I Amsterdams hamn

»Var reser du ifrån då?«

Tulltjänstemannen har skurit in i strömmen av människor på väg ut från Arlanda, dragit mig åt sidan och fixerar mig med den där »stirra och se om blicken flackar«-tekniken som män i uniform förmodligen föds med.

»Amsterdam«

»Jaha, vad har du gjort där då«

»Varit på festival«

Ett litet ljus tänds i tullarens ögon.

»Jaså, vad då för festival?«

»En dokumentärfilmsfestival«

»Hmm. Du vet att det pågår en annan festival i Amsterdam nu va?«

»Ja, en reklamfestival va?«

I samma ögonblick som jag säger detta inser jag att tullaren förmodligen inte föraktar reklamare lika mycket som jag gör, eller är lika övertygad om att deras festival är en ursäkt för kokain och hor (min övertygelse bygger dock på de personer som satt bakom mig på planet och jämförde iPhone-oljud och pratade lite för högt om sina äventyr) - och nu står och stoppar potentiella reklamare med kokainrester i fickan på väg från Amsterdam.

»Nja, en drogfestival. Cannabis Cup«

Fantastiskt. Jag börjar verkligen bli gammal - en vecka i Amsterdam och jag har inte ens noterat att världens största konvent för marijuanarökande nördar har ägt rum i samma kvarter som jag har bott och verkat i. Jag såg iofs att det var ovanligt mycket folk med VIP-badges runt halsen, men jag trodde de var Panthera-roddare - eller något av de där reggaebanden som aldrig kommer längre än Amsterdam på sin turné. (»En inställd spelning är också en spelning« lyder på Jamaica »En inställd Sverigespelning innebär en till dag i Amsterdam«, något som präglade 90-talets svenska hip-hop- och reggaeturnéer).

»Jaså«

»Kan du följa med här«

Fast från den här punkten blir han rätt trevlig; inser väl att jag bara är en väldigt trött, skäggig och utarbetad person som råkar vara i rätt målgrupp för den festival han är mest intresserad av.


Under konversationen som följde, medan tjänstemannen grävde bland mina smutsiga underkläder, funderade jag på hur fint det ändå kunde bli om man rullade ihop de här tre festivalerna till en: reklamare röker ner sig, formar världssamvete och börjar göra flippade dokumentärfilmer.

Fast, nä, tyvärr - då hade filmerna på världens största filmfestival för dokumentärer månne varit en lite roligare syn.

Men jag börjar med lite stämning: Det regnade och haglade nästan hela IDFA-veckan i Amsterdam - men solen sken (som synes på bilden) hela tiden ändå. Nu satt jag mest och såg på dokumentärfilm från varje litet hörn av klotet, och mest i den fina Pathé-Tuschinskibiografen (bild nedan), så det gjorde kanske inte så mycket.

I övrigt, på det som kallas för »fritid« hängde jag mest med tjeckiska kompisar som krängde östeuropeiska rullar på marknaden, Docs for sale, och som själva driver festivaler. (Fast »fritid« existerar inte på filmfestivaler. Med modern lingo »nätverkar« man, alldeles oavsett om man bardisk skäller ut en tjeckisk tv-chef för dennes syn på romer eller barnvaktar en bulgarisk regissör som tagit för mycket svamp).

Men filmerna alltså: Dokumentärfilmen befinner sig i en lustiger sits. Digitaliseringen har i flera länder - cue Sweden - lett till att fler dokumentärer än någonsin representeras på vita duken. Men finansieringen kommer på många håll fortfarande framförallt från tv-hållet. (Och filmerna ses fortfarande främst på tv). Mängden 58 minuter långa, talking heads-infesterade saker blir bara allt fler.

Det gäller historierna också - det är betydligt mycket mer hot button-issues om offer och förövare i tredje världen än spännande oväntade filmer, vare sig de är från första eller tredje världen. Och hör man berättelserna om de brutala IDFA-pitcherna där kanter skavs ner tills alla från Arte till Svt och spanska reklamkanaler fått ner ett finger i burken förstår man varför.

Sätter man upp det på en svensk skala så är utbudet betydligt mycket mer Bananas! än Maggie vaknar på balkongen om man säger så. (Eller kanske orättvist, till och med Bananas! stod sig bra mot mycket jag såg; kanske mer Unge Freud i Gaza längst ner på skalan då).

Av de tjugofem filmer från 2009 som jag såg så var det två (2) som på något sätt försökte vara experimentella, eller erbjuda ett annat tillvägagångssätt än fluga-på-väggen eller talking-heads-bonanza. Och de var båda kortfilmer: palestinsk/franska Videomapping är enkel: sex röster berättar om sina liv i flyktinglägren, medan de ritar lägren på ett papper. Strecken på pappret är allt vi ser.

Holländska Mum -trailer här - där en regissör filmat sin Alzheimerssjuka mamma i stiliserade miljöer, ensam eller tillsammans med närstående, var suverän. Och fick - naturligtvis - skit för att utnyttja den sjuka kvinnan. Något som är högst förvånande i en miljö bestående till 99 procent av vita västerlänningar som dunkar varandra i ryggen för att de har åkt till tredje världen, intervjuat offer - och några förövare - och kommit hem för att berätta för världen om vad de har varit med om. (Som en svensk regissör på plats i Amsterdam sa till mig, ibland är stämningen av självgodhet i salongen direkt kvävande).

Det absolut värsta exemplet i år - värre än Fredrik Gerttens oförmåga att ge röst åt dem hans film egentligen handlar om - var den »kontroversiella« (OBS! försäljningsargument) Stolen där två dokumentärfilmare åker till Västsahara för att porträttera en kvinna i ett flyktingläger. De påstår sig snubbla över en historia om slaveri (något som alla med en rudimentär kunskap om Mauretanien och Västsahara vet förekommer - varför de antingen ljög om sin förkunskap eller var så dåligt pålästa att de ändå helt underminerar sin film); gör en metafilm om sina strapatser (de berättar inte för personerna de följer med att de kommer att låta en översättare lyssna på vad de säger, och klipper sedan ihop all den skit som sägs om dem så att de verkar oerhört utsatta); och i slutändan - när de helt utan intervjupersonens vilja lyckas prångla ut sin hopklippta version av att hon är en slav - lyckas göra henne till en högst ofrivillig talesperson mitt under pågående förhandlingar i FN om Västsaharas status och hon vänder sig mot dem - dokumentärfilmarna, alltså - så avslutar de filmen med att patroniserande förklara att hon är ett instrument i händerna på regimen. Wow, liksom.

Ändå såg jag - ratiomässigt - fler bra filmer än jag brukar på en festival; gnället kommer sig av att det här är en tydligt tilltagande trend som blev än klarare om man kontrasterade mot festivalens två retrospektiver.

Dels Frederick Wiseman. Wiseman gör fortfarande filmer, bra filmer, men att jämföra med honom är månne elakt eftersom han är den han är och inte behöver sälja sin själ till alltför många producenter och länder (de flesta litar väl dessutom på att han levererar det de vill ha - en Wiseman-film) och kan jobba som han vill. Å andra sidan är han där han är för att han en gång i tiden vågade göra på sitt sätt.

En annan höjdare var Eylan Sivan-filmerna, samt den israeliske regissörens suveräna tio-i-topp lista med filmer som John Smiths Girl Chewing Gum från 1976, Godars Ici et ailleurs (där JLG självkritiskt hackar sönder sitt gamla pro-palestinska projekt Jusqu´à la Victoire samt ger en snabbkurs i mediemanipulation - titta på de här minutrarna på YouTube och förstå varför folk springer omkring i Forever Godard-tishor) och Peter Watkins Punishment Park (fiktion då, numera dokumentär). Sivans egen I love you all är tveklöst den bästa film jag har sett om Östtyskland - en Chris Markeresque essäfilm som utgår ifrån en gamla Stasiagents minnen från DDR.

Det var en lisa för själen att sitta igenom alla gamla godingar. Tänk en enda film idag som vågar falla tillbaka på enkla genialiteten i Girl Chewing Gum? (Se den här på tuben).

Nå, ur det mer mer aktuella programmet såg jag en handfull starka, om än inte riktigt helgjutna, filmer. Julien Temples Oil City Confidential, om bandet Dr. Feelgod, har rätt mycket som talar emot sig: ännu en film om ett brittiskt 70-talsband som berättar om bluesens intåg i England och ett bands uppgång och knarkiga fall och yada yada yada. Men Temple knyter på ett förträffligt vis, med hjälp av arkivmaterial, bandet till deras födelseort Canvey Island i Essex och ger filmen en extra dimension. Men det är väl samma sak med Temple som med Wiseman (inga andra jämförelser); han är en auteur i de här sammanhangen och kan både ta ut svängarna och leverera.

En annan bra musikfilm var Fuck off police car, en sydafrikansk film om ett hårdrocksband med samma namn (fast på afrikaan). Filmen handlade lika mycket om bandet som orsaken till att de idag är ett jättefenomen i Sydafrika - de sjunger på afrikaan, och är en del av en ung generation afrikaaners reaktion mot föräldragenerationens kulturkonservatism och rasism. Men det sistnämnda är väldigt intressant: ingenstans i filmen problematiseras att post-apartheid afrikaanernas kultur är precis lika segregerad och vit (inte en svart eller indier på ett gig eller på någon av rockfestivalerna till exempel). Det är ett problem som går igen i den märkliga filmen White poverty - In the New South Africa, där en vit underklass helt okommenterat tillåts gråta ut om hur synd det är om dem efter apartheid.

Det danska filmprojektet Cities on speed var också intressant. Tre filmer om tre växande storstäder, av vilka Mumbai Disconnected var bäst. Här skildras hur stadens tillväxt påverkar dess infrastruktur, och hur lösningarna i sin tur ses genom ögonen på personer ur olika klasser i staden. Filmurbanism när den är som nästan bäst.

Den bästa nya film jag såg hette Taqwacore - The birth of punk islam, en dokumentär som jag kommer att återkomma till mycket mer utförligt och därför inte vill orda för mycket om än.
Suffice to say att jag har väntat på den i flera år.

Slutsatsen jag drar av hela IDFA-erfarenheten är att skulle jag göra en dokumentärfilm, då är det här den sista plats jag skulle söka upp för finansiering. Och att, när jag väl hade gjort filmen någon annanstans, då skulle festivalen vara en utmärkt plats för en lansering eftersom filmen skulle skilja sig så markant från allt på plats. Men då vore förstås risken stor att industrin skulle tro att det hela var fiktion.

För deras verklighet tycks bestå av 58 minuter långa kapitel, befolkade av folk utan kroppar.

Dogtooth vann Bronshästen

Och det förtjänar filmen förstås. Lite svensk distribution vore fint också.

Tre snabba

Min SvD-kommentar från häromveckan, apropås distribution, bio, Miss Kicki etcetera. Får väl kallas klärvoajant.

Recension av Metropia.

Jag om 00-talet i FLM.

En gammal text om Mad Men...

...apropå Hanna Fahls Mad Men-sågning i dagens SvD... (Inte på nätet än ser jag nu)

Tre snabba tips till festivalen

Nu lämnar jag snart stan för en annan festival, någon annanstans. En årlig tradition, typ som julafton. Men ska ni bara doppa tårna i Stockholms filmfest finner ni tre tips från min hand i dagens SvD.

Men ärligt talat - med tanke på det rådande läget så är nog det viktigaste festivaltipset att demonstrera ert förakt för Svenska Bio och SF. Och när festivalen är över - börja bojkotta deras biografer. Det är hög tid att skynda på utvecklingen nu när deras hotfulla beteende riskerar att hämma intressant svensk film ett bra tag framöver.

Ju dummare uttalande desto svårare att inte sätta en raljerande rubrik

Det här uttalandet från Biografägareförbundet är helt ofattbart, men inte oväntat. I min senaste fredagskrönika i SvD (13/11) spekulerade jag i om det var ungefär så här det låg till. Det var det alltså. Eftersom krönikan inte finns på nätet, så hittar ni den här nedan.

»Tidigare i höst skrev jag en lista över 00-talets bästa svenska filmer till tidskriften FLM. Sådana är alltid svåra att få ihop, men med tre månader kvar till decenniets slut trodde jag i alla fall att jag hade sett allt som kunde platsa.

Det var innan jag hade sett Håkon Lius långfilmsdebut Miss Kicki.

Miss Kicki – som har gjorts inom ramen för Rookieprojektet – handlar om en kvinna spelad av Pernilla August som tillsammans med sin tonårsson reser till Taiwan. Han tror att resan handlar om att återknyta kontakten – mamman har bott utomlands under många år och han har växt upp med sin mormor – men hon är där för att söka upp en man som hon har träffat på nätet.

Miss Kicki är något så ovanligt som en svensk film med flytande dialog, bra skådespeleri, snyggt foto, intressanta miljöer och en handling som vågar lämna saker till vår fantasi. Jag har hört Liu beskrivas som en ung Cassavetes – ett påstående jag gärna skriver under på.

Det låter ju väldigt intressant tänker den filmintresserade läsaren och undrar när Miss Kicki går upp på bio. Tyvärr: det är tveksamt om den gör det.

Miss Kicki visas på Stockholms filmfestival, men saknar distribution. Under festivaltiden kan man dock se den hemma via en video-on-demand-tjänst; något som i biografmonopolets Sverige knappast underlättar chanserna till distribution.

För SF tycks sky tanken på att film ska tillgängliggöras parallellt i flera fönster. Som de visade i sina reaktionära uttalanden om ”biografens exklusivitet”, apropå Folkpartiets förslag om att få in bredbandsbolagen i filmavtalet (SvD 28/10), så är detta deras mardröm. Det skulle innebära att de måste göra biografen attraktiv och konkurrensvänlig. Istället pratar de hellre om pirater och lanserar skåpmat på sin egen nättjänst.

Vi har en absurd situation i Sverige: statliga kulturpengar finansierar film som måste gå ut på en kommersiell monopoliserad biografmarknad. Nästan alla bra svenska filmer går upp i försvinnande få kopior och har ett kort biografliv.

Det är lätt att kritisera SF, eller önska att fler kreatörer vågade tänka utanför biografen som lanseringsform. Men vi som bevakar film måste börja fundera på vår roll: vi recenserar minsta skitfilm för att den får biopremiär, medan riktigt bra filmer bemöts med tystnad trots att de finns tillgängliga på dvd eller via nätet. Vi måste utmana biografen som det viktigaste visningsfönstret.

Jag skriver det här ifrån New York där jag lagligt kan se festivalaktuella filmer från hela världen på min dator eller i video-on-demand-tjänster på tv.

Och om situationen i Sverige inte ändras drastiskt då kommer det inom ett par år att vara lättare att se den svenska filmens framtid på den här sidan Atlanten.«

Rädda menige Cage

Guardian tänker kreativt kring hur vi alla kan hjälpa Nicolas Cage med hans ekonomiska bekymmer.

Nationella filmrabatter

Den, som det verkar, intressanta rapporten Allt räknas av Tobias Nielsén om hur olika länder behandlar film som ett slags marknadsföringsverktyg för nationen - och genom att attrahera utländska filminspelningar stimulerar den inhemska filmbranschen - presenterades tyvärr när jag var i staterna.

Det är en fråga som jag själv har tagit upp, men mest i relation till olika regioner (men också snuddat vid i frågan om Tjeckien, som nu har börjat erbjuda en slags skatterabatter på investerade pengar). Mer om rapporten i Svd. Nu ska jag bara få tag i den så återkommer jag om innehållet.

Mer om idag, den 17 november

Jag kan förstås inte låta bli att spinna vidare på det föregående inlägget (kanske för att så få andra diskuterar de intressanta aspekterna av frågan om vad som hände). Utgångspunkten får bli Francis Fukuyama och hans Historiens slut och den sista människan. Tycka vad man vill om den, men i början av 90-talet var tanken att den liberala demokratin hade segrat allom rådande. I alla fall kändes det så.

Problemet var att denna ansågs gå hand i hand med en fri otyglad marknadsekonomi.

Som Slavoj Žižek påpekar så var det inte så enkelt som att dissidenterna i det forna öst var ute efter att skapa några neokapitalistiska stater. Många av dem var vänster, eller fostrade i vänstertraditioner - och deras kritik mot den totalitära staten kom ofta från det hållet. Det går inte riktigt att generalisera »Östeuropa«; man bör konstatera att det fanns stora skillnader länderna emellan - men dessa är också talande. Som Svante Weyler sa på invigningen av Cinematekets invigning av östtysk film tidigare i höstas så var till exempel den östtyska intelligentian - liksom många av demonstranterna - inte emot den östtyska staten, utan inriktningen på den socialistiska politiken.

Östtyskland - med den tyska historien som fond - är ett extremt exempel och bör särskiljas från de övriga länderna, det är lite därför jag tar upp saken. Men jag har träffat dissidenter från hela östblocket och vet hur många av dem som var vänstermänniskor.

Problemet efter 1989 var att kalla kriget till synes var en strid om något svartvitt - en kamp mellan gott och ont, där minsta tanke som luktade socialism blev brännmärkt efter 1989. (Personen som är politiskt ansvarig för att reda ut romernas situation i Tjeckien tillbringar till exempel större delen av sin tid med att försöka förbjuda det tjeckiska kommunistpartiet - vilket knappast är problemet i landet eftersom eliten från då för länge sedan gått upp i att bli landets kapitalistiska elit). Om vänstern i Västeuropa har trovärdighetsproblem, så kan ni kanske föreställa er hur svår situationen är för den östeuropeiska vänstern att verka som smidiga kritiker utan att ständigt behöva främja sig från tankegodset och situationen innan 1989.

Efter 1989 dog helt enkelt möjligheten till en tredje väg i många människors föreställningar. Jag tror att den depression som Havel gick in i 1990 - som han talade om i SvT-dokumentären igår, och som han alls inte var ensam om att uppleva bland de forna dissidenterna - handlade lika mycket om denna insikt, som den handlade om att man hade störtat regimen och vunnit en stor seger. Hur gå vidare?

Författaren Ivan Klíma gjorde betydligt mycket bättre ifrån sig när han intervjuades i SvT-programmet än Havel, eftersom han undvek att tala om bristen på andlighet (Havel känns rätt bortkollrad när han pratar om det - men lite omvänt kan man väl se hans ord som en av förklaringarna till att folk i dagens Tjeckien jagar livssvaren i diverse sekter och New Age-filosofier) och koncentrerade sig på Tjeckiens utarmade kultur.

Att anklaga »väst«, som han delvis gjorde, är inte helt lyckat - men hans poäng ligger mer i den kulturtradition som trots allt har funnits i länderna och som krossades i den nya marknadsekonomin då den fick ge vika för bara det som »fungerade« på marknaden.
Det är svårt att förklara hur samspelet mellan de socialistiska staterna och konstnärerna - till exempel filmarna - fungerade, men jag har varit inne på det förut: det Tjeckoslovakiska 60-talet och vissa skeden i Polen (och även i Östtyskland strax efter muren byggdes) tillät en betydligt mycket högre grad av artistisk frihet och samhällskritik än folk riktigt förstår i väst.

Det allra dystraste är att det politiska vacuum som har uppstått i öst - och inte bara där - är en av förklaringarna till högerextremisternas allt starkare position. Självfallet tog svinen chansen att demonstrera i Prag i dag.

Jag hoppas att nästa generation tjecker skapar en vital politisk motkraft till det som sker i landet idag, och att det blir en mer demokratisk och rättvis stat än vad det för tillfället är.

»T'was twenty years ago today«

Tjugo år sedan sammetsrevolutionen tog sin början idag alltså, och jag skriver en kommentar i SvD om hur president Václav Klaus väljer att högtidlighålla detta datum i Prag. En mer personlig reflektion publicerade jag på Weird Science för ett tag sedan.

Uppdatering:

Läs det här högintressanta inlägget på bloggen Tidens tecken med långa citat av suveräne Slavoj Žižek. Jag kan hålla med och tar två snabba exempel från Tjeckien: privatiseringskupongerna - en slags aktier med rätt att köpa statliga objekt som auktionerades ut när man inte kunde hitta deras gamla ägare - som delades ut till alla Tjeckoslovakiska medborgare 1990 köptes för struntsummor upp av eliten. Det fanns bara en bemedlad elit 1990: de gamla kommunisterna.

I gårdagens SvT-dokumentär kunde man tydligt höra uppgivenheten kring det samhälle som föddes i Václav Havels tal om sin depression kring 1991, och Ivan Klimas tal om masskulturens och konsumtionens Tjeckien (om tjugo år är Tjeckien till en tredjedel täckt av shoppinggallerior om byggandet av dem fortsätter i samma takt som idag).

Klima går tack och lov inte så långt som Havel, som börjar tala om bristen på andlighet i dagens Tjeckien på grund av att det är ett ateistiskt land (Vaclave - är det så mycket bättre i Polen?) - men det är intressant att koppla till hur allt fler tjecker idag söker sig till olika New Age-filosofier, och diverse sekter.

Enligt nya rön inom psykologin är det vanligare att människor med trauman i bakgrunden söker sig till New Age - och det är väl så jag ser diktaturers tillstånd, och kanske till och med deras upplösningar.

Le piq-bio

Ett två minuter och tjugo sekunder långt bevis på att bio-pics är lika pinsamma på bägge sidor av Atlanten. (Om de inte görs av Todd Haynes, förstås). Men jag gillar öronen.

Socker-Ronny

Apropå Ronny Svenssons bloggkommentar om FLMs decennielista.

1) Notera att Ronny är en hejare på att i skrift kursivera exakt samma ord som han envisas med att uttala jobbigt IRL.

2) Ronny: Bob Dylan och Andy Warhol är två av 1900-talets största konstnärer. Varför? Jo, för att de visste hur man förvaltar en stöld.

3) Jag noterar att Ronny Svensson, en av Sveriges längst yrkesverksamma - och med stor sannolikhet rätt välbetalda - filmkritiker, inte anser sig vara ett proffs.

Inför sammetsrevolutionens årsdag

Många jubileum denna höst - och imorgon är det dags att minnas hur sammetsrevolutionen tog sin början för 20 år sedan. Václav Havels gamla kompisar påminde honom på en konsert i Prag häromdagen, och jag kan inte låta bli att saxa ur ett amerikansk-tjeckiskt nyhetsbrev:

»Reap what you sow

Freedom was the recurring theme at Václav Havel's lovely concert in
Prague on Sat. in celebration of the 20th anniversary of the Velvet Revolution.

There was no mistaking the vague political message of Joan Baez's rendition of "We Shall Overcome," but what in the word {sic} was Lou Reed trying to say? His opening tune, "I'm Waiting for the Man," could be understood as an allegory for the arrival of Havel two
decades ago to save the day, until one recalls that it's about a drug
addict waiting for his dealer. His second tune, "Dirty Boulevard," is about the ugly
underbelly of freedom: "Give me your hungry, your tired, your poor, I'll piss on
them."
Even Lou's "Perfect Day," made more perfect by the incomparable Renée Fleming, is
about suppressing our darker side.

If Lou Reed had a message, perhaps this was it: We have only ourselves to blame if we allow freedom, once gained, to be taken away from us.«

Extra intressant om Suzanne Vega, som också närvarade på konserten, synade den feministiska situationen i Tjeckien och kanske lite statistisk över kvinnomisshandel innan hon gick upp på scen. Jag har dock inte sett spellistan.

Make way for tomorrow

En titel med resonans i mitt liv. Sorglig och vacker ingjuter den hopp och rädsla på samma gång. Jag har aldrig sett filmen, men av Criterions februarisläpp är det den som får det att vattnas i mun - och ögon.

Inte så funny

Funny People alltså. Ändå satte jag ett välvilligt högt betyg efter att först ha landat på en trea. Detta eftersom filmens första halva är väldigt väldigt bra. Men eftersom filmens avslutande tredjedel känns som om ett dåligt avsnitt av en märkligt schizofren dramakomediserie klistrats på en komedi så är det svårt att minnas när filmen är slut.
Jag blev tvungen att konsultera smileygubbarna i marginalen på mitt anteckningsblock helt enkelt.

Och jag vet att jag och DN:s Kerstin Gezelius nästan alltid tycker helt olika om filmer. Något jag tycker är toppen eftersom vi båda är rätt bra på att motivera varför. Men den här gången undrar jag vad hon egentligen menar. Jag tror, utifrån vad hon skriver, att Gezelius - så manusförfattare hon är - känner glädje över att någon vågar sig på att leka med formen för en komedi.

Tyvärr är det så dramaturgiskt uselt genomfört i Funny People att jag verkligen inte kan ställa upp på hennes påstående om att »hantverket är makalöst«. Och som någon skriver i kommentarfältet så tar hon i lite mycket när det gäller filmen - jag har inga problem med övertolkningar, men man kan läsa in mycket utan att för den skull tycka att det gör en halvbra film jättebra.

Jag hade en krönika inne i fredagens SvD också, om Miss Kicki och svensk biodistribution. Men den tycks inte finnas på nätet än.

Dvdtorka i äpplet

Okej för att jag är en reaktionär prylkonsument, men när jag inte ens i New York kan stryka några av de mer svåråtkomliga titlarna från min dvd-inköpslista så är det bittert.

Det är förstås ett tecken i tiden på hur filmkonsumerandet ser ut: alla jag känner har Netflix, köper på nätet eller laddar ner. (Men de laddar ner betydligt mycket mindre än mina svenska vänner, kanske för att de inte behöver tanka hem aktuella tv-serier eller för att det är lättare att se filmerna på lagliga sätt). Resultatet är att butik efter butik har gått omkull i den här staden.

På Manhattan ser man försvinnande få blockbuster-butiker, men dessvärre har även de smala oberoende affärerna stängt igen. Kims video finns kvar, men de är långt ifrån lika bra som de var en gång i tiden. Det är drygt för en person som mig, som vill ha filmer på dvd.

Samtidigt är det väl bra att folk ser film, men inte konsumerar saker för att äga dem. Ett annat tecken på detta är att Videology, videobutiken utanför fönstret här på Bedford, blomstrar. Deras utbud är djup imponerande, och det var få titlar de inte hade när jag lite nördigt stickprovskollade mot svåråtkomliga filmer jag kunde komma på.
Och alla titlar de inte hade beställdes omedelbums in när jag frågade efter dem.

De hyr bara ut filmer, men de har en strid ström av besökare, och när jag dricker mitt morgonkaffe på balkongen droppas det oavbrutet in filmer av folk på väg till jobbet. (I Williamsburg innebär väl den saken för det mesta någon gång efter lunch, men det finns fortfarande vanliga människor med »riktiga« jobb här i kvarteren - kanske fler än för några år sedan eftersom gentrifieringen tycks ha gått in i en andra eller tredje våg, och det blir mer high-end butiker och restauranger här, mer dyra condos och poshare klientel).

Å andra sidan - vem behöver dvd:er i den här staden? Om man nu tar sig tid att se film så är biografutbudet så löjligt bra att man bara vill gråta. Visst, det går också utför, men igår såg jag Powell & Pressburgers The red shoes på Film Forum i en nyrestaurerad kopia som var så vacker att färgerna bet mig i näsan. Idag La Danse, Frederick Wisemans nya dokumentär om Paris operaballet på samma biograf.

New York, ma chérie

Det blir bloggtorka den här veckan då jag är på andra sidan Atlanten. Det finns trots allt bättre saker att göra i New York, sådant som man kan blogga hem om en annan dag. Här är i alla fall min recension av Stephen Frears Chéri. (Och inte pappersversionens nedredigerade).

Att sätta...

...Barbet Schroeder på att regissera det avsnitt av Mad Men vilket alla som följer en serie som utspelar sig i det tidiga 60-talets USA väntar på. Skulle inte förvåna mig om det var hans genidrag att låta nyheten sippra fram i bakgrunden av en konversation där tv:n står nedskruvad, sådär så att man faktiskt kunde missa den.

9-11 »var var du« vibbarna aside - ett riktigt bra avsnitt i en säsong som verkligen börjar ta sig och kan få en fantastisk final nästa söndag.

Att använda just detta ögonblick, som förenade en nation - »the whole country is drinking« som Pete Campbell svara på sin frugas sniff-följt-av-fråga om han har druckit - till att sätta ljuset på de olika relationerna i serien och var de står just nu, är ett suveränt grepp. För de vrids ju förstås också, eller tar för ett ögonblick en paus från sitt normala tillstånd, i ett sådant läge.

Och jag är glad att de sparade händelsen till nu, precis innan klimax, när serien redan genomsyras av så många tragedier.

Inte helt lätt...

...att moderera ett samtal med tre personer från tre olika länder, där förutsättningarna för filmskapande är så olika - och dessutom tolka en av dem från tjeckiska till engelska. (I baren efteråt pratade vi sedan fyra språk; tjeckiska, polska, svenska och engelska. Rumänskan gav jag mig i alla fall inte på, man måste känna sina begränsningar).

Sådär en halvtimme in i samtalet lossnade det i alla fall och jag tror att kontentan blev att min kompis Karin Babinská från Prag var mest pessimistisk (möjligen värre än moi).

Hennes bild av den tjeckiska kulturen och nationen var mörk. Hon pekade på hur kulturen helt har utarmats i marknadsekonomin, och hur framförallt filmen har drabbats av de minimala statliga filmstöden. Det blir allt färre filmer som är kritiska, konstnärliga eller undersöker mediets möjligheter. Repertoaren består enbart av följsamma komedier.

Dessutom gjorde hon en intressant koppling - som hon utvecklade över lunch idag - till hur allt fler kulturutövare (som den en gång så talangfulle regissören Sasa Gedeon), och tjecker i allmänhet, idag vänder sig till olika former av New Age-utövande, ett fenomen som fullständigt har exploderat i landet.

Rumänen Adrian Sitaru var nog den mest optimistiske av de tre regissörerna - även om han kanske inte var helt nöjd med det rumänska finansieringssystemet - som har omstrukturerats, delvis som en respons på de internationella framgångarna - så tycktes han anse att det var på rätt väg.

Den polske regissören Łukasz Barczyks inställning var tudelad: han var mycket nöjd med det polska finansieringssystemet - men mindre nöjd med att de allt fler debutanterna inte angrep samtida frågor på ett intressant sätt i sina filmer. Och hans pessimism - efter en titt på Stockholms biografrepertoar och stadens dvd-utbud - var snarare riktad mot filmens liv som globalt fenomen.

Inte ens när jag försökte inflika möjligheten att mediet står inför större förändringar - bland annat på grund av den digitala våg som sköljer även över Östeuropa och möjliggör fler filmer som kan distribueras lättare - var han särskilt positivt.
»Alla har pennor, men det finns bara en Dostojevskij«, kommenterade han den saken.

Även filmutbildningarna diskuterades och Babinská slaktade det en gång så välrenommerade FAMU vid fotknölarna. »När jag pluggade där undervisade Jires och Chytilová, nu är det bara teoretiker«. Och det är ju tyvärr sant, en orsak till den tjeckoslovakiska filmvågen på 60-talet stod att finna i just detta: många praktiker undervisade för att de inte fick filma, och lärde upp nya generationer. Det fortsatte till långt efter 1989. Idag, tillade Babinská, är det enbart digitalt filmande som efterfrågas, och snart försvinner till och med kunskapen kring den klassiska filmen. (Hon går motvalls: har fram tills idag arbetat digitalt men inför nästa projekt ska allt vara 35mm. »Jag ser så fram emot den kemiska processen« förklarade hon).

I Polen är situationen den diametralt motsatta - med flera bra skolor av både statlig och privat karaktär. Även rumänerna har bra professorer och en stark sammanhållning (Skolan, liksom så mycket annat i landets filmliv är ett resultat av att EU verkligen la ner mycket pengar på att strukturellt bygga upp det på alla plan förstörda landet). Både den generation som slog igenom för ett par år sedan och den något yngre Sitaru tillhör hänger ihop sedan skolåren, assisterar varandra och hjälps åt.

Babinská bara gapade när hon hörde det och berättade om den backstabbing miljö som det tjeckiska filmlivet är idag.

Vad jag tror? Att dessa länder har helt olika förutsättningar, men att man kan peka på en gemensam faktor. Det faktum att rumänerna fick in mycket EU-pengar är förstås inte den enda orsaken till deras framgångar - jag har skrivit mycket om just den biten förut - men det var en början, och faktum är att deras statliga filmfond CNC och det polska filminstitutet, och sättet de finansierar båda dessa på, är väldigt lika varandra.

Tjeckien är helt enkelt det enda land i det forna Östeuropa som inte har försökt reformera lagarna kring filmfinansieringen, och det land där det mest går utför med filmskapandet. (Ungern är till exempel väldigt intressant just nu).

Orsaken stavas Václav Klaus, Tjeckiens president, som har stoppat varje försök (bland annat en lag snarlik den polska) med motiveringen att film är en industri, vilken som helst, och därför ska klara sig på egna ben.

Resultatet? Efter att han stoppade förslagen på skattereduktioner för framförallt utländska produktionsbolag - strax innan krisen - stack alla till Ungern, som erbjuder kring 20 procent tillbaka på allt du gör av med i landet. På bara ett par år har strukturen i Prag rämnat: de många amerikaner som jobbade i industrin, och gjorde att amisarna från Hollywood kände sig hemma (något tjeckerna, de xenofoba idioterna, verkligen underskattade) lämnade stan, eller skaffade riktiga jobb. Tjeckerna blev förstås tvungna att se sig om efter andra jobb eftersom den inhemska produktionen inte räckte, med resultat att den också har påverkats.

Nu i veckan har man infört en 10 procentig skattelättnad, men jag misstänker att det blir mycket svårt att vrida tillbaka klockan.

Östeuropeisk film efter 1989

Det är temat för kvällens samtal mellan mig och regissörerna Karin Babinská (Tjeckien) Adrian Sitaru (Rumänien) och Lukasz Barczyk (Polen) på Bio Rio. Barczyks film Primus Motor börjar 17.30, samtalet är efteråt. Varmt välkomna!

Mer kvinnor

Jag skriver lite mer om Svenska Filminstitutets »satsning« på kvinnliga regissörer på Weird Science. Detta av framförallt en anledning: för att alla medier behandlar frågan, och SFI, så enormt okritiskt.

Som följdläsning kan ni ge er på min artikel i nya FLM (#7) där jag intervjuar folk om mångfalden i svensk film, och hur man kan bättra på den. Anledningen till att jag är för kvotering framgår nog av den texten.

1# 35 Rhums

Det har varit mycket snack om 00-talets bästa hit och 00-talets bästa dit på sistone - och mer lär det bli.

Själv har jag bidragit till FLMs lista på 00-talets bästa svenska filmer.

Egentligen är jag inte det minsta listvänlig - en kombination av halvkasst, selektivt minne och ett kompakt ointresse för att resonera kring film på det viset. (Även om det kanske bara kan skyllas på lathet, vad vet jag.)

Hur som helst tycker jag att FLM-resultatet blev bra av flera anledningar. Först var jag lite kritisk till att en tidskrift som FLM - vars innehåll på många sätt har varit relativt tidslöst i varje nummer, till skillnad från de flesta svenska tidskrifter slänger jag den inte i papperskorgen efter en genomläsning - skulle spika fast sig vid något så tidsbundet.

För även om jag själv ångrar min lista i samma stund som jag skriver den så kan den, och de övriga kritikernas, listor i kombination med enkäterna ge en bra bakgrund till hur vi tänkte kring film i september 2009 (när vi blev tillfrågade) och faktiskt tjäna som en intressant läsning om ett par år. Ärligt talat tror jag att det kommer att bli en ännu intressantare läsning då än det är idag, när man är mitt uppe i det hela. Vad missade vi? Hur blev utvecklingen? Etcetera och så vidare.

Istället för att ge mig på fler filmlistor drar jag här igång en högst lös idé kring scener från 00-talet som på olika sätt berört mig, eller som belyser viktiga regissörskap. Se det inte som en lista utan som nedslag (det är därför jag börjar med #1, för att inte på något sätt bygga upp förväntningar).

Jag vill börja med att sjunga det lågmälda filmskapandets lov.

Jag tror tyvärr att denna regissör, som under 00-talet har spetsat till sitt filmskapande tills hon hör till världens främsta i skrået, kommer att saknas på allas listor (men snälla ni bevisa att jag har fel, att jag är en tråkig cyniker).

För att Claire Denis hör till en av världens bästa regissörer är tyvärr ingen självklarhet i Sverige, där hennes filmer sällan distribueras på bio - eller på inhemska dvds (något som säkerligen kommer att vara avgörande för vilka som anses kvalificera sig).

Fjolårets 35 Rhums (35 shots of rum) - just utgiven på engelsk dvd - innehåller en av hennes bästa scener. Så blir Denis också bättre för varje film; White Material som får premiär nästa år i Sverige är hennes mästerverk.

35 Rhums kretsar löst kring fyra personer som är grannar och står i olika, ganska oklara, förhållanden till varandra.

Alla fyra, bland annat de två på bilden, blir strandsatta på en bar efter att deras bil har gått sönder. De var på väg till en konsert, och nu öser det ner, men de vill fortsätta kvällen och övertalat barägarinnan att hålla öppet.

Mellan paret på bilden finns en stark attraktion, kanske ett begynnande förhållande - kanske skymtar till och med en tidigare relation i bakgrunden. Hon har just fått blommor av en beundrare och det tycks bli en trigger till att killen börjar intressera sig för henne. Tjejens pappa är med, tillsammans med en kvinna som kan vara hennes mamma, men som i alla fall har haft en relation med honom tidigare. Så börjar pappan försiktigt flörta med barägarinnan.

Nästan hela scenen i baren utspelar sig utan ord - Denis bygger upp en starkt sensuell och svartsjuk, och samtidigt osäker, stämning helt genom blickar, dans och musik (Sällan har Commodores Nightshift - nedan - kommit mer till sin rätt än just här).

Denis använder sig inte ens särskilt mycket av taktila närbilder - något hon annars gör i både Nénette et Boni och White material för att skapa en sensuell dimension i en scen, gärna knutet till mat.

Det som händer i scenen - vem dansar med vem, vem kysser vem, vem tittar på vem och hur längre låter Denis kamera vila på den blicken och den blickriktningen - pågår i någon minut men står ändå som helt central för filmen, som ett slags nav. Jag kommer på mig själv med att rysa när scenen är över. För jag vet att Denis har slagit fast tonen för resten av filmen med de här ordlösa bilderna.

Hela Denis sena regissörskap skulle kunna sammanfattas med den här scenen; i nyckelfrasen man vet aldrig med Denis. Det är så mycket som hon bara låter ana istället för att visa eller berätta rakt ut, och det är det som gör hennes filmer så komplexa - utan att var intellektuellt tunga - och så vibrerande av undertryckta känslor.

Ändå förstår vi precis vad en film som 35 rhums betyder för just oss. Om vi främst tar in pappans rädsla för pensionering och ensamhet, eller hans dotters rädsla för vuxenliv och ensamhet är kanske styrt av var vi själva befinner oss i livet. Det är knappast en »svår« film men så oerhört vacker (då skulle jag säga att 2004 års L´intrus lämnar mig betydligt mycket mer förbryllad, även om den också är en pärla uppbyggd på ett liknande sätt som 35 rhums).

Efter att i ett par veckors tid ha gått igenom Denis regissörskap skulle jag påstå att tricket är det här... vad ska jag kalla det - skissartade. Denis skriver möjligen »hela« karaktärer på pappret, men i filmen väljer hon att presentera dem med utan bakgrundshistoria eller förklaringar och med de känslor som står filmmediet till buds: deras uppskattning för musik, deras relation till föremål (pizzadegen i Nénette et Boni, eller kaffebönorna i White material).

Och egentligen är skissartat fel uttryck - för film är inte text. Text kan verka mer precist, men film kan uttrycka hela andra känslor och intryck. Det är en viktig åtskillnad. Det kan verka självklart, men det är tyvärr något man tvingas återkomma till gång på annan i en kultur där film ständigt anses mindre värt än litteratur. Är det inte manusbundenheten i svensk filmproduktion så är det litteraturknuttar som tror att rörlig bild inte är ett eget språk, möjligt att avkoda på lika många sätt - eller fler - än en skriven text.

Så nästa gång någon försöker smälla dig i huvudet med det här att vi inte kan värja oss mot bilder, att de är färdigpaketerade och bara kan tolkas på ett sätt - vilket ofta hänger ihop att de är underordnade litteraturen eller textförlagan - smäll dem då tillbaka med Claire Denis, den kanske mest sensuella regissör vi har idag - som om och om igen visar på filmens möjligheter.

The Commodores - Nightshift - Watch more Videos at Vodpod.

Happy Sally på Eriksdalsbadet

Såg en av två föreställningar av Happy Sally (i regi av Saga Gärde som gjort den fina kortfilmen Babysister) på Eriksdalsbadet i lördags. Jag håller i stort sett med Lars Ring i dagens SvD - och hade man inte läst Sara Stridsbergs bok var förvirringen stundtals total.

Men jag gillar hur man använde den stora simhallen som projektionsyta. Själva spelet var så att säga i förgrunden (publikens sida av poolen), och på andra långsidan lekte ett barn, en kvinna i baddräkt gjorde simövningar och filmsnuttar projicerades på en stor duk - tyvärr mest ett utnyttjande av det gamla klassiska greppet att låta filmen gestalta minnet, tror faktiskt man hade kunnat få ut mer av medi i sammanhanget. Filmen speglades dessutom i bassängen på ett effektfullt sätt.

(Fast kanske tog man dock det här med projektionsytor a tad to far när man skickade ut ett barn att lysa sig själv med ficklampa i ansiktet i höstrusket bakom simhallens stora fönster. Jag trodde det var någon Halloween-firande yngling som råkat gå förbi och ville skoja med oss där inne.)

Bäst var, som Ring påpekar, nyttjandet av gamla radiointervjuer - ytterligare en »projiceringsyta« får man väl säga, eftersom effekten av förinspelat material i en stor ekande hall ger en upplevelse man nästan kan ta på. De spikade fast förminskandet av Sally Bauer bättre än något annat.

Temat i Happy Sally framgår hur som helst ändå, och bitvis smärtar det till rätt ordentligt av ofullbordade drömmar och förspillda livsöden.
Och initiativet var ju helt fantastiskt. Mer sådant - erövra, ta tillbaka och omvandla oväntade platser till kultur. Det är så man får en levande stad.