Mer om idag, den 17 november

Jag kan förstås inte låta bli att spinna vidare på det föregående inlägget (kanske för att så få andra diskuterar de intressanta aspekterna av frågan om vad som hände). Utgångspunkten får bli Francis Fukuyama och hans Historiens slut och den sista människan. Tycka vad man vill om den, men i början av 90-talet var tanken att den liberala demokratin hade segrat allom rådande. I alla fall kändes det så.

Problemet var att denna ansågs gå hand i hand med en fri otyglad marknadsekonomi.

Som Slavoj Žižek påpekar så var det inte så enkelt som att dissidenterna i det forna öst var ute efter att skapa några neokapitalistiska stater. Många av dem var vänster, eller fostrade i vänstertraditioner - och deras kritik mot den totalitära staten kom ofta från det hållet. Det går inte riktigt att generalisera »Östeuropa«; man bör konstatera att det fanns stora skillnader länderna emellan - men dessa är också talande. Som Svante Weyler sa på invigningen av Cinematekets invigning av östtysk film tidigare i höstas så var till exempel den östtyska intelligentian - liksom många av demonstranterna - inte emot den östtyska staten, utan inriktningen på den socialistiska politiken.

Östtyskland - med den tyska historien som fond - är ett extremt exempel och bör särskiljas från de övriga länderna, det är lite därför jag tar upp saken. Men jag har träffat dissidenter från hela östblocket och vet hur många av dem som var vänstermänniskor.

Problemet efter 1989 var att kalla kriget till synes var en strid om något svartvitt - en kamp mellan gott och ont, där minsta tanke som luktade socialism blev brännmärkt efter 1989. (Personen som är politiskt ansvarig för att reda ut romernas situation i Tjeckien tillbringar till exempel större delen av sin tid med att försöka förbjuda det tjeckiska kommunistpartiet - vilket knappast är problemet i landet eftersom eliten från då för länge sedan gått upp i att bli landets kapitalistiska elit). Om vänstern i Västeuropa har trovärdighetsproblem, så kan ni kanske föreställa er hur svår situationen är för den östeuropeiska vänstern att verka som smidiga kritiker utan att ständigt behöva främja sig från tankegodset och situationen innan 1989.

Efter 1989 dog helt enkelt möjligheten till en tredje väg i många människors föreställningar. Jag tror att den depression som Havel gick in i 1990 - som han talade om i SvT-dokumentären igår, och som han alls inte var ensam om att uppleva bland de forna dissidenterna - handlade lika mycket om denna insikt, som den handlade om att man hade störtat regimen och vunnit en stor seger. Hur gå vidare?

Författaren Ivan Klíma gjorde betydligt mycket bättre ifrån sig när han intervjuades i SvT-programmet än Havel, eftersom han undvek att tala om bristen på andlighet (Havel känns rätt bortkollrad när han pratar om det - men lite omvänt kan man väl se hans ord som en av förklaringarna till att folk i dagens Tjeckien jagar livssvaren i diverse sekter och New Age-filosofier) och koncentrerade sig på Tjeckiens utarmade kultur.

Att anklaga »väst«, som han delvis gjorde, är inte helt lyckat - men hans poäng ligger mer i den kulturtradition som trots allt har funnits i länderna och som krossades i den nya marknadsekonomin då den fick ge vika för bara det som »fungerade« på marknaden.
Det är svårt att förklara hur samspelet mellan de socialistiska staterna och konstnärerna - till exempel filmarna - fungerade, men jag har varit inne på det förut: det Tjeckoslovakiska 60-talet och vissa skeden i Polen (och även i Östtyskland strax efter muren byggdes) tillät en betydligt mycket högre grad av artistisk frihet och samhällskritik än folk riktigt förstår i väst.

Det allra dystraste är att det politiska vacuum som har uppstått i öst - och inte bara där - är en av förklaringarna till högerextremisternas allt starkare position. Självfallet tog svinen chansen att demonstrera i Prag i dag.

Jag hoppas att nästa generation tjecker skapar en vital politisk motkraft till det som sker i landet idag, och att det blir en mer demokratisk och rättvis stat än vad det för tillfället är.