Pre-code - det nya svarta?

I år har jag vägrat Jesus-filmer under påsken och ägnat mig åt självbiografiska dokumentärer (något jag skall återkomma till) och pre-code-filmer från Hollywood.

"Pre-code" innebär filmer gjorda innan Hays-koden trädde i kraft 1934. Det var en slags självcensur från de stora Hollywoodbolagen. De hade sedan ljudfilmens intåg utsatts för allt hårdare kritik för sina omoraliska filmer, och gjorde allt för att undvika statlig censur.

Åren mellan 1929 och 1934 gjordes det mängder av filmer som är fulla av ämnen som sedan helt suddades ut i Hollywood, eller i alla fall framställdes på ett nytt sätt. Här finns drogglorifiering, köns- och rasfrågor som behandlas på för samtidens USA mycket franka sätt, sex, abort, pornografi och prostitution - you name it. Man blir faktiskt lite chockerad ibland, särskilt om man ser på vad Hollywood har blivit.

De här filmerna har i många fall stannat i valven. Undantagen har främst gällt gangsterfilmer som The Public Enemy (som gjorde James Cagney till en stjärna). Kanske för att våld snabbt fick en ny acceptans i Hollywood (inget kunde ändå vara värre än andra världskriget, eller hur?) eller för att de var tydliga genrefilmer.

För en annan sak som Hayskoden ändrade på var genre: Pre-code-filmerna är ofta svåra att genrebestämma på samma tydliga sätt som studioprodukterna är än idag. De kan pendla mellan svart komedi och tragedi på ett par scener. Ur marknadsföringssynvinkel är den tydliga genren förstås att föredra.

Det senaste åren har flera bolag börjat glutta på sina arkiv. Warner har hunnit till sin tredje box i Forbidden Hollywood-serie. Den kom häromveckan och tillägnas helt regissören William Wellman som gjorde just Public Enemy. De två första (två) boxarna har lyft fram ett gäng underbara filmer som Baby Face, Red Headed Woman och Night Nurse (som bilden ovan är tagen ifrån).

Häromveckan följde Universal Warner i fotspåren. De äger rättigheterna till Paramounts arkiv och har plockat ut 6 filmer därifrån till sin Pre-code Hollywood Collection.

Jag tror definitivt vi är redo för en Pre-code-boom: dels för att det väl inte finns en noirrulle kvar att upptäcka, och dels för att det är ett intressant sätt att se på Hollywoods historia. Lite What if? infinner sig också - what if bolagen inte hade varit så skraja och stått på sig? Hur hade de konventioner och det berättande vi tar för givet sett ut idag?

Det är heller inga okända ansikten vi möter: flera av de här filmerna befolkas av stjärnor (eller blivande sådana - det här är kanske det ångrade Slitz-utvikets motsvarighet i filmvärlden) som Ida Lupino, Barbara Stanwyck, Bette Davies, Humphrey Bogart, Jean Harlow, Cagney med flera.

Bloggen Shadowplay med flera har gett sig på genren med förnyad intensitet sedan de senaste två boxarna kom ut.