Lovande regissörer från öst

Inspirerad av den stora rapporten om Östeuropeisk film i senaste Sight & Sound skaffade jag ett par rumänska kortfilmer, som Nick Roddick skriver uppskattande om. Det är tveklöst ett bra sätt att få en uppfattning om huruvida de senaste årens suveräna rumänska filmer kommer få en fortsättning. Att döma av de första två kortfilmerna kan svaret bara bli ett rungande ja.
Ingen av de här filmerna handlar om den rumänska historien, eller landets postdiktatoriska dilemma. Den första, Radu Judes Alexandra, kallar Roddick för en film som "lyckas berätta om ett barn i dragkampen mellan två skilda föräldrar på 25 minuter på ett sätt som Kramer vs.Kramer inte gjorde på 105". Det stämmer: Jude, vars enastående kortfilm The tube with the hat jag var med och röstade fram till bästa kortfilm i Uppsala förra året, filmar med en nästan dokumentär stil. Alexandra kretsar kring en liten flicka med samma namn. Hennes pappa har haft henne över dagen och tar hem henne till mamman. Medan han fixar barnets cykel i vardagsrummet exploderar föräldrarna i ett gräl, då pappan misstänker att ex-frun och hennes nya man försöker lära Alexandra att inte kalla honom "pappa".
Jude lyckas med det lilla utdraget ur en känslomässigt plågsam situation spela ut hela det register helgpappan troligtvis känner - ilska, vanmakt, kärlek, otillräcklighet. Han vill vara den som handlar till barnet, gör kul saker med henne - och får bli kallad pappa. Hans trötta promenad ut ur lägenheten och filmen säger allt.


Den andra, Adrian Sitarus Valuri (Vågor), är femton perfekt genomförda filmminuter på en strand någonstans i Rumänien. En strandraggare träffar en efterbliven schweizisk pojke, och en familjefar badar med en okänd kvinna. Den första film jag kommer att tänka på när jag ser Vågor är Hanekes Code Inconnu. Men Sitarus komprimerade film trycker in känslorna och handlingarna och får dem att veckla ut sig först i tankarna hos tittaren. Vi får händelserna serverade, men får tänka oss påföljande tankar och moraliska grubblerier (i ett fall glimtade genom en videokamera) hos de involverade som kommer undan med fruktansvärda handlingar: en dödsolycka och en stöld med hemska konsekvenser som båda hänger ihop, och som ingen upptäcker trots att de sker i brännande dagsljus.

Problemet är att om rumänska filmer inte handlar om det förflutna så blir de förbigångna när filmer tas ut till de stora festivalerna. Liksom tvbolagen och samproducenterna från väst - som vill ha filmer och dokumentärer om kommunismens brott, nu när nazistfilmerna börjar rulla på tredje varvet - vill festivalerna har rumänska filmer som gör upp med det förflutna. Inte samtidsdramer om skilsmässor. Man förväntar sig en viss sorts filmer från vissa länder, precis som man vill att Woody Allen skall leverera smarta neurotiska komedier. Denna nationella typecasting är den enda anledning jag kan se till att Radu Jude inte är en av Europas hetaste unga regissörer just nu.

Jag är den förste att applådera den mycket nödvändiga historieuppgörelse som sker i rumänsk film, och önskar att detsamma kunde sägas om exempelvis Tjeckien - men jag tycker att det är förbannat synd om man förbiser från rumändernas andra filmer. De har uppenbarligen lyckats med att skapa en filmindustri och en talangpool med skarpa skådisar, bra manusförfattare, otroliga regissörer - med ett öga för intressanta historier i både det stora och det lilla. Det är förstås inte enbart något nytt - kolla till exempel in den rolige regissören Nae Caranfil (jag har skrivit mer om honom här) - men det är tydligt att man med hjälp av utländska pengar har fått det att fungera bättre och fått till en filmstruktur som skapar återväxt.

flm#3

Jag bidrar med en artikel om filmkritik i nya numret av flm, det tredje i ordningen. Tidningen damp ner i brevlådan idag och är precis lika snyggt som de tidigare två. Om innehållet kan jag inte säga mycket eftersom min tid - vilket ni säkert märkt på de få och korta inläggen här under de senaste veckorna - är tajt just nu och jag bara har bläddrat. Jag ber att få återkomma.

Tjeckisk stofil

Vad vet jag - det kanske är allmänt känt att serietidningen Kapten Stofil har den bästa bevakningen av tjeckisk/tjeckoslovakisk (populär)kultur i Sverige. Min far uppmärksammade mig på den här, oerhört ambitiösa, genomgången av den tjeckiska filmhistorien av Martin Kristenson (här på tidskrift.nu). Googlar man Tjeckoslovakien och Kapten Stofil, så ser man att det inte är första gången de skriver om tjeckisk kultur.

Larisa Shepitko på Eclipse - uppdatering

Boxen släpps i augusti.

En enastående studie i mänsklig förnedring

Recenserade jag i SvD i fredags.

Medborgare Václav Havel åker på semester

Apropå dokumentärer om Östeuropa så fick jag tag i en film från häromåret med titeln Citizen Václav Havel goes on vacation. Filmen, gjord av den tjeckiske regissören Jan Novák som emigrerade till Chicago när han var tonåring, handlar om en semesterresa Havel företog sommaren 1985. Den dåvarande dissidenten var mellan fängelsestraff, han satt ömsom i husarrest och kastades ömsom i häktet under 48 timmar (och när hemliga polisen ville vara extra jävliga plockade de upp honom på spårvagnsstationen efter de lagliga 48 timmar han just suttit - och kastade in honom två dygn till). För att testa myndigheterna åkte Havel på en resa runt Tjeckoslovakien där han besökte dissidentvänner på olika håll i landet.

Havel skrev ett brev till inrikesministern där han berättade om sina planer, för att peka på det absurda i regimens beteende - och att de konstant bröt mot sina egna lagar, avlyssnade sina medborgare och öppnade deras post. Även om de ständigt "skuggade" Havel - rätt missvisande uttryck för vad de gjorde: de låg så få steg bakom att det snarare handlade om medvetna trakasserier: alla som träffade Havel, om så bara kassörskan på snabbköpet, fick legitimera sig - så var de alltid på plats vart han än kom, vilket bevisade att de öppnade posten eller lyssnade på telefonsamtalen. Det var samma strategi som låg bakom grundandet av Charta 77 - med det bedrägligt enkla syftet att uppmana regimen att följa den konvention om mänskliga rättigheter som de själva raticifierat.

Genom detta utsnitt ur decennier av diktatur berättar Novák om fängelsevistelserna - Havel intervjuas själv om strategierna man som politisk fånger måste ha för att klara sig i ett fängelse för hårda kriminella - förföljelserna, husrannsakningarna, övergreppen och de olika sätt man kunde gömma samizdats (illegala böcker och andra dokument) - och mycket mer.

Men som alla bra dokumentärer om de livet bakom järnridån ställs också frågor om det kollektiva minnet: Novak kontrasterar det som skedde sommaren 1985, när över 300 polismän runt om i landet följde Havel och hans vänner, med tv-nyheterna från samma tid, där inslagen handlar om skörden (dålig, men arbetarna jobbar hårt) och kontroller av priserna i snabbköp (reportern blir blåst på 40 öre och butiken får böta). Filmen inleds med underbara bilder från den årliga tv-sända Spartakiaden - en idrottsuppvisning i massformat av det slag som diktaturer alltid excellerat i (vi lär få se en del av den varan under OS).

För mig finns det ett extra lager av minne: jag får en bild av hur det såg ut i Tjeckoslovakien 1985 - vad det var mina föräldrar stred för, och emot, härifrån. Jag kan blunda och minnas vad vi gjorde sommaren 1985, och kanske få en glimt av vart mina föräldrars tankar var då och då.

Knappast något formmässigt mästerverk - men en högintressant film för den som vill veta hur det såg ut Tjeckoslovakien för snart 25 år sedan, och tänka några varv till kring det här med motstånd.

Se trailer här

Ja, just - inte att förväxla med den nya dokumentärfilmen Občan Havel (Citizen Havel) som just nu går på varannan biograf i Tjeckien, visades i Berlin och - har en lite fågel viskat i mitt öra - kommer att visas i något sammanhang i Stockholm till hösten. Den har fått mycket beröm av kritikerna, och jag skall försöka se den när jag är i Prag under veckan.

Det nya öst i Sight & Sound

Juninumret av Sight & Sound handlar om den nya Östeuropeiska filmen, eller vad de kallar för "Cinema of the new europe". Jag har egentligen bara en invändning, och det är mot denna horribla tematitel. Att det skulle handla om ett "nytt Europa" är förstås ett dumt påstående, och med den sortens svepande lögner hjälper man bara dem som mer än gärna begraver Östeuropas historia i historieböckernas blanka passager: Det som skedde bakom järnridån var lika mycket en del av det gamla Västeuropa. Och det gamla Västeuropa förändrades den där fantastiska hösten 1989 också, tillsammans med Prag, Budapest och Dresden.

Kanske är de goda människorna på S & S inte på det klara med detta, eftersom de tillbringade sig majnummer med att - snark - gräva ner sig i Maj 1968 precis som alla andra. Finns det något mer tröttsamt, nu när det finns så många frågor att ställa om filmens framtid och alla de revolutioner som faktiskt pågår omkring oss (inte alla särskilt lovande, om vi inte hittar betalningsmodeller). De ställde i alla fall ett par relevanta frågor till en del franska filmare och kritiker, och tittade lite på fransk film idag. (Självfallet fick Catherine Breillats avfärdande av 1968 mest utrymme - tror citatet fick plats i både DN och SvD.)

Men men, nu gottgör det för detta - med råge. Östeuropanumret tittar både på regionen som helhet. Vad har hänt sedan murens fall; hur finansieras filmer; varför plockas de inte upp av festivaler. Och i de fall som de plockas upp - som Rumänien - varför? Och vad innebär det att en relativt liten filmnation fastnas i en viss sorts filmskapande. Så fortsätter det, jag har inte ens kommit halvvägs skall jag erkänna (jag har till exempel inte läst den långa texten om Polen än). Men jag har ögnat och saknar kanske en initierad blick som också skopar upp de blommande talangerna - om det finns några - inte bara i Rumänien (där alla filmjournalister och deras moster finkammar kortfilmer för att finna dessa) utan också i andra delar av regionen. Att i fallet Tjeckien skriva en halvsida om Jirí Menzel som med sin Bohumil Hrabal-filmatisering Jag tjänade konungen av England har gjort sin karriärs största sömnpiller, och i övrigt bara nämna Jan Hrebejk - vars framgångriska tjeckiska filmer osar av historierevidering, tyder inte på at man riktigt haft den kunskapen, eller ambitionen. (Fast jo, de nämner också Bohdan Slámas Something Like Happiness från 2005, som jag valde ut till kritikerveckan i Göteborg för något år sedan). Där finns det mer att se och säga om hur reklamfilmare transformerar sig till långfilmsregissörer, om problemen med skolorna och finansieringen och vilka den statliga tvn väljer att producera och varför.

Det bästa är en lång artikel om dokumentärfilmerna i regionen av Adina Bradenau, den är suverän och full av intressanta tankar om minnet och historien i regionen. Hon drar delvis liknande slutsatser som jag själv i min understreckare om rumänsk film (där hon också citeras: hon har skrivit en annan intressant artikel, i Cineastes specialnummer om Balkanfilmens tillstånd; 3/2007).

Mycket läsvärt alltså.

Veckans recension - Min bror är enda barnet

Ännu ett drama om den italienska historien där bröder får gestalta olika politiska falanger. Pröva systrar nästa gång, tack.

Fransk vår

Av alla nya filmer på den Franska filmfestivalen så har jag faktiskt bara ett en, Claude Millers Un secret, som tävlade i Montréal (jag skrev lite om den, och resten av festivalen, här). Jag tyckte inte att den polerade litterära adaptionen hörde hemma där - filmerna inom tävlan hade i övrigt en sammanlagd budget som kanske nådde upp till Millers filmpengar - men det är helt klart en sevärd, och väldigt snygg, film.

Genom återblickar väver Miller ihop minnen och berättelser (nej, det är inte alltid samma sak) om en judisk familj i andra världskrigets Frankrike. Den atletiske familjefadern Max är jude, men på gränsen till vad vi skulle kalla för självförnekande. Hans fru Hannah, och hennes föräldrar, är desto mer traditionella. I enlighet med titeln finns det en fet hemlighet begravd i filmen, vilken inte skall avslöjas, men den hänger starkt ihop med hur dessa karaktärer ser på sig själva och använder det för sin överlevnad. Un secret handlar överhuvudtaget om slitningarna mellan att (under den nazistiska ockupationen) förneka eller bejaka sin judiska identitet. Även om Miller inte drar på några kopplingar till dagens integrationsproblem i stora delar av Europa, så tror jag ändå att de flesta alerta tittare funderar kring den frågan när de ser filmen.

Jag är säker på att det finns mer sevärt på festivalen, och jag hoppas att jag lyckas komma iväg på några filmer.

Year one

Det är nu ungefär ett år sedan jag skrev det första inlägget på den här bloggen. (Syttende majvar det faktiskt, men då är jag i Prag och tänker vara nedkopplad).

Den vanligaste frågan jag har fått sedan dess är - "Hur har du tid att blogga?". Mitt svar är sedan länge - "Hur har jag inte tid att blogga?". För varje artikel jag skriver faller det alltid bort perspektiv som jag kan utveckla på bloggen, det gör det faktiskt också lättare att skära och välja perspektiv när jag skriver. Vilket snarare motverkar stress. (Okej, just nu är det lite stiltje, men då skriver jag - som mest föräldraledig - inte så mycket alls.) Och en hel del idéer föds först som blogginlägg. Inte minst som filmskriverier i Sverige tenderar att vara rätt trista och inriktade på hmm...nöjessegmentet. Det gör att man också lätt faller i fällan att tänka på samma vis - "Vad kan redaktionen vilja ha för filmjobb den här veckan?". Nu tänker jag friare om filmen och dess koppling till andra fält, vare sig ekonomiska, geografiska eller kulturella - vilket har förr blogginlägg, men när jag väl har skrivit har jag också sett möjligheten att sälja det som en artikel.

Dessutom tillåter bloggen att jag knyter ihop mina olika roller - akademiker, journalist, kritiker- på ett sätt som inte är möjligt i andra sammanhang. Särskilt inte med de rigida vattentäta skott som finns mellan olika filmsammanhang i det här landet. Jag tror att bloggen - i kombination med mitt frilansande för SvD - i högre utsträckning gett mig andra uppdrag än min akademikerroll har.

Skål och med förhoppning om ännu ett år.

- - - -

Apropå akademiker och bloggande: Min flickvän kom hem från en konferens i USA nyligen. Där talades det bland annat om bloggandet i den akademiska sfären, något som växer lavinartat i staterna. Dessvärre fanns det orosmoln och trista traditionella mönster som tycks svåra att bryta: de som bloggade mest, och under eget namn, var manliga etablerade akademiker. Ofta utan familj och barn eller utan huvudansvar för barnen. Kvinnorna var i mycket högre utsträckning anonyma, eller var från början inställda på trakasserier (vilket också var mycket vanligare på kvinnors än på mäns bloggar).

Låt den rätte prisad i New York

Låt den rätte komma in fick, med rätta, priset Founders Award for Best Narrative Feature på Tribeca-festivalen, med motiveringen “exploration of loneliness and alienation through masterly re-examination of the vampire myth". (Via New York Times).
Filmen var ordentligt omtalad under festivalen och jag fick flera lyriska mejl från kompisar i äpplet.

flm samlar länkar till recensioner.

Jag skrev om Låt den rätte komma in efter Göteborg.