Att det nu dyker upp pre-code-debatter, i synnerhet inlägg som menar att det kanske ändå inte var så okonventionellt där i början på 1930-talet, tar jag som intäkt på att jag har rätt om att pre-code är hett.
Som Shadowplay påpekar så resonerar Richard Baltby i länken ovan väl, men han använder sig mer av text än filmkällor. Jag tycker, som Shadowplay, att man kan se på filmerna att det finns en skillnad före och efter 1934.
Det betyder inte att filmen som Baltby skriver var wildly unconventional innan 1934 eller att den blev helt tam efter - men att köra med överdrifter är beprövad argumentationsteknik.
Jag citerar Shadowplay i sin helhet:
»Still, there IS a period of filmmaking before the code solidified into a set of nit-picking rules, tightly enforced and impossible to avoid. And in that period, stuff went on that would be impossible later. We’ve all experienced surprises in post-code films (I can’t see how any censor could sleep at night with Ann Sheridan’s nipples protruding through her dress like that in THE MAN WHO CAME TO DINNER) but those kind of shocks are more common and more extreme in pre-34 stuff. And the whole approach is different — the difference between Cagney as a gangster and Cagney as a G-man, and the difference between filmmakers actively pushing to see what they could get away with — making incursions into wild territory — and filmmakers who have retreated behind a vast, unsexy wall, through whose mossy slots they aim craftily envenomed barbs of naughtiness and social irresponsibility.«
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar