»Svenskhet« på film i Axess

Det är inte ofta som jag läser Axess magasin, men jag plockade upp det senaste numret (3/2009) eftersom det utlovade temat om »Multikulturalismens utmaningar« hör till saker som intresserar mig.

Under lunchen slöbläddrade jag i bladet så där som man gör med en nyinköpt tidskrift och snubblade på en artikel med rubriken »De skärskådar svensk identitet«. Det visade sig vara en intervju med Ruben Östlund och Måns Månsson gjord av en skribent vid namn Johan Wennström.

Det skall först sägas att jag verkligen uppskattar alla ansatser till en svensk filmjournalistik som försöker tänka utanför ramarna, som försöker se saker som andra inte har sett i filmer och diskutera filmerna utifrån andra ramar än vad som tillåts på dagstidningarnas nöjessidor.

Men med tanke på att det var Axess jag läste, och med tanke på numrets utlovade tema - där man förstod vinkeln på texterna redan i valet av skribenter - så var det ändå med en viss oro jag började läsa.

Wennström menar att Månssons och Östlunds filmer tangerar ämnen som svenskhet och den gemensamma (svenska) värdegrunden. Det är visserligen grumligt så det förslår, men det kan betyda så mycket att jag först inte reagerar.

Hur De ofrivilliga egentligen berör något »specifikt svenskt« tycker jag inte att texten utreder. (Och den följer definitivt inte upp när Östlund säger att han tycker att det bara finns små avvikelser med andra länders kulturer, att det inte är ett specifikt svenskt eller skandinaviskt beteende. Det passar nog inte in i Wennströms teser). Östlund berättar hur till exempel norrmän har reagerat på scenen med flaggan, och han säger »att vara svensk är att ingå i ett kollektiv och samtidigt vilja vara väldigt individuell«.

Jag förstår att man kan diskutera De ofrivilliga utifrån tanken om något »specifikt svenskt« men då måste man vara lite mer konkret än i Wennströms frågor (och den, i fallet De ofrivilliga, helt missvisande ingressen: »....två unga filmare som skildrar konsekvenserna av den svenska moderniteten«).

Wennström skriver till exempel så här, apropå att Månsson säger att flaggceremonin i De ofrivilliga skapar en gruppsämja: »Är det inte viktigt i ett land som Sverige, där man längtar efter individualism, att det finns någonting som just förenar?«

Det betyder just ingenting, för inget av det här är mer specifikt svenskt än det är specifikt norskt, tyskt, franskt och så vidare. Wennströms fråga är i det fallet helt enkelt svammel om helt omätbara värden - vi har ingen aning om huruvida svenskar »längtar efter individualism« mer än någon annan och att det, om det nu är så, skulle vara viktigt för någon att det fanns något som förenade.

Så långt är det i alla fall relativt harmlöst. Och resonemangen om Månssons film H:r Landshövding, som säkert var ursprunget till artikelidén, är desto intressantare. Wennström tar upp relationen mellan det moderna Sverige och »flerhundraåriga« ceremonier och traditioner som filmen visar.

Och han får intressanta svar från Månsson som pratar om hur folk skrattar när Björck sår en åker, något ingen skulle ha gjort för 40 år sedan. Att de är handlingar som idag saknar relevans för människor; det är ritualer som har blivit en låtsasvärld medans Let´s Dance och Allsång på Skansen är på riktigt.

Obehaget som sakta kryper in under huden när jag läser - och läser om - texten kommer av mötet mellan svar som det ovan och Wennströms frågor. Jag vet inte om Månsson lägger ett värde i det hans säger ovan; men när Wennström frågar om det är betydelsefullt att hålla de här traditionerna och ritualerna vid liv så är svaret början på något för mig väldigt jobbigt.

(Här skall tilläggas att man på Wennströms twitter kan läsa om hur han nyligen var på rävjakt i England. Att han känner sig tvungen att nämna det inte en gång utan fyra gånger på lika många veckor är symptomatiskt för de unga nykonservativa som är så gulligt lika tonåringar; liksom för den gruppen är det identitetsmarkören som är det viktigaste i sammanhanget. Bara det att tonåringarna evighetstwittrar om hur de ser fram emot nästa r n b-konsert medans de konservativa koketterar med mord på små djur).

Månsson beskriver hur han var i Paris och såg kransnedläggningar till minne av första världskriget. Hur »en hel nation« samlas kring någonting, medans »vi här i Sverige« bara har substitut som Allsång på Skansen eller hockeylaget Tre Kronor.

Låt oss hoppa till slutet av intervjun, som knyter an till resonemanget ovan. Månsson har diskuterat den nationella identiteten som något ihåligt, »drömmar om Dalarna och Carl Larsson är bara kulisser«. Något som Wennström kommenterar med: »Men om svenskhet är att vara historielös och osäker på den egna identiteten varför existerar då drömmen om Dalarna och samlingen kring Tre Kronor?« Månssons svarar något om att alla andra »hade sina starka symboler« och svenskarna också fick uppfinna något.

»JW: Kanske fick vi inte tid på oss att utveckla något genuint eget?«

Jag höll på att gå i taket när jag läste den meningen. Med tanke på det tidigare resonemanget om kransnedläggningen får man undra vad Wennström menar - att det inte hade skadat med lite krig? Låt mig vara mycket tydlig här: det finns inga mer eller mindre genuina nationer. Det finns nationella konstruktioner som består av en mängd amsagor (det Månssons kallar för kulisser) som knyter ihop nationer till enheter. Det finns inga »folk« som är »kulturellt« (o)lika varandra på mer eller mindre tydliga och mätbara vis, i alla fall inte på sätt som gör att man kan föra resonemang om dem i nationella termer. I synnerhet inte i Sverige, 2009. Men det är förstås inte Wennströms åsikt: låt oss hoppa en bit tillbaka i intervjun. Wennström »frågar«:

»Samtidigt har diskussionen om en gemensam värdegrund varit väldigt tabubelagd i Sverige och något som man helst inte talar om. När moderaterna i höstas lanserade ett förslag om att inrätta ett värderingskontrakt som nyanlända skulle skriva under utbröt en debatt om att det inte finns några svenska värderingar och att den som säger något annat har farliga politiska motiv«

Nej, just det Wennström. För att det inte finns en statisk svensk kultur, och heller ingen gemensam värdegrund. Vi talar gladeligen om att ta ifrån folk deras svenska medborgarskap om de inte följer »vår« värdegrund men flyger hem en person som är dömd för medhjälp till mord för att hon är etnisk svensk.

Nationer är och har alltid varit av ondo eftersom de har haft denna tanke om något gemensamt - rasbiologiskt eller kulturellt - som sin utgångspunkt. Det betyder att folk som har levt i det här landet i lång tid ändå inte har fått plats i dess famn på lika villkor: det må vara samer eller zigenare. När nationer skriver sin historia, söker sina gemensamma nämnare, så skriver de alltid ut människor ur denna historia.

Det hela fortsätter i stor stil:

»JW: Det talas mycket om mångkultur och globalisering idag och i spåren av det växer en främlingsfientlighet fram.« (Min fetning). Läs det där igen. Det kan vara en klumpigt formulerad mening, men den ligger mycket nära den klassiska tanken om att det är invandringen man kan skylla för främslingsfientligheten. Let me enlighten you Wennström om att de värsta utslagen av »främlingsfientlighet« i mänsklighetens historia skedde sisådär en femtio år innan det du kallar för globalisering och långt före invandringen eller någon modern idé om mångkultur. Europas judar skickades i döden av en av de nationer som tog det där med genuin nation och gemensam värdegrund på allra största allvar.

Fortsättningen på Wennströms resonemang hade varit ofrivilligt komisk om den inte hade varit en ursäkt för strukturell rasism: »Men är inte en sådan fientlighet ett uttryck för att vi svenskar är väldigt osäkra på vilka vi själva är? Skulle vi inte behöva en bredare diskussion om vad det svenska är, så att vi inte med automatik uppfattar nya influenser som ett hot?«

I grund och botten - och från ett helt annat håll än Wennström - håller jag med. Den grupp som utgör hans »vi svenskar«, den etniska vita grupp som anser sig sitta på ett tolkningsföreträde om vad en svensk värdegrund är och skall vara, borde istället för att snickra ihop temanummer om hotet från multikulturalismen syna sin egen byk. Fråga sig hur de kan integrera sig i det nya Sverige som har växt upp omkring dem medans de kramade sina gamla föreställningar om nationell identitet, värdegrunder och samlingen kring Tre Kronor. Hur de kan bidra till att minska segregeringen som finns på alla plan. För även de är ju segregerade i sina innerstadsghetton.

Men det är ju inte det Wennström menar. För sen kommer ju resonemanget som slutar med att vi »kanske inte fick tid på oss att utveckla något genuint eget«. Och smaka på det resonemanget igen: om vi inte fick tid att göra utveckla detta genuina - vad innebär det egentligen?
För något har ju uppenbarligen satt stopp.

Är det »mångkulturen«, globaliseringen, invandrarna?

Om Axess lyckas få in det här i en intervju med två svenska regissörer, då bävar jag för resten av numret.