Venice vs. Toronto - There Will Be Blood

Nej, jag kunde inte motstå att stjäla rubriken till The Times artikel om att bossen för Venedigs filmfestival, Marco Mueller, avslöjat att festivalen från och med nästa år flyttas och helt krockar med Torontos filmfestival. För den som har varit i Venedig och upplevt airliften, den dag då folk flyger över till Kanada, och den påföljande känslan av att gatorna på Lido har upplevt en högst selektiv rapture - där måttstocken snarare är kapitalistisk än kristen, eftersom Toronto har en marknad och Venedig bara har en nött kulturstämpel - kan inte annat än gapa och skaka huvudet i stum förvåning.

För mig innebär det att det val mellan festivalerna som jag hade tänkt göra från och med nästa år blir mycket lätt: Hej då Lido, hej då eurotrash, hej då illaluktande kanaler och dyra hotellrum. Hej civiliserade storstad.

För filmfestivalcirkusen är det en intressant, men logisk, utveckling: Denna högst europeiska företeelse som utvecklats till ett eget nätverk och en mötesplats där man kan sälja sina stadsfinansierade kulturrullar till varandras nationella distributionsnätverk, och samproducera nya, har i allt högre takt blivit en global företeelse som - för de stora festivalerna - därför fått ett skriande behov av stora Hollywoodnamn till sin röda matta, för att locka journalister. Om dollarn fortsätter att vara svag tror jag att Venedig kommer att bli en mycket torftig och oglamorös festival utan de stjärnor som motiverar journalisternas närvaro.

TIFF - Toronto International Film Festival - har inga sådana problem eftersom det har blivit favvofestivalen för Oscarsäsongfilmerna. Dessutom, vilket kanske är än viktigare, är den också i högre utsträckning än Venedig en publikfestival samt en marknadsfestival. Det innebär att den blandar filmfestivalens två framtidsbehov: visa filmer som inte kommer att gå på bio för en hungrig publik, och göra affärer om dessa filmers framtid (och om nya filmer).