Den tjeckiske regissören Bohdan Sláma kommer med sin nya film The Country Teacher. Jag har inte sett den, men gillade Stesti/Something Like Happiness som jag valde till kritikerveckan i Göteborg för ett par år sedan.Joe Swanbergs Nights and Weekends vet jag inte vad jag skall tro om. Den har fått blandande reaktioner i USA. Anledningen är enkel - Swanberg är en av de hajpade mumblecoreregissörer som många har kritiserat för enorm självupptagenhet (och för att enbart göra film om vita twentysomethings ur medelklassen). Jag har skrivit om rörelsen här (en essä till fjolåret SIFF, som Swanberg besökte med sin film Hannah takes the stairs) och här.
Richard Brody i New Yorker - som skrivit en tegelsten om Godard, hjärtar allt ur franska nya vågen och besläktat, och annars sågar även suveräna filmer - gillar Nights and Weekends. Hans recension lyfter fram den anledning som gör att jag tänker se filmen: Greta Gerwig - tjejen på bilden - har fått regi- och manuskredd. Av det jag sett, läst och hört är det, vid sidan av Aaron Katz (Dance Party, USA och Quiet City), hon som har brains och känsla i den här "rörelsen".
Bland sågningarna kan man gotta sig åt följande:
"Why are people making it, apart from the narcissistic thrill of seeing oneself projected really big up at the IFC Center? Why are otherwise rational filmgoers playing ball with this art-annulling process? I just want to pound my head against a desk, and then weep as Cinema is slowly interred to an already-waterlogged grave." av Michael Sicinski.
och
"If Cassavetes's films inspired future filmmakers with their DIY aesthetic, then Swanberg and Gerwig's efforts seem calculated to discourage enthusiastic amateurs from getting anywhere near a camera. Everyone thinks their bull sessions with their friends are fascinating, but Nights and Weekends serves as ample proof that unless you can structure these conversations into coherent chunks of exposition, then these sessions are just bull, plain and simple."
av Andrew Schenker i Slant.
2 kommentarer:
Jag har försökt ta mig igenom tre-fyra mumblecores (quiet city, the puffy chair, hannah takes the stairs (?) och någon till) utan att palla mer än en halvtimme.
Anledningen är väl just narcissismen – det känns typ som när någon vill visa sin semesterfilmer: eventuellt roligt för de inblandade, garanterat skittråkigt för alla andra.
Däremot gillade jag "In search of a midnight kiss", på grund av att den eventuellt kan klassas som mainstream mumblecore. Svartvit (för sakens skull) "från producenterna av before/after sunrise" på affischen, förmodligen någon slags budget. Men ändå: skäggiga medelklassiga twentysomethings som röker och pratar väldigt mycket, okända (icke-?) skådisar, en scen på en restaurang som är så jävla kackig att man verkligen ser att någon tagit ett bord, lagt över en duk och ställt upp det mot en vägg hemma hos sig, eftersom dom inte fick filma på en faktiskt restaurang.
Visserligen finns det en hel del påklistrat quirky grejer, typ tjejen som är så otroligt fascinerad av borttappade skor, vilka hon måste fotografera (insert kollage av borttappade skor till tonerna av stämningsmusik) Men! Filmen är ROLIG. Man får känslan av att någon gått in med hela handen och bara "hörröni, nu får ni fanimej skärpa er, ingen är intresserade av era töntneuroser om ni inte gör dom antingen roliga eller åtminstone något sånär allmängiltliga. Gör det här bättre!"
Twentysomething vita medelklassmän är nämligen sjukt sällan fit för auteur-rollen. Alltså tjänar genren på att sälja ut lite av sin navelskådande själ.
Ja, gode gud, låt oss få se lite mer humoristisk självdistans i vågen av digitala dagböcker. Tack för tipset, har inte sett In search of...
Skicka en kommentar