Uppsala, Rumänien

Att kliva av Uppsalapendeln inger mig ungefär samma känsla som de första raderna i titelspåret på Lars Winnerbäcks "Söndermarken".
Men detta uppvägs av att åka dit för att gå på kortfilmsfestivalen och hålla i ett seminarium om rumänsk film. Egentligen rumänsk kortfilm, men det blev väl mest landets film i allmänhet när jag, filmkritikern Andrei Gorzo, producenten Paul Sorin Damian och regissören Anamaria Chioveanu diskuterade i nästan två timmar.

Vi täckte, skulle jag tro, det mesta som gäller rumänsk film just nu: var framgången kom ifrån, hur möjligheterna att visa denna film inom landet ser ut och om det finns ett tryck från utlandet att göra en viss sorts film.

Alla värjde sig mot beteckningar som "Romanian New Wave", främst producenten Sorin. Han menade att en ny våg måste ha en mål eller mening, och det hade inte den rumänska filmen. Gorzo å sin sida förklarade att den grupp filmare som slog igenom med några års mellanrum - från Cristi Puiu (Herr Lazarescus död) till Cristian Mungiu (4 månader, 3 veckor och 2 dagar) - inte hade något gemensamt från början.

Det var, enligt honom, Puiu som inspirerad av Frederick Wiseman och Cassavetes lade grunden till den neorealism som de flesta rumänska filmer idag präglas av - men att det främst var en fråga om budgetrestriktioner. Sorin förtydligade att det också handlade om ett behov av att göra "äkta" film efter den "falska" kommunistiska filmen, och att neorealismen var den självklara moraliska lösningen. (Ord som de ofta återkom till var "sann", "äkta" och "falsk" och de såg inte ut som hiphopare, däremot tror jag att universella sanningar om moral och rak rygg faktiskt betyder något för folk i länder som haft hårda diktaturer).

Gorzo förtydligade att det var denna moral - som ligger i hjärtat av de rumänska filmerna vare sig de handlar om politik, historia eller relationer - han trodde var den universella kärna som gjorde filmerna så framgångsrika i väst. Jag vill verkligen hålla med honom, för jag ser det i filmerna, men ärligt talat - och jag tillade detta i en lång diskussion efteråt - så måste man se till den törst som i väst finns efter historier från det kommunistiska Europa, historier som få filmer än så länge - med undantag för De andras liv - berättar. Gorzo - som, det förstår ni vid det här laget, pratade mest: han är ju faktiskt filmkritiker - trodde att 2009 i det avseendet skulle bli vattendelaråret eftersom alla stora regissörer släpper nya filmer, men ingen av filmerna handlar om det förflutna.

Kommer filmfestivalerna i väst i längden att vilja ha dem, eller var "exotismfaktorn" som han kallade den, det viktigaste? (Hooked och Boogie som båda visas på SIFF, är två filmer som visar på denna trend).

Om inte - vad händer då med rumänsk filmindustri? Det faktum att landet har få biografer, och ännu färre som håller en standard speglar det faktum att rumänerna knappast går man ur huse för att gå på bio: inte ens en stor Hollywoodfilm drar fler än 100 000 besökare i ett land med nära på 23 miljoner invånare.

Gorzo kallade detta för "a blessing in disguise" eftersom det innebär att regissörerna kunde göra film helt utan ett öga på inhemska kommersiella intressen.
Det lustiga är att han inte kopplade samman detta med min fråga om det fanns ett tryck utifrån - från festivalerna i väst, t ex - att behandla vissa frågor i filmerna. Men jag antar att det alltid finns ett tryck, och att vi i Sverige skulle vara oerhört tacksamma om det fanns en förväntan på konstnärliga filmer som gick till Cannes, istället för en inhemsk marknad som trodde att Arn var frälsningen.

Nu höll inte Sorin, den inhemske producenten, med. Och det förstår jag: Var skall han få sina pengar ifrån utan en fungerande rumänsk marknad? Alla kan inte hamna i Cannes och få amerikansk distribution. Sorin hoppas istället på en rumänsk Luc Besson. För trots att han är tacksam för alla europeiska regionala stöd, och de har varit viktiga för rumänsk film på alla plan, så vore det kul med lite oberoende, tyckte han.

Anamaria, som fortfarande går sista året i landets största filmskola, hade en kortfilm i tävlan. Det var intressant att höra henne prata om huruvida kortfilmerna ger en möjlighet att experimentera stilistiskt, bort från neorealismen (som hennes, förvisso minimalistiska, film Fragmente gör). Hon menade väl inte att det fanns en reaktion mot neorealismen, tvärtom var det många som såg en fungerande stil och anammade den, men att det ändå fanns folk som vågade anpassa formen till sin berättelse på ett annat vis.

Hon berörde också om den viktigaste aspekten för återväxten i landet - och, antar jag, i alla filmländer: skolorna. Det gamla gardet av korrumperade professorer - som hatade Mungiu och hans likar - är på väg ut och den nya rektorn på hennes skola är mer "sann".
Puiu hade precis hållit en work-shop på hennes skola och andra framgångsrika regissörer och manusförfattare skulle ta vid. Vilket ju låter hoppfullt.

Ja, ett par nedslag som förhoppningsvis förtydligar och förklarar vad det är som har hänt och händer i rumänsk film.