söndag 12 september 2010

Europa, Europa - från Rumänien och Polen till Sarrazin

En mycket intressant understreckare av Jeana Jarlsbo om Rumänien i dagens SvD. Jag har varit inne på hur den rumänska filmen, till skillnad från så mycket annan film i dagens Östeuropa, trots allt försöker skildra landets historia - både i relation till dagens samhälle, och med historien som kuliss.

Hur det kan komma sig - i ett land där många rumäner idag faktiskt skulle kunna tänka sig Nicolae Ceausescu som ledare - är egentligen inte så konstigt. Tvärtom. Jag tror att det finns flera faktorer som pekar på varför rumänska regissörer, till skillnad från till exempel tjeckiska, ägnar så många meter film åt dessa frågor - och en avgörande sådan är den grad av förtryck som rumänerna levde under.

Rumänien var den mest totalitära staten på andra sidan järnridån. Det innebar också att brottet mellan det totalitära och demokratin blev mer extremt än i säg Tjeckien, Ungern och Polen. De senare ländernas filmindustrier hade kvar samma strukturer och en filmtradition att falla tillbaka på även efter 1989. Rumänerna började i mångt och mycket om på nytt. Visst fanns de gamla drakarna även där (och vissa av dessa gör film än idag), men kanske innebar det faktum att man under själva kommunisttiden aldrig hade haft en Ny våg något väsentligt.
Tjeckerna och polackerna tycker sig ha gjort sin politiska film, behandlat sina politiska frågor, och det känns då inte lika akut och angeläget som för den yngre generationen rumäner - som inte har någon historisk tradition att falla tillbaka på eller reflektera sitt (politiska) skapande i. (Tvärtom var framförallt dokumentärmediet helt fläckat av att ha tjänat som propagandaverktyg i så många år).

Intressanta är förstås också de olika perspektiven man har som utanförstående betraktare och rumän. I Venedig pratade jag med chefen för Rumäniens största filmfestival. Jag uttryckte min beundran för dokumentärfilmaren Alexandru Solomon, som jag tycker är den enskilt bäste östeuropeiske dokumentaristen när det gäller dessa frågor, och på att koppla samman historia och nutida. Filmen Cold Waves, om Radio Free Europe och propaganda under kalla kriget, slutar också med bilder som understryker Jarlsbos streckare.

Han, rumänen, menade att Solomon hade en stor brist: han gick inte tillräckligt långt i sin kritik av samtiden.
Jag, som aldrig har satt min fot i Rumänien, kan bara ana - dra mina slutsatser från det Tjeckien jag känner så väl - hur illa det måste vara ställt med den politiska situationen i landet. Kanske är de rumänska filmerna sedda genom en inhemsk kritisk blick en mycket light version, en pervers form av ostalgi för oss i väst, med mycket mörk humor? (Okej, jag överdriver lite eftersom jag har hört många rumäner säga annat, och det finns för många filmer med för många perspektiv för att det ska vara så enkelt - men kanske ligger det något i att den samtida nostalgin trots allt lyser rätt starkt med sin frånvaro i de här filmerna).

Det här med att ha en obruten filmtradition att falla tillbaka på blir tydligt när man ser hur polackerna på senare år väljer att behandla sin kommunistiska historia. Jag nämnde några av filmerna i en SvD-artikel (en annan artikeln med kopplingar till ämnet här) inför fjolårets polska filmfestival, Kinoteka.

När festivalens andra upplaga sätter igång i nästa vecka visas några av dessa filmer: Reversen, Det onda huset och Allt som jag älskar. Skillnaden mot de rumänska filmerna är dock tydlig. Även om de stundtals involverar en kritik av det dåtida samhället (som korruptionen i Det onda huset) är det tydliga genrefilmer (dramer) med klassisk form och klassiskt skådespeleri. De bränner aldrig till, som något ur den rumänska vågen.

Nå, jag hoppas som alltid på att en ung generation i de övriga östeuropeiska länderna börjar gräva där de står. Och det kommer - tack vare digital och billigare film - förr än vi tror. De behöver bara kasta ut det gamla gardet lite snabbare. Rumänerna tycks, av en handfull kommande filmer, dock arbeta på med att dra de röda trådarna och ställa de obekväma frågorna. All heder åt dem.

Och när vi nu ändå är inne på det här med Europa och dagens SvD - Tyskland är uppenbarligen ett land där regissörerna verkligen skulle ta sig en titt på samhällsutvecklingen:

För borde inte Thilo Sarrazins popularitet och hans framgångar innebära en paradox som helt underminerar hans tes? För lägre kan väl inte »kollektiv intelligens« sjunka än att gå på sådan smörja?

Och kanske än värre, att inte lära sig ett skvatt av historien? Det är väl bara att hoppas att den här historien upprepar sig som fars redan första gången - för förra vändan nöjde man sig ju inte med att »90 procent av invandrarna inte släpptes in« utan skickade de »icke arbetsföra« som sänkte intelligensen och på andra sätt smutsade ner den mänskliga (läs tyska) rasen, direkt till ugnarna.

Om inte annat så bevisar de här tongångarna än en gång vilket mycket mycket större strukturellt problem rasism är, än vad Günter Wallraff tyvärr tycks tro.

2 kommentarer:

Sanjin sa...

Intressant understreckare och (som vanligt) intressanta kommentarer från din sida.
Ville egentligen bara påpeka att Solomuns senaste film behandlar just den aktuella situationen i landet. Enorma rikedomar som några få har tillskansat sig har verkligen satt sin prägel på landets politiska utveckling också. Dock gör Solomon ständiga kopplingar till Ceausescus regim (ofta med en redan tidigare beprövad kompilativ användning av arkivmaterial, så typisk för honom). Den heter Kapitalism: Our way to improve it och är väldigt intressant.
Hälsningar från Lund
/Sanjin

Hynek Pallas sa...

Hej Sanjin.
Tack, och tack för beskrivningen av hans nya film. Jag har hört talas om den men inte sett än, så jag undvek att ta upp den.

Läste en intervju där han talade om filmen i en tjeckisk tidning - och det märktes på journalisten att hon tyckte temat lät helt ofattbart. Att någon skulle ge sig på det där liksom. Ska bli kul att se.