För att inte tala om alla dessa tysta män

Ungefär 25 långfilmer på sex dagar, och ett par kortfilmer ovanpå det, blev slutresultatet i Venedig. Den kritiska skärpan är väl inte helt hundra efter ett sådant cineastiskt långkok, men här kommer några nedslag och tankar.

Att söka efter röda trådar på festivaler är vanskligt, men kul. Vanskligt för att de sällan finns där intentionellt (såvida det inte är en mindre, mer tematisk festival), men kul för att det håller hjärnan i form eller bara skapar ett perspektiv ur vilket man kan upprätthålla ett intresse när det känns sådär att se dagens femte, tre timmar långa italienska film.

Och på en stor festival av Venedigs slag, som drar ur hela spektrat av filmvärlden, säger det också något om ett större kulturellt tillstånd, i filmvärlden och allmänt.

Föga förvånande var också det dominerande temat på Venezia 67 - män. Gärna av det mer tysta, sammanbitna slaget. Från Martin Scorseses och Kent Jones underbara, personliga A Letter to Elia - en dokumentär om Elia Kazan - till Vincent Gallos regi-onani Promises Written in Water.

Scorsese närläser Kazans filmer och förklarar varför Kazan är hans cineastiske fader. Kanske inte freudianskt så det förslår, men ändå. Gallo - i en film som tycks handla om en man som lovat en kvinna att kremera henne och sprida askan i en sjö - ägnar sig mer åt den narcissism man blivit van i: Gallos värld består av bilder på honom själv, ur olika vinklar. I svartvitt. Ett par scener ägnas åt nakna kvinnor, som antingen särar på benen i badkar eller får kameran uppkörd i musen. Sedan klipp tillbaka till Gallo som röker en cigg, och har hunnit byta kläder från föregående scen.

Vincent Gallo är med lika mycket i Jerzy Skolimowskis Essential Killing, men med betydligt bättre resultat. Här gör Gallo en taliban som fångas av amerikanerna och tycks vara på väg att föras till en hemlig CIA-bas i Polen. På vägen krockar bilen, och Gallos karaktär flyr ut i skogen.

Den följande timmen springer han omkring i stort skägg, äter rå fisk och tvångsammar en kvinna (ja, det är sant. Och när hon svimmade frågade min bänkgranne »Hynek, why did she die?«).

Skolimowski har ett rejält grepp om filmen, det är man-som-skalas-av-civilisation för hela slanten, och Gallo har en rå, animalisk sida som verkligen kommer till sin rätt - det är rena Gollum när han springer iväg med sin råa fisk över isen. (Både skådespelarpriset och jurypriset var välförtjänta). Och inte ett ord kommer ur skägget under hela filmen, vilket bara gör saken bättre (särskilt om man har hört sakerna han säger i Promises...)

Ganska tyst är också bårhusbiträdet i Pablo Lorrains Post mortem som blir besatt av sin granne, en bedagad strippa, dagarna före Pinochets kupp. En säker, lågmäld och grovkornig film som går ut på att mannen får nog.

Vilket inte skiljer så mycket från filmerna The Happy Poet och japanska Cold Fish. Sensmoralen i alla tre är att är du en mjukis så blir du överkörd. Lösningarna männen tar till är dock lite olika: I The Happy Poet - där ung misslyckad poet startar vegetariskt matstånd - är det kapitalismen som nyttjas. Cold Fish börjar som ett familjedrama om en lite misslyckad man som äger en butik med akvariefiskar. När han möter en konkurrent - som ligger med hans fru, anställer hans dotter och lurar in honom i sin business - urartar det i en vålds- och sexorgie utan like, men med humor. Modern pink film där förskäraren ger mannen upprättelse.

Sophia Coppolas Somewhere - som fick Guldlejonet - handlar väl också om män, eller om en man. Stephen Dorffs Johnny är den kanske mest okarismatiska kändis man kan föreställa sig, men det är just detta som gör honom, och filmen, så bra. Coppola får oss (och honom) att fatta att ingen av hangaroundsen eller kvinnorna i hans liv egentligen bryr sig det minsta om honom, enbart av kändisskapet.

Det är nästan så att hon lyckas göra kändisskapet till en aura, separat från Johnny. Mycket imponerande.

Huruvida Casey Afflecks omskrivna Joaquin Phoenix-dokumentär I´m still here är fejk eller inte är egentligen ointressant: Affleck är delvis ute efter ungefär samma sak som Coppola men gör det bara sämre.

Om filmen är sann så är det tragiskt, och kameran borde ha stängts av långt innan en av Phoenix bästa kompisar säger upp bekantskapen genom att bajsa den sovande skådespelaren i ansiktet (ja, det är sant). Och är det fejk så har filmens kommentar om hur snabbt man kan falla från nåd i Hollywood redan gjorts, många gånger.

Eventuellt inte lika effektivt och brutalt som här; det är onekligen lite synd om den tjocke lufs som sitter upplyst i datorskenet och kolla på hur Ben Stiller och andra stjärnor hånar honom på prisutdelningar. Och hur hånet sprider sig som ringar på vattnet ute på nätet.

I The Town är Ben Affleck hård arbetarklassgrabb med mjuk sida som rånar värdetransporter i Boston. Kul att se blinkningar till Peter Yates The Friends of Eddie Coyle, mindre kul att Afflecks rånmördande karaktär tårögt ursäktas med att han hade en tuff uppväxt.

Michele Placidos usla Vallanzasca - Gli angeli del male ägnar sig i alla fall inte åt vi-har-ingen-fritidsgårds-psykologi: huvudpersonen vill bli Scarface. Han har förvisso en tuff uppväxt, men inte särskilt många mjuka sidor när han knarkar, knullar och mördar sig till Milanos gangstertopp på 70-talet i vad som måste vara festivalens dramaturgiskt sämsta film.

Slovenska Oca (Pappa) är desto intressantare. Vad som till större delen är en finstämd skildring av en frånskild fars söndag med grabben på landet utvecklar sig - mycket plötsligt - till en klassmedveten, hårt politisk kommentar till vad arbetslöshet och låglönearbete kan göra med relationer mellan föräldrar och barn. Av alla dessa filmer om män, många av dem riktigt bra, är nog Oca den som mest säger något vettigt. Eventuellt - eller nej, alldeles säkert - för att den kombinerar klassaspekten med mansrollen. Då är Somewhere, där Johnnys möte med sin dotter är ögonöppnaren, lite mer konventionell i sin upplösning och kommentar.

Alla som har läst Haruki Murakamis »Norwegian Wood« vet att den mest handlar om hur det är att vara ung man, och kär, och att lära sig något om kärlekens svårigheter och att bli vuxen. Det gör Tran Anh Hungs film också, men med lite mer melodram och snygga bilder.

Min festivalfavorit handlade väl också om män; den besynnerliga Ovsyanki (Sparvfågel/Tysta själar) är en slags road movie där två män åker iväg för att bränna upp den ena mannens döda hustru.

Det är ett riff på ryska skrönor - filmens huvudperson dokumenterar sin etniska grupp - och tung rysk auteurfilm från Tarkovskij till Zviaguintsevs Återkomsten. Med lysande resultat skall tilläggas: det känns aldrig parodiskt, och det finns stråk av både mörk humor, livsbetraktelser och poesi. Att kvinnobilden känns unken är... ja, jag kan ju mitt Östeuropa vid det här laget och är inte det minsta förvånad.

Vad jag önskar efter alla dessa filmer om tysta män, desperata män, felfördelade män - och vi är ju inte direkt inne på första året av en sådan skörd - är ett kliv vidare. Ett kliv där män börjar göra upp med de roller som de anser sig ha tilldelats av föregående generationer och samhället och vara fast i - och inte tycks trivas så vansinnigt bra i. Där mansrollen inte bara, som i många av dessa filmer, möter en konflikt: utan på ett modigt vis går vidare från den mot ett bättre jag och en bättre värld.


Visst fanns det några intressanta, ibland till och med utmärkta kvinnor också: Abdellatif
Kechiche Venus Noire, där Couscous-regissören tar sig an sydafrikanska Saartjie Baartmans historia är riktigt bra. Baartman, även känd som Hottentott Venus, togs till Europa i början av 1800-talet och förevisades som en vilde på freakshows. Kechiche skildrar hur hon själv såg sig som en konstnär, men drogs in i en förnedringens uppvisning.

Liksom tidigare arbetar Kechiche mycket med långa scener, som gärna repeteras. Det har en speciell suggestiv verkan, och vi kan inte låta bli att dras in i skådespelet och drabbas därmed än mer av den gradvisa förskjutningen i Baartmans förnedring.
Återigen är det en skärningspunkt, här mellan etnicitet och kön, som gör filmen och porträttet riktigt bra.

Grekiska Attenberg, som delar både producent och estetik med en av fjolårets bästa filmer, Dogtooth, ger kanske inte ett lika starkt kvinnoporträtt, men ett nog så märkligt och intressant. En ung kvinna - spelad av Ariane Labed som fick pris för bästa skådespelerska - lever med sin döende far, ser på Sir David Attenboroughs naturdokumentärer, och får sexualundervisning av en väninna i scener ljuvligt, supersnyggt, tonsatta med Francoise Hardy och Suicide.

Om det var en regissör jag hade räknat med på den mer feministiska fronten var det Catherine Breillat, som är mitt uppe i en omläsning av klassiska sagor. Efter fjolårets Blåskägg var det nu dags för Törnrosa. Resultatet - där Breillat möjligen hyllar den lesbiska vägen, möjligen menar att det inte är så stor skillnad på kvinnors lott för ett par hundra år sedan och idag - är så rörigt och dåligt genomfört att det högst eventuellt kan bli en hit på en konferens för avancerad feministisk konstteori men ingen annanstans.

Julian Schnabels Miral var en stor besvikelse. Regissören lyckas inte hitta till sin så underbara subjektiva berättarstil förrän sent i filmen, och då finns det inte tillräckligt med förankring i karaktärerna för att den ska kännas som annat än sökt. Jag misstänker att han tyngdes av stundens (vad han tror) behov av objektivt allvar, och filmen är som en bildversion av en bok. Märkligt för en regissör som är samtidens bästa på just adaptioner. Men har åtminstone en intressant ådra i det att huvudpersonerna är palestinska kvinnor.

Mer om dessa filmer, och andra som jag gillade och ogillade och festivalen i allmänhet, hittar ni i föregående posters Venedig-rapporter. Och här finns alla vinnarna.