Filmfestivaler som studieobjekt

Filmprofessorn Dina Iordanova skriver rätt ofta om filmfestivaler på sin utmärkta blogg. Nyligen ordnade hon och några kollegor en konferens om festivaler. Det blir startskottet för ett flerårigt projekt som ger sig på filmfestivaler som forskningsfält. Dina med flera tror nämligen att det blir nästa stora filmområde som det kommer att forskas i.

“Just as the study of museums and galleries is central to our understanding of arts and heritage, the study of festivals is central to understanding the true scope of global cinema. It is logical, therefore, to expect that in the course of the next decade the study of festivals, a growing yet scattered field, will become central to film and cultural studies."

Och det tror ju jag också. I Sverige produceras inte särskilt mycket akademiskt i den här frågan - än. Men, som Dina påpekar i ett inlägg om mediastudier, så produceras det desto mer inom den populära pressen, på bloggar och i tidningar. Jag har bidragit själv, bland annat här.

"And last but absolutely not least: How to highlight the fact that significant work being done outside of the academy by journalists and activists is of particular importance and influence, especially, as Jennifer Holt puts it: ’some of the most insightful and informative analysis of media industries can be found in the popular press, the blogosphere and trade publishing, where journalists and critics have generated a tremendous amount of momentum’. Didn’t this become most obvious by the great interventions that people like Nick Roddick and Michael Gubbins made in the course of the Festivals Workshop last week?"

Hur skall man förhålla sig till det? Jag kan berätta att detta inte alls är okontroversiellt inom vissa delar av filmakademin. Okej att sköngranska fanpressen från 1910-talet. Men bloggar 2009? Eller dagspressens filmkritik? Nja, det är inte helt okej förrän pappret har gulnat. Ändå är det ju främst populärpressens journalister som har bäst koll på festivalerna idag.

Och ju mer populära deras texter är - desto hårdare kramar filmbolagen dem och desto högre access får de till stjärnorna och kan därmed fortsätta att åka till Cannes, Berlin, Venedig varje år.

Jag vet inte hur medveten en Gunnar Rehlin är om festivalernas övergripande mekanismer (eller om han bryr sig), men det vore ju skitintressant att ha en konferens om festivaler där inte bara kontorsakademikerna deltog, utan också festivalfejorna.