...att moderera ett samtal med tre personer från tre olika länder, där förutsättningarna för filmskapande är så olika - och dessutom tolka en av dem från tjeckiska till engelska. (I baren efteråt pratade vi sedan fyra språk; tjeckiska, polska, svenska och engelska. Rumänskan gav jag mig i alla fall inte på, man måste känna sina begränsningar).
Sådär en halvtimme in i samtalet lossnade det i alla fall och jag tror att kontentan blev att min kompis Karin Babinská från Prag var mest pessimistisk (möjligen värre än moi).
Hennes bild av den tjeckiska kulturen och nationen var mörk. Hon pekade på hur kulturen helt har utarmats i marknadsekonomin, och hur framförallt filmen har drabbats av de minimala statliga filmstöden. Det blir allt färre filmer som är kritiska, konstnärliga eller undersöker mediets möjligheter. Repertoaren består enbart av följsamma komedier.
Dessutom gjorde hon en intressant koppling - som hon utvecklade över lunch idag - till hur allt fler kulturutövare (som den en gång så talangfulle regissören Sasa Gedeon), och tjecker i allmänhet, idag vänder sig till olika former av New Age-utövande, ett fenomen som fullständigt har exploderat i landet.
Rumänen Adrian Sitaru var nog den mest optimistiske av de tre regissörerna - även om han kanske inte var helt nöjd med det rumänska finansieringssystemet - som har omstrukturerats, delvis som en respons på de internationella framgångarna - så tycktes han anse att det var på rätt väg.
Den polske regissören Łukasz Barczyks inställning var tudelad: han var mycket nöjd med det polska finansieringssystemet - men mindre nöjd med att de allt fler debutanterna inte angrep samtida frågor på ett intressant sätt i sina filmer. Och hans pessimism - efter en titt på Stockholms biografrepertoar och stadens dvd-utbud - var snarare riktad mot filmens liv som globalt fenomen.
Inte ens när jag försökte inflika möjligheten att mediet står inför större förändringar - bland annat på grund av den digitala våg som sköljer även över Östeuropa och möjliggör fler filmer som kan distribueras lättare - var han särskilt positivt.
»Alla har pennor, men det finns bara en Dostojevskij«, kommenterade han den saken.
Även filmutbildningarna diskuterades och Babinská slaktade det en gång så välrenommerade FAMU vid fotknölarna. »När jag pluggade där undervisade Jires och Chytilová, nu är det bara teoretiker«. Och det är ju tyvärr sant, en orsak till den tjeckoslovakiska filmvågen på 60-talet stod att finna i just detta: många praktiker undervisade för att de inte fick filma, och lärde upp nya generationer. Det fortsatte till långt efter 1989. Idag, tillade Babinská, är det enbart digitalt filmande som efterfrågas, och snart försvinner till och med kunskapen kring den klassiska filmen. (Hon går motvalls: har fram tills idag arbetat digitalt men inför nästa projekt ska allt vara 35mm. »Jag ser så fram emot den kemiska processen« förklarade hon).
I Polen är situationen den diametralt motsatta - med flera bra skolor av både statlig och privat karaktär. Även rumänerna har bra professorer och en stark sammanhållning (Skolan, liksom så mycket annat i landets filmliv är ett resultat av att EU verkligen la ner mycket pengar på att strukturellt bygga upp det på alla plan förstörda landet). Både den generation som slog igenom för ett par år sedan och den något yngre Sitaru tillhör hänger ihop sedan skolåren, assisterar varandra och hjälps åt.
Babinská bara gapade när hon hörde det och berättade om den backstabbing miljö som det tjeckiska filmlivet är idag.
Vad jag tror? Att dessa länder har helt olika förutsättningar, men att man kan peka på en gemensam faktor. Det faktum att rumänerna fick in mycket EU-pengar är förstås inte den enda orsaken till deras framgångar - jag har skrivit mycket om just den biten förut - men det var en början, och faktum är att deras statliga filmfond CNC och det polska filminstitutet, och sättet de finansierar båda dessa på, är väldigt lika varandra.
Tjeckien är helt enkelt det enda land i det forna Östeuropa som inte har försökt reformera lagarna kring filmfinansieringen, och det land där det mest går utför med filmskapandet. (Ungern är till exempel väldigt intressant just nu).
Orsaken stavas Václav Klaus, Tjeckiens president, som har stoppat varje försök (bland annat en lag snarlik den polska) med motiveringen att film är en industri, vilken som helst, och därför ska klara sig på egna ben.
Resultatet? Efter att han stoppade förslagen på skattereduktioner för framförallt utländska produktionsbolag - strax innan krisen - stack alla till Ungern, som erbjuder kring 20 procent tillbaka på allt du gör av med i landet. På bara ett par år har strukturen i Prag rämnat: de många amerikaner som jobbade i industrin, och gjorde att amisarna från Hollywood kände sig hemma (något tjeckerna, de xenofoba idioterna, verkligen underskattade) lämnade stan, eller skaffade riktiga jobb. Tjeckerna blev förstås tvungna att se sig om efter andra jobb eftersom den inhemska produktionen inte räckte, med resultat att den också har påverkats.
Nu i veckan har man infört en 10 procentig skattelättnad, men jag misstänker att det blir mycket svårt att vrida tillbaka klockan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Mycket intressant summering av den centraleuropeiska filmens tillstånd (jag hittade inlägget via din senaste Weird Science-text). Jag, en andra generationens polack med stort kulturintresse, brukar ställa mig frågan varför det inte längre görs så utmanande film i Polen. Som du skriver verkar resurserna finnas, så även traditionen och skolorna. Ändå kommer det sällan särskilt bra filmer från Wajdas hemland. Det kan omöjligt ha med bristen på talang att göra.
Vi får se om pengarna som pumpas in i den polska filmen ger resultat om ett par år. NÅGOT bra borde de kunna göra tycker man. Kanske beror det till viss del på att "revolutionen", övergången till kapitalism, var mer komplex och att man så här 20 år senare har svårt att se vilka man ska slå mot, och vad man ska berätta om.
Just därför tycker jag det är intressant att flera rumänska filmer nu behandlar sin nya medelklass ur ett neorealistisk perspektiv. Den ter sig EXAKT som jag har sett den i Ungern, Tjeckien, Polen. Jag är glad att någon tar tag i det.
PS Frågan är ju vad talang är och vad man gör av den. Rumänerna har i tio år vässat den med att göra filmer som är relevanta både form- och innehållsmässigt. Polackerna och tjeckerna har...: låt mig säga såhär, utanför dokumentärfilmen kan jag räkna till väldigt få riktigt relevanta filmer från dessa länder de senaste tio åren. Frågan är då: vad gör talangerna? Hänger talang ihop med ett samhälle/ system som möjliggör för talangerna att vara talanger?
Absolut. Jag tror att unga intellektuella i Polen (som är det enda land i regionen som jag känner till bra) söker sig till andra konstnärliga uttryckssätt. Kanske finns en känsla av att filmen som kritiskt och utmanande medium hör förgångna generationer till.
Jag vet självklart att kommunismen såg olika ut i de olika satellitstaterna i östblocket. Men jag kan ändå förvånas över att det inte finns någon röd, om än vag, tråd i "regionens" filmskapande. Och skildringen av de dramatiska omvälvningarna i samband med det kaotiska 90-talet, sedan 00-talets politiska harmonisering med EU-medlemskap osv, bär ju på potentiellt mycket intressant stoff till frågeställningar.
Jag var för övrigt på det Agnieszka Holland-samtal som du höll i i höstas. Mycket intressant, men också nedslående, eftersom hon inte såg någon direkt ljusning på den polska filmfronten.
Martin: Visst. Ett av svaren är naturligtvis att film inte är samma sak 2010 som 1960. Det var ju faktiskt Holland inne på litegrann när hon pratade om att arbeta med teve - men hon var också helt uppgiven över film i allmänhet. (Kan iofs varit när hon och jag åt lunch - minns du om vi tog upp det i samtalet?). Det var nog lite det Freddy Olsson menade med att "det gjorts" i länder som Tjeckien och Polen och Ungern. Det finns kanske därmed en känsla av att inom filmen är man bunden till vissa traditioner och sett att skildra och berätta. Rumänerna är något friare i det. Kanske.
Nja, någon röd tråd finns inte för att det inte bara var så att kommunismen såg olika ut: det är länder med helt olika förutsättningar, helt olika historier. Tjeckoslovakien/ Tjeckien är en ung nation, en nation som av olika anledningar alltid lagt sig platt för sina ockupanter, en nation av opportunister. Men också det enda land som på allvar försökt demokratisera socialismen (efter att ha varit det mest Stalintrogna av stalliterna och ett land där kommunisterna fick 46 procent i fria val efter kriget). Du vet själv hur det är med polackerna. För att citera Holland igen: katolicismen var bra att ha under kommunismen, nu not so much.
Och ja, Rumänien är förstås något helt annat - ett land där halva befolkningen lever under fattigdomsgränsen, ett land som verkligen var en märklig totalitär stat under flera decennier.
Men ja: den vaga röda tråden borde vara 1) vad var det som gjorde att revolutionerna såg ut som de gjorde? Vad har inte berättats om övergången - vilken handel pågick med vad? (Havel valdes som bekant till president av sittande kommunistiskt parlament). Dessa historier är olika: i rumänien frågar sig t ex dokumentärfilmaren Alexandru Solomon vilka som tjänade på Nicolae Ceausescus död. Det kanske är lättare att ställa frågan när det finns ett lik.
2) Vad har resan in i kapitalismen inneburit? hur ser den nya medelklassen och "vår" version av kapitalism ut?`Här finns det filmer att peka på: Galerianki i Polen (en slags 13 på polska) Czech Dream i Tjeckien, och just Solomons Kapitalism - Our Improved Formula och de övriga filmerna jag nämnde på WS. Men visst. Det är tunnsått utanför rumänien.
3) EU och relationen till grannländerna. Det finns en massa skuld och odiskuterade frågor. Återigen något som ser mycket olika ut i länderna.
Skicka en kommentar