Inte så funny

Funny People alltså. Ändå satte jag ett välvilligt högt betyg efter att först ha landat på en trea. Detta eftersom filmens första halva är väldigt väldigt bra. Men eftersom filmens avslutande tredjedel känns som om ett dåligt avsnitt av en märkligt schizofren dramakomediserie klistrats på en komedi så är det svårt att minnas när filmen är slut.
Jag blev tvungen att konsultera smileygubbarna i marginalen på mitt anteckningsblock helt enkelt.

Och jag vet att jag och DN:s Kerstin Gezelius nästan alltid tycker helt olika om filmer. Något jag tycker är toppen eftersom vi båda är rätt bra på att motivera varför. Men den här gången undrar jag vad hon egentligen menar. Jag tror, utifrån vad hon skriver, att Gezelius - så manusförfattare hon är - känner glädje över att någon vågar sig på att leka med formen för en komedi.

Tyvärr är det så dramaturgiskt uselt genomfört i Funny People att jag verkligen inte kan ställa upp på hennes påstående om att »hantverket är makalöst«. Och som någon skriver i kommentarfältet så tar hon i lite mycket när det gäller filmen - jag har inga problem med övertolkningar, men man kan läsa in mycket utan att för den skull tycka att det gör en halvbra film jättebra.

Jag hade en krönika inne i fredagens SvD också, om Miss Kicki och svensk biodistribution. Men den tycks inte finnas på nätet än.