vare sig bio eller dvd och jag inte haft tid att se dem på festivalerna.

Jag trodde i och för sig att Repris skulle vara intressant, men att jag skulle få se något nordiskt som var så form- och berättarmässigt spännande som Joachim Triers debutfilm, det trodde jag verkligen inte. Berättelsen i sig är inte hundraprocentig, men som i alla de bästa filmerna är det inte vad som berättas utan främst hur det berättas som är viktigt (fast Godard och andra med honom naturligtvis poängterat att man inte kan separerar estetiken från berättelsen). Repris handlar om två killar i tidiga tjugoåren som just inleder sina författarkarriärer, och hur de handskas med detta, med förhållandet till varandra, kvinnor, konsten, psykiska sjukdomar och inte minst sitt grabbgäng - som hela tiden finns i fonden som en välklädd, tvetydigt hotfull silhuett ur ungdomen, som blockerar vuxenvärldens himmel.

Trier trycker på några knappar för mycket när han helt i onödan skall knyta ihop hela grabbgängets öden, men det berättarklyschigt cirkulära märks knappt för hur han berättar. Nästan varje scen i filmen överlappar med sig själv i minnen och drömmar (efter minnets tomma platser och den släpiga norska berättarrösten som fyller filmen behöver ingen behöver tvivla på att Chris Marker står högt i kurs hos Trier). Samt alternativa händelser - what ifs av den sort som man kan tänka sig när man står på randen till något: "vad händer om det här bokmanuset antas nu - vem blir jag då?".

De fyra första minuterna är en egen parallell till den film vi skall se, som blandar collage av rörlig bild, stillbilder, jump cuts, svartvitt och lager av dialog på ett sätt som i ett formmässigt andetag blåser iväg all nordisk film de senaste åren. Det här är skillnaden mellan hantverk - som till stor del skulpterats fram i klipprummet - och "undra vad som händer om jag sätter upp den här dv-kameran och filmar mina polare?" Lyssna på hur dialogen överlappar och väver ihop stycken och säg sedan att du inte håller med mig.

Som insikt i mansgängets mekanismer är det bitvis lika knivskarpt som Stephan Mendel-Enks bok Med uppenbar känsla för stil. Jag förstår släktskapet till Jesper Ganslands Farväl Falkenberg, även det en film om grabbgängets upplösning, klivet från ungdom till vuxenhet och en del psykisk sjuka - och jag förstår att Trier gillar den. Men skillnaden är ändå som mellan en skiss - något som i och för sig kan vara okej, även om jag inte tillhör Falkenbergs vänförening - och ett nära på fullfjädrat mästerverk. Kolla bara på hur detaljerat Trier skildrar deras påklädande och stilmedvetenhet, utan att skriva "metrosexualitet" med stora klumpiga bokstäver över hela duken.

Eftersom det här landet är så urbota efter ibland har jag fått beställa den bästa norska - kanske nordiska - filmen på evigheter från England. Hur kan det komma sig att den här filmen inte har fått ordentlig biodistribution i Sverige? Eller ens finns på svensk dvd? SFI har väl ändå varit med och finansierat? Någon som vet råd?

Uppdatering: Emma vet. Hon tipsade mig i Filmhusets kantin om en artikel hon skrivit för Variety, om problem med filmdistribution mellan de nordiska/skandinaviska länderna. Tack.

Mishima på Criterion

Criterion släpper Paul Schraders Mishima på dvd i juni. Jag skrev en understreckare om Schrader i höstas. Där skrev jag bland annat såhär om Mishima:

I ”Mishima – ett liv i fyra kapitel” (1985) blandas författarens romangestalter med hans biografi på ett sätt som ger skärvor av hans person­lighet(er).

Det slår mig nu att det finns vissa likheter mellan Todd Haynes Bob Dylan-film I´m Not There och filmen om författaren Mishima. Även Schrader arbetar med bildspråk och form för att skapa olika Mishimas som är (o)lika delar verk, biografi och regissörens projicering om tiden och kulturen - och inte minst sexualiteten - som konstnären befinner sig i. Liksom hur musikern, respektive författaren handskas med sitt kändisskap.

Veckans recension - Bored walk

Walk Hard är ett sömnpiller. Rockmyten är väl inte ens kittlande för 40-talister längre och driften med den i The Dewey Cox story känns paradoxalt nog - med tanke på upphovsmännen - alltför respektfull. Och korkad, Särskilt efter I´m Not There. Nä, ge mig Spinal Tap eller A Mighty Wind vilken dag som helst.

Biograf- och distributionsläget just nu

Jannike Åhlund sammanfattar suveränt biograf- och distributionsläget just nu, särskilt de svårigheter den djärvare svenska filmen kommer att möta (möter) i monopolsituationen.

Dödsruna över The Creature from the Black Lagoon

Efter CGI-eran blir det väl ett slut på dödsrunor som den här över Ben Chapman som spelade The Creature from the Black Lagoon under ett tjockt lager skumgummidräkt.

Kommentar om kommunism

Ni får ursäkta den relativa inaktiviteten här på sistone. Jag har annat att göra, och mycket av det. Men "det" skall väl så småningom resultera i en flod av långa och intressanta inlägg, så håll ut. Här är i alla fall en kommentar i dagens SvD - ej filmrelaterad - om Forum för levande historia, kommunismen och den svenska vänstern.

En sak som grämer mig lite är att redaktören plockade bort en mening, visserligen i parentes men ändå. Där förtydligades att de svenska maoisterna, alltså en annan del av vänstern, hjälpte mina föräldrar. Mamma och pappa drev ett skivbolag för svartlistade tjeckoslovakiska musiker (man gav även ut inspelade pjäser av exempelvis Václav Havel, med dramatikern själv i rollerna) och flertalet av de svenskar som hjälpte till att spela in dem i smyg i Tjeckoslovakien, smuggla tejperna, pressa skivorna i Sverige, och smuggla tillbaka dem (eller distribuera dem i exilen) var maoister. Det är dock en detalj i en större historieskrivning som väntar på att tecknas ner, och bara av marginell betydelse för just det jag skriver om i kommentaren.

Veckans recensioner - dysfunktionella män och starka kvinnor

Sveriges biodistributörer firar internationella kvinnodagen med att sätta upp filmer om män som plågas av kraven på en viss sorts maskulinitet. I 3:10 to Yuma haltar en invalidiserad krigsveteran mot en säker död för att hålla hedern uppe för sin son. Och i Rambo möter den postindustriella arbetargenerationen sextioårsåldern med pumpade muskler och ultravåld i Burmas djungel.

Min dvdspalt idag (inte på nätet) var dock en slump. Jag kom på att jag skulle sätta ihop en spalt med "feministfilmer" redan i december, när jag kollade på Agnès Vardaboxen. Hur det nu blev låg den praktiskt nog till idag. Övriga tips i spalten är Mai Zetterlings Flickorna, Barbara Lodens Wanda och Carine Adlers Under the skin.

Tempo

Idag börjar Tempo dokumentärfestival. Kort artikel + tips av mig i dagens SvD.

Lästips Julian Schnabel

En lång artikel om Julian Schnabels filmer, texter och tavlor i New York Review of Books. För den som inte får nog av Schnabel visar dokumentärfestivalen Tempo Lou Reed´s Berlin, regisserad av Schnabel. Lola Schnabel, hans dotter, gjorde filmerna som spelas som backdrops på Reeds konserter.