1# 35 Rhums

Det har varit mycket snack om 00-talets bästa hit och 00-talets bästa dit på sistone - och mer lär det bli.

Själv har jag bidragit till FLMs lista på 00-talets bästa svenska filmer.

Egentligen är jag inte det minsta listvänlig - en kombination av halvkasst, selektivt minne och ett kompakt ointresse för att resonera kring film på det viset. (Även om det kanske bara kan skyllas på lathet, vad vet jag.)

Hur som helst tycker jag att FLM-resultatet blev bra av flera anledningar. Först var jag lite kritisk till att en tidskrift som FLM - vars innehåll på många sätt har varit relativt tidslöst i varje nummer, till skillnad från de flesta svenska tidskrifter slänger jag den inte i papperskorgen efter en genomläsning - skulle spika fast sig vid något så tidsbundet.

För även om jag själv ångrar min lista i samma stund som jag skriver den så kan den, och de övriga kritikernas, listor i kombination med enkäterna ge en bra bakgrund till hur vi tänkte kring film i september 2009 (när vi blev tillfrågade) och faktiskt tjäna som en intressant läsning om ett par år. Ärligt talat tror jag att det kommer att bli en ännu intressantare läsning då än det är idag, när man är mitt uppe i det hela. Vad missade vi? Hur blev utvecklingen? Etcetera och så vidare.

Istället för att ge mig på fler filmlistor drar jag här igång en högst lös idé kring scener från 00-talet som på olika sätt berört mig, eller som belyser viktiga regissörskap. Se det inte som en lista utan som nedslag (det är därför jag börjar med #1, för att inte på något sätt bygga upp förväntningar).

Jag vill börja med att sjunga det lågmälda filmskapandets lov.

Jag tror tyvärr att denna regissör, som under 00-talet har spetsat till sitt filmskapande tills hon hör till världens främsta i skrået, kommer att saknas på allas listor (men snälla ni bevisa att jag har fel, att jag är en tråkig cyniker).

För att Claire Denis hör till en av världens bästa regissörer är tyvärr ingen självklarhet i Sverige, där hennes filmer sällan distribueras på bio - eller på inhemska dvds (något som säkerligen kommer att vara avgörande för vilka som anses kvalificera sig).

Fjolårets 35 Rhums (35 shots of rum) - just utgiven på engelsk dvd - innehåller en av hennes bästa scener. Så blir Denis också bättre för varje film; White Material som får premiär nästa år i Sverige är hennes mästerverk.

35 Rhums kretsar löst kring fyra personer som är grannar och står i olika, ganska oklara, förhållanden till varandra.

Alla fyra, bland annat de två på bilden, blir strandsatta på en bar efter att deras bil har gått sönder. De var på väg till en konsert, och nu öser det ner, men de vill fortsätta kvällen och övertalat barägarinnan att hålla öppet.

Mellan paret på bilden finns en stark attraktion, kanske ett begynnande förhållande - kanske skymtar till och med en tidigare relation i bakgrunden. Hon har just fått blommor av en beundrare och det tycks bli en trigger till att killen börjar intressera sig för henne. Tjejens pappa är med, tillsammans med en kvinna som kan vara hennes mamma, men som i alla fall har haft en relation med honom tidigare. Så börjar pappan försiktigt flörta med barägarinnan.

Nästan hela scenen i baren utspelar sig utan ord - Denis bygger upp en starkt sensuell och svartsjuk, och samtidigt osäker, stämning helt genom blickar, dans och musik (Sällan har Commodores Nightshift - nedan - kommit mer till sin rätt än just här).

Denis använder sig inte ens särskilt mycket av taktila närbilder - något hon annars gör i både Nénette et Boni och White material för att skapa en sensuell dimension i en scen, gärna knutet till mat.

Det som händer i scenen - vem dansar med vem, vem kysser vem, vem tittar på vem och hur längre låter Denis kamera vila på den blicken och den blickriktningen - pågår i någon minut men står ändå som helt central för filmen, som ett slags nav. Jag kommer på mig själv med att rysa när scenen är över. För jag vet att Denis har slagit fast tonen för resten av filmen med de här ordlösa bilderna.

Hela Denis sena regissörskap skulle kunna sammanfattas med den här scenen; i nyckelfrasen man vet aldrig med Denis. Det är så mycket som hon bara låter ana istället för att visa eller berätta rakt ut, och det är det som gör hennes filmer så komplexa - utan att var intellektuellt tunga - och så vibrerande av undertryckta känslor.

Ändå förstår vi precis vad en film som 35 rhums betyder för just oss. Om vi främst tar in pappans rädsla för pensionering och ensamhet, eller hans dotters rädsla för vuxenliv och ensamhet är kanske styrt av var vi själva befinner oss i livet. Det är knappast en »svår« film men så oerhört vacker (då skulle jag säga att 2004 års L´intrus lämnar mig betydligt mycket mer förbryllad, även om den också är en pärla uppbyggd på ett liknande sätt som 35 rhums).

Efter att i ett par veckors tid ha gått igenom Denis regissörskap skulle jag påstå att tricket är det här... vad ska jag kalla det - skissartade. Denis skriver möjligen »hela« karaktärer på pappret, men i filmen väljer hon att presentera dem med utan bakgrundshistoria eller förklaringar och med de känslor som står filmmediet till buds: deras uppskattning för musik, deras relation till föremål (pizzadegen i Nénette et Boni, eller kaffebönorna i White material).

Och egentligen är skissartat fel uttryck - för film är inte text. Text kan verka mer precist, men film kan uttrycka hela andra känslor och intryck. Det är en viktig åtskillnad. Det kan verka självklart, men det är tyvärr något man tvingas återkomma till gång på annan i en kultur där film ständigt anses mindre värt än litteratur. Är det inte manusbundenheten i svensk filmproduktion så är det litteraturknuttar som tror att rörlig bild inte är ett eget språk, möjligt att avkoda på lika många sätt - eller fler - än en skriven text.

Så nästa gång någon försöker smälla dig i huvudet med det här att vi inte kan värja oss mot bilder, att de är färdigpaketerade och bara kan tolkas på ett sätt - vilket ofta hänger ihop att de är underordnade litteraturen eller textförlagan - smäll dem då tillbaka med Claire Denis, den kanske mest sensuella regissör vi har idag - som om och om igen visar på filmens möjligheter.

The Commodores - Nightshift - Watch more Videos at Vodpod.