Hungry heart

Imorgon har Steve McQueens spelfilmsdebut premiär. Jag recenserar den i SvD.

Det skall bli intressant att läsa vad andra svenska kritiker tycker om filmen. För det finns mycket att säga, och skriva, om Hunger. Trots att jag fick generöst med utrymme var jag tvungen att välja spår och valde filmens bildberättande och diskuterar därför rätt lite av filmens mer konkreta politiska aspekter (men diskuterar mycket vad den som helhet säger om politisk kamp). Först och främst handlar det om att jag tycker det är lite konstigt att dra in vem Bobby Sands var "i verkliga livet", som David Denby gör i sin kritiska New Yorker-recension, eftersom det inte riktigt hör till filmens verklighet.

En aspekt av filmens diskussioner kring politisk kamp och martyrskap hade jag gärna fått in, men det ville sig inte. Det är vad som faktiskt sägs i samtalet mellan Bobby Sands och prästen (i vad som måste vara en av de bästa scener jag har sett på länge). Konsekvensen av Sands hungerstrejk och död blev just det martyrskap som han inte ville ha men prästen förutspår.
Och det radikaliserade IRA och kampen för lång tid framöver.

Prästen kallar det för självmord, Sands för mord. Med Sands (och många andras) ögon kan man ju se det så, och påstå att det var britternas obändiga inställning som skapade den påföljande situationen: att männen i The Maze misär, som prästen mycket riktigt på pekar, får ett rätt snett perspektiv på tillvaron efter fyra år. De väljer att inte tvätta sig, de smetar bajs på väggarna och för en kamp mot vakterna med sina nakna kroppar. Och genom sitt handlande - och den hungerstrejk Sands initierar - hamnar IRAs ledarskap i händerna på de döende männens öde.

Vad hade hänt om de hade fått politisk status 1980? Hade det blivit en hungerstrejk med tio döda martyrer - och hade kampen radikaliserats?
Jag tycker att McQueen ställer alla dessa frågor utan att egentligen yttra dem en enda gång.