Puh - Pusan

Så - tillbaka efter tio dagar i den sydkoreanska kuststaden Pusan. Eller Busan som de säger där.
Först och främst: Jag hade ambitionen att rapportera regelbundet, men gav snabbt upp när jag insåg vilket tempo det skulle bli. Som jurymedlem bevakade jag New Currents-sektionen med första- och andragångsregissörer från hela Asien - Iran till Japan. (Här är en mening att håna mig för: Kazakstansk film kommer starkt). Det blev tre filmer om dagen. Till detta kom det enorma utbud av film som jag av andra yrkesmässiga och privata anledningar måste och ville se; i slutändan klockade jag 28 filmer - oräknat de jag såg på den långa flygresan. Så istället för att offra alla officiella nattmingel lät jag dator och sömn vara: Pusan är känt som en festival där industrin möts på inofficiella partyhäng, så det är fester med överdåd av mat och dryck varje natt, följda av strandhäng eller obskyra koreanska karaokebarer med ännu mer mat. Pusan är ett seafoodmecka med en helt enorm fiskmarknad. Jag har aldrig ätit så färsk och bra mat från havet. (För fler bilder av hur Pusan ser ut, och hur jag tvingar i mig nattamat kort inpå en trerättersmiddag - kolla in Camilla Larssons inlägg på Göteborgs filmfestivals blogg).

Filmmässigt var det en väldigt bra festival, särskilt ur jurysynvinkel. I vanliga fall är det en rätt tveksam blandning som utgör tävlingsfilmerna på många festivaler. Här var åtta av 14 filmer mer eller mindre intressanta och tre-fyra av dessa riktigt bra. New Currents-sektionen skall se till det lite mer överraskande ur narrativ eller annan synvinkel; inte direkt experimentellt kanske, men inte helt konventionellt.

Min favorit var den månne minst okonventionella filmen - men så oerhört vacker och välgjord att det knappast störde. A Moment in June av den thailändske regissören O Nathapon är väldigt influerad av Wong Kar-Wai (som också var på festivalen, och som jag faktiskt av en slump lyckades träffa), i synnerhet In the Mood for Love (estetiskt) och Happy Together (innehållsmässigt).

A Moment in June är ett drama om tre kärleksaffärer: En teaterregissör lämnas av sin pojkvän 1999 samtidigt som han repeterar en pjäs om en otrohetsaffär som utspelar sig 1972. Samtidigt får en äldre man besök av en flickvän som försvann för 30 år sedan. Filmen är full av plattformar, tåg och båtar - folk lämnar varandra mest hela tiden. Det mest imponerande – som gör att filmen lyfter över de ibland för påträngande Kar Wai-influenserna – är hur Nathapon sömlöst men snyggt går från teaterscen till film och låter de tre affärerna befrukta varandra.

Jag är en sucker för metafiktion, och det här är det snyggaste exemplet jag sett på länge. Jag skriver mer om filmen i en artikel vid namn "Meta is for cynics" (ja, jag kom på namnet innan jag skrev texten och blev helt enkelt tvungen att skriva den) som snart kommer upp på FIPRESCIS hemsida. Meddelar då.

Vårat pris gick till den kinesiska filmen Jalainur. Vi fem jurymedlemmar kom sista dagen med en lista på samma fyra filmer på olika plats. Jalainur var den gyllene kompromissen eftersom alla hade den på andra plats, och nästan ingen hade samma film på första plats.

Liksom i fallet med A Moment in June är det svårt att tro att Jalainur är en långfilmsdebut, även om det är fotot mer än berättelsen som imponerar i den kinesiska filmen.

Handlingen i Jalainur är enkel och skildrar vänskapen mellan en äldre och en yngre man som antar far- och son-karaktär. De båda arbetar i ångtågen i den öppna jättegruvan Jalainur i Mongoliet. När den äldre mannen pensionerar sig och lämnar staden följer den yngre mannen efter och filmen blir en slags roadmovie. Inte många ord yttras, men fotot – med hårt bearbetade färger, ibland nästan svartvitt – är helt otroligt vackert; särskilt i kontrasten mellan det oändliga, platta och karga landskapet, himlen och de smutsiga fabrikerna, gruvorna och tågen. (Bilden bredvid gör inte riktigt rättvisa, men jag hittar ingen annan)

Av de filmer som inte tävlade var det Samira Makhmalbafs Two Legged Horse som grep mig hårdast och aldrig släppte taget. Det är en sådan film som gråter man inte fem gånger under filmen, och på slutet, och efteråt när man pratar om filmen med finska journalister - då är man knäpp. Two Legged Horse handlar om en udda relation mellan två pojkar i Afghanistan. Den ene pojken är en krympling som fått benen bortblåsta av en mina. När hans far skall resa bort lejer ha en efterbliven föräldralös pojke att vara ”häst” åt krymplingen. Varpå krymplingen driver på den efterblivne pojken brutalt och behandlar honom precis som en riktig häst. Vilket, tyvärr, är snäppet bättre än den tillvaro som den efterblivne pojken hade innan.

Filmen får sin styrka från spänningen mellan pojkarna: Båda är perfekt utmejslade karaktärer; den efterblivne har ett förvridet men oerhört vackert ansikte, och krymplingen ser oskuldsfull, nästan änglalik ut, men är fruktansvärt elak. Man kan nästan ta på den förändrande relationen mellan de båda i varje enskild scen. Det bästa jag har sett på mycket mycket länge.

Makhmalbaf har tydligen baserat filmen på något hon själv sett - fast inspelningen är mest känd för att den avbröts av en självmordsbombare - men det är inte svårt att läsa filmen som en gripande skildring av hur synen på mänsklighet förändras i en fattig krigszon.

Det var några smakprov från en fantastiskt festival, och jag sitter nu med hög olika artiklar och texter som ger sig på filmerna därifrån ur olika perspektiv. Det måste ju mejslas och letas efter vinklar som gör det säljbart: jag kan berätta att svenska medier inte är särskilt intresserade av asiatisk film om det inte utdelas sparkar i ansiktshöjd var fjärde minut.

So, to be continued....

(Det lite suddiga fotografiet ovan föreställer vanliga små gatustånd: peka på akvariet, få djuret tillrett och käka på disken med alla små underbara koreanska tillbehör. Nedanför mitt hotell fanns ett 20-tal dygnet runt-öppna stånd av det här slaget.)