Folkets Bio är i alla fall kreativa så det förslår. Fyller biograferna med småfestivaler, debatter och nu senast sin nya kortfilmsatsning "Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio".Eftersom svensk kortfilm för det mesta är av mycket högre kvalitet än svensk långfilm är det ett strålande grepp. Dessutom är jag högst förtjust i formatet. Den senaste filmen, som går upp ikväll, heter Balladen om Marie Nord och hennes klienter, i regi av Alexander Onofri (med manus av Onofri och DNs filmkritiker Kerstin Gezelius).
Filmen handlar om socialsekreteraren Marie Nord, spelad av Sofia Helin, i en icke namngiven parabolantennsförort. Marie är överallt, driver fritidsgård, övervakar, snackar vett med ungdomar, håller i kurser och hjälper granntjejen med hennes barn. Ganska snart märker man att hon är djävligt nervig i allt hon gör, småsvettig och ständigt sugandes på en cigg (och de lite avhuggna halvbilderna på henne och hennes klient i början ger också ett märkligt småosympatiskt intryck som passar - eller så var det bara något fel på min tittkopia).
Och rätt fort ser man att allt inte står rätt till med hennes projekt. Helins karaktär är måttlös, och hon är av ett slag som man - alltför - sällan ser i svensk film: hon vill, kanske, väl, men väljer också att göra saker - eller har valt att göra saker och kan inte sätta stopp för dem - som inte med den bästa vilja i världen kan kallas för goda mot någon i hennes omgivning.
Marie är helt enkelt inte en person som man enkelt kan placera i ett fack - hon tycks lida av en fet vit skuld, och en brinnande passion för sitt jobb i förorten, men lever ut "koloniala fantasier", som en karaktär i filmen säger till henne. (En fin ordväxling: Han: "Sådana där koloniala fantasier är inte okej längre". Marie: "Nej, kanske inte i innerstan").
Fantasier som helt enkelt är rasistiska och som hon inte låter förbli fantasier. Man borde förstås förstå varthän det barkar när man får se hennes samling afrikansk statyetter på kontoret. Eller när hon frågar en medarbetare om de som socialarbetare "är som missionärerna som åkte till djungeln varpå infödingarna började dö av deras virus".
Marie Nord är ett störande men välkommet porträtt i en svensk filmflora fylld av okomplicerade och därför tråkiga karaktärer. Och jag tror att hon är ett rätt bra, om än för dramats skull väldigt överdrivet, porträtt av människor som inom sig förenar mängder av föreställningar och känslor om förorten, om invandrare, om svarta män - känslor och föreställningar som inte direkt kan kallas politiskt korrekta - men som samtidigt är personer som gör gott eller vill väl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar