Näckrosor på torsdag

En omstuvad Water Lillies-text på Weird Science för att påminna om att filmen visas i Psykfilm-serien på torsdag.

Arkivinventering

Ja, inte min alltså. Men väl Filmarkivets som huserar i Filmhuset. Det firas mellan den 26 oktober och den 2 november med gratis film, seminarier och lite annat smått och gott. Programmet hittar du här.

Bland mycket annat kan man se favoritfilmer som svenska regissörer och skådespelare väljer. Till höjdpunkterna måste Helena Bergströms val framhållas. Bland alla dessa självklara, och i ärlighetens namn ofta sedda och därför trista, val (Roy Andersson väljer TaDaDaDa....Cykeltjuven!) klipper hon till. Det är förvisso ungefär lika förutsägbart, men ändå:

20.00 Bio Victor. Min favoritfilm – Helena Bergström: Under solen, regi: Colin Nutley, Sverige, 1998, 130 min. Ensam lantbrukare, 39 år, med egen bil söker ung kvinna som hushållerska. Svar med foto till ’Alla anbud beaktas’. Med Rolf Lassgård, Helena Bergström och Johan Widerberg. Är tiden mogen för en kritisk upprättelse av Under solen, Nutleys tio år gamla kioskvältare? Det anser Helena Bergström, som introducerar visningen och berättar om sitt val av film.

Ni läste den näst sista meningen? Bra. Alla här som tror att det egentligen handlar om kritiken mot Angel räcker upp en hand.
Det har gått tio år sedan Under solen så det kanske är okej att komma dragandes med den, men kom ihåg dessa ord när arkivet firar 85 och Bergström väljer film...

Förutom Nutley-visningen så vill jag gå på den här, fast av helt andra anledningar (28 oktober):

20.30 Bio Victor. Min favoritfilm – Mikael Marcimain: Dag som natt (La nuit américaine), regi: François Truffaut, Frankrike & Italien, 1973, 116 min. Med Jacqueline Bisset, Jean-Pierre Léaud, Valentina Cortese, Alexandra Stewart och François Truffaut. Underhållande film om kaotisk filminspelning. Filmen introduceras av Mikael Marcimain, som regisserat tv-serierna Upp till kamp och Lasermannen, och berättar om sitt val av film.

Uppsala, Rumänien

Att kliva av Uppsalapendeln inger mig ungefär samma känsla som de första raderna i titelspåret på Lars Winnerbäcks "Söndermarken".
Men detta uppvägs av att åka dit för att gå på kortfilmsfestivalen och hålla i ett seminarium om rumänsk film. Egentligen rumänsk kortfilm, men det blev väl mest landets film i allmänhet när jag, filmkritikern Andrei Gorzo, producenten Paul Sorin Damian och regissören Anamaria Chioveanu diskuterade i nästan två timmar.

Vi täckte, skulle jag tro, det mesta som gäller rumänsk film just nu: var framgången kom ifrån, hur möjligheterna att visa denna film inom landet ser ut och om det finns ett tryck från utlandet att göra en viss sorts film.

Alla värjde sig mot beteckningar som "Romanian New Wave", främst producenten Sorin. Han menade att en ny våg måste ha en mål eller mening, och det hade inte den rumänska filmen. Gorzo å sin sida förklarade att den grupp filmare som slog igenom med några års mellanrum - från Cristi Puiu (Herr Lazarescus död) till Cristian Mungiu (4 månader, 3 veckor och 2 dagar) - inte hade något gemensamt från början.

Det var, enligt honom, Puiu som inspirerad av Frederick Wiseman och Cassavetes lade grunden till den neorealism som de flesta rumänska filmer idag präglas av - men att det främst var en fråga om budgetrestriktioner. Sorin förtydligade att det också handlade om ett behov av att göra "äkta" film efter den "falska" kommunistiska filmen, och att neorealismen var den självklara moraliska lösningen. (Ord som de ofta återkom till var "sann", "äkta" och "falsk" och de såg inte ut som hiphopare, däremot tror jag att universella sanningar om moral och rak rygg faktiskt betyder något för folk i länder som haft hårda diktaturer).

Gorzo förtydligade att det var denna moral - som ligger i hjärtat av de rumänska filmerna vare sig de handlar om politik, historia eller relationer - han trodde var den universella kärna som gjorde filmerna så framgångsrika i väst. Jag vill verkligen hålla med honom, för jag ser det i filmerna, men ärligt talat - och jag tillade detta i en lång diskussion efteråt - så måste man se till den törst som i väst finns efter historier från det kommunistiska Europa, historier som få filmer än så länge - med undantag för De andras liv - berättar. Gorzo - som, det förstår ni vid det här laget, pratade mest: han är ju faktiskt filmkritiker - trodde att 2009 i det avseendet skulle bli vattendelaråret eftersom alla stora regissörer släpper nya filmer, men ingen av filmerna handlar om det förflutna.

Kommer filmfestivalerna i väst i längden att vilja ha dem, eller var "exotismfaktorn" som han kallade den, det viktigaste? (Hooked och Boogie som båda visas på SIFF, är två filmer som visar på denna trend).

Om inte - vad händer då med rumänsk filmindustri? Det faktum att landet har få biografer, och ännu färre som håller en standard speglar det faktum att rumänerna knappast går man ur huse för att gå på bio: inte ens en stor Hollywoodfilm drar fler än 100 000 besökare i ett land med nära på 23 miljoner invånare.

Gorzo kallade detta för "a blessing in disguise" eftersom det innebär att regissörerna kunde göra film helt utan ett öga på inhemska kommersiella intressen.
Det lustiga är att han inte kopplade samman detta med min fråga om det fanns ett tryck utifrån - från festivalerna i väst, t ex - att behandla vissa frågor i filmerna. Men jag antar att det alltid finns ett tryck, och att vi i Sverige skulle vara oerhört tacksamma om det fanns en förväntan på konstnärliga filmer som gick till Cannes, istället för en inhemsk marknad som trodde att Arn var frälsningen.

Nu höll inte Sorin, den inhemske producenten, med. Och det förstår jag: Var skall han få sina pengar ifrån utan en fungerande rumänsk marknad? Alla kan inte hamna i Cannes och få amerikansk distribution. Sorin hoppas istället på en rumänsk Luc Besson. För trots att han är tacksam för alla europeiska regionala stöd, och de har varit viktiga för rumänsk film på alla plan, så vore det kul med lite oberoende, tyckte han.

Anamaria, som fortfarande går sista året i landets största filmskola, hade en kortfilm i tävlan. Det var intressant att höra henne prata om huruvida kortfilmerna ger en möjlighet att experimentera stilistiskt, bort från neorealismen (som hennes, förvisso minimalistiska, film Fragmente gör). Hon menade väl inte att det fanns en reaktion mot neorealismen, tvärtom var det många som såg en fungerande stil och anammade den, men att det ändå fanns folk som vågade anpassa formen till sin berättelse på ett annat vis.

Hon berörde också om den viktigaste aspekten för återväxten i landet - och, antar jag, i alla filmländer: skolorna. Det gamla gardet av korrumperade professorer - som hatade Mungiu och hans likar - är på väg ut och den nya rektorn på hennes skola är mer "sann".
Puiu hade precis hållit en work-shop på hennes skola och andra framgångsrika regissörer och manusförfattare skulle ta vid. Vilket ju låter hoppfullt.

Ja, ett par nedslag som förhoppningsvis förtydligar och förklarar vad det är som har hänt och händer i rumänsk film.

Mer på SIFF

Den tjeckiske regissören Bohdan Sláma kommer med sin nya film The Country Teacher. Jag har inte sett den, men gillade Stesti/Something Like Happiness som jag valde till kritikerveckan i Göteborg för ett par år sedan.

Joe Swanbergs Nights and Weekends vet jag inte vad jag skall tro om. Den har fått blandande reaktioner i USA. Anledningen är enkel - Swanberg är en av de hajpade mumblecoreregissörer som många har kritiserat för enorm självupptagenhet (och för att enbart göra film om vita twentysomethings ur medelklassen). Jag har skrivit om rörelsen här (en essä till fjolåret SIFF, som Swanberg besökte med sin film Hannah takes the stairs) och här.

Richard Brody i New Yorker - som skrivit en tegelsten om Godard, hjärtar allt ur franska nya vågen och besläktat, och annars sågar även suveräna filmer - gillar Nights and Weekends. Hans recension lyfter fram den anledning som gör att jag tänker se filmen: Greta Gerwig - tjejen på bilden - har fått regi- och manuskredd. Av det jag sett, läst och hört är det, vid sidan av Aaron Katz (Dance Party, USA och Quiet City), hon som har brains och känsla i den här "rörelsen".

Bland sågningarna kan man gotta sig åt följande:

"Why are people making it, apart from the narcissistic thrill of seeing oneself projected really big up at the IFC Center? Why are otherwise rational filmgoers playing ball with this art-annulling process? I just want to pound my head against a desk, and then weep as Cinema is slowly interred to an already-waterlogged grave." av Michael Sicinski.

och

"If Cassavetes's films inspired future filmmakers with their DIY aesthetic, then Swanberg and Gerwig's efforts seem calculated to discourage enthusiastic amateurs from getting anywhere near a camera. Everyone thinks their bull sessions with their friends are fascinating, but Nights and Weekends serves as ample proof that unless you can structure these conversations into coherent chunks of exposition, then these sessions are just bull, plain and simple."

av Andrew Schenker i Slant.

Stockholms Internationella Förhandsvisningsfestival

"Mini-Cannes" viskar en kollega efter att festivalchefen Git Scheynius presenterat ett urval av filmerna på årets upplaga av Stockholms Filmfestival vid morgonens presskonferens.

Och visst - precis som varje år skulle jag kunna pricka in en stor del av festivalens utbud med hjälp av en lista på vad svenska distributörer har köpt in samt några branschblaskor som visar vad det snackats mest om på croisetten.

Från Hunger till Changeling, över The Chaser och De ofrivilliga till Mellan väggarna, Happy Go Lucky och Gomorra - filmer som visats i Cannes och får premiär inom ett par månader. Utan att tycka att filmfestivalen skall vara någon obskyr företeelse, eller att dessa filmer är annat än utmärkta, så är det väl det senare som stör mig mest - att det inte kunde få vara lite smalare, att några färre titlar kunde vara hämtade ur det kommande utbudet.

Vid sidan av dessa förhandstippade filmer är det som vanligt tung slagsida åt amerikansk indie (med en egen sektion) med självklara val som The Wrestler och W., samt indie-by-the-numbers-filmen Smart People med Dennis Quaid, Ellen Page (som mini-republikan) och Sarah Jessica Parker. När jag såg den höll jag på att tugga sönder knogarna i frustration över den mall som amerikansk studioindie börjar hamna i. I den sektionen är jag istället mest nyfiken på Old Joy-regissören Kelly Reichardts nya film Wendy and Lucy.

I asiatiska sektionen visas bland annat sydkoreanska storfilmen The good, the bad and the weird, och ni kan själva gissa vad det är en pastisch på. Blandat med egna koreanska westernfilmer ur historien. Det är en jätteproduktion som är tänkt att rädda sydkoreansk filmindustri. Ingen överraskning att den visas på festivalen då Non Stop köpte den i Pusan.
Dessutom Sparrow av Johnnie To som jag inte så, men hörde mycket om i Pusan. Och Kim Ki Duks Dream som inte var i Pusan utan i San Sebastian (han har tydligen någon beef med koreanerna).

Dessutom får Wong Kar Wai årets Visionary award och kommer hit med Ashes of time redux.

En hel del svenska Work in Progress, bland annat för Petra Revenues Karaokekungen, och det är ju alltid kul.

Av filmer som jag tipsat om tidigare visas Cannesvinnande kortfilmen Megatron från Rumänien och en annan film från samma land, Hooked. Dessutom visas rumänska Boogie, Radu Munteans nya film, på festivalen. Han är en utmärkt regissör, med filmen The paper will be blue i bagaget.
En annan film som jag verkligen ser fram emot är Katrina-dokumentären Trouble the water.

Och så är det kul att rysk film är årets Spotlight, och att man visar ny Latinamerikansk film i en sidosektion, den har varit på gång ett par år men är sällan sedd i Sverige.

Jag hoppas verkligen att alla pärlor under Cannes-stenarna hittar sin publik. För när Git inledningsvis frågar vilken film som i år kommer att sälja ut snabbast - hon gör stor sak av att Control i fjol sålde slut på en kvart - så hoppas jag att dessa storsäljande förhandsvisningar inte skymmer det som döljer sig bakom dem, det som är unikt för en festival:
Filmerna som publiken kanske möter på bioduken bara denna enda gång.

Men jag är inte särskilt hoppfull om att de murvlar som samlats i Nordic Lights vita rum kommer att belysa dessa särskilt adekvat: häromåret fick jag se siffrorna från mediebevakningen av Göteborgs filmfestival.
13% av filmerna som festivalen visade hade redan svensk biodistribution och över 80 % av mediabevakningen under festivalen låg på dessa.
Och så frågar sig folk hur det kan komma sig att smal film har det så svårt i det här landet.

Nå, nu skall jag sluta vara cynisk och negativ och komma med ett enkelt tips istället. Strunta i filmerna som snart kommer på bio (såvida de inte har ett intressant Q & A knutet till sig, gärna med en regissör och inte en skådespelare) och gå på filmer som inte har distribution, gärna från udda filmländer.

Jag lovar att tipsa om filmer inför festivalen i takt med att jag hinner se dem.

Svensk Film 3: Per Gudmundson och Preludium

...ligger på Weird Science tillsammans med de två första delarna.

Svensk Film 2: Balladen om Marie Nord och hennes klienter

Folkets Bio är i alla fall kreativa så det förslår. Fyller biograferna med småfestivaler, debatter och nu senast sin nya kortfilmsatsning "Svensk Kortfilm c/o Folkets Bio".

Eftersom svensk kortfilm för det mesta är av mycket högre kvalitet än svensk långfilm är det ett strålande grepp. Dessutom är jag högst förtjust i formatet. Den senaste filmen, som går upp ikväll, heter Balladen om Marie Nord och hennes klienter, i regi av Alexander Onofri (med manus av Onofri och DNs filmkritiker Kerstin Gezelius).

Filmen handlar om socialsekreteraren Marie Nord, spelad av Sofia Helin, i en icke namngiven parabolantennsförort. Marie är överallt, driver fritidsgård, övervakar, snackar vett med ungdomar, håller i kurser och hjälper granntjejen med hennes barn. Ganska snart märker man att hon är djävligt nervig i allt hon gör, småsvettig och ständigt sugandes på en cigg (och de lite avhuggna halvbilderna på henne och hennes klient i början ger också ett märkligt småosympatiskt intryck som passar - eller så var det bara något fel på min tittkopia).

Och rätt fort ser man att allt inte står rätt till med hennes projekt. Helins karaktär är måttlös, och hon är av ett slag som man - alltför - sällan ser i svensk film: hon vill, kanske, väl, men väljer också att göra saker - eller har valt att göra saker och kan inte sätta stopp för dem - som inte med den bästa vilja i världen kan kallas för goda mot någon i hennes omgivning.

Marie är helt enkelt inte en person som man enkelt kan placera i ett fack - hon tycks lida av en fet vit skuld, och en brinnande passion för sitt jobb i förorten, men lever ut "koloniala fantasier", som en karaktär i filmen säger till henne. (En fin ordväxling: Han: "Sådana där koloniala fantasier är inte okej längre". Marie: "Nej, kanske inte i innerstan").

Fantasier som helt enkelt är rasistiska och som hon inte låter förbli fantasier. Man borde förstås förstå varthän det barkar när man får se hennes samling afrikansk statyetter på kontoret. Eller när hon frågar en medarbetare om de som socialarbetare "är som missionärerna som åkte till djungeln varpå infödingarna började dö av deras virus".

Marie Nord är ett störande men välkommet porträtt i en svensk filmflora fylld av okomplicerade och därför tråkiga karaktärer. Och jag tror att hon är ett rätt bra, om än för dramats skull väldigt överdrivet, porträtt av människor som inom sig förenar mängder av föreställningar och känslor om förorten, om invandrare, om svarta män - känslor och föreställningar som inte direkt kan kallas politiskt korrekta - men som samtidigt är personer som gör gott eller vill väl.

Svensk Film 1: Troell

Jan Troells och Thomas Stenderuos debattinlägg i dagens DN är förstås helt korrekt: SFs monopol är skadligt, och det inte bara för svensk film. Det är bra att någon med hjälp av konkreta siffror och en specifik film visar hur det faktiskt ser ut i dagens biograflandskap.

De frågar:

"Är det då filmpolitisk klokt och moraliskt rätt att använda 250 miljoner kronor årligen till stöd för produktion av svensk film när den får så svårt att nå en publik? Detta därför att biografmarknaden styrs av ett enda företag, som är mest intresserat av att visa amerikansk film. Och som troligtvis måste ingå blockavtal om bokning av amerikanska filmer för att få tag i de mest vinstgivande."

På vilket jag svarar: antingen startas en statlig biografkedja, eller så får befintlig infrastruktur vid sidan av SFs biografer ett så pass massivt stöd att det snudd på blir statliga kedjor. Det vill säga om de biograferna skall kunna ha stora salonger och kunna att programlägga filmer en längre tid, för att filmerna skall kunna växa tack vare word-by-mouth.

Eller så tar Filminstitutet och ser samtiden i vitögat och börjar producera film direkt till dvd, eller släpper filmerna på dvd, och/eller via legal nedladdning, samtidigt som de går upp på bio. Den senare modellen tror jag är den enda funktionella, och den billigaste.

Jag tror inte att Troell skulle hålla med mig, och jag förstår att det är tragiskt för många regissörer att filmer som de skapar för bioduken hamnar i den här situationen. Men nyligen hemkommen från ännu en festival med många filmer som bara kommer vandra vidare till nästa festival och inte få någon reguljär biografdistribution, kan jag bara säga att han sällar sig till en allt större skara.

Och många av dessa regissörer, som inte är etablerade, vita, manliga auteurer från väst (detta skrivet helt utan udd eller agg, bara ett konstaterande), skulle vara glada om deras filmer ens släpptes i någon slags distribution.
Det är tveklöst ett filmlandskap under stark förändring out there, monopol eller inte.

Rumän...igen

Jag skriver om rumänsk film på Weird Science. Det är som bekant inte första gången, men det är som jag skriver i texten: landet har för tillfället det högsta antalet bra, intressanta regissörer i Europa. Kanske i världen. Och det gäller inte bara inom långfilmen utan i allra högsta grad dokumentärfilmen och, just nu, i kortfilmen.

Inom kortfilmen tänjs gränserna för olika stilar, prövas nya vägar och man kan se framtida regissörer blomstra, som Anamaria Choiveanu som står bakom filmen Fragments, en formmässigt stark film som lutar mer åt den magiska realism Nae Caranfil och Cristian Nemescu står/stod för - men som ändå känns helt egen.
I nästa veckan visar Uppsala kortfilmsfestival några av de senaste årens bästa kortfilmer från Rumänien och håller ett seminarium, med mig som moderator, där vi diskuterar rumänsk film.

Puh - Pusan

Så - tillbaka efter tio dagar i den sydkoreanska kuststaden Pusan. Eller Busan som de säger där.
Först och främst: Jag hade ambitionen att rapportera regelbundet, men gav snabbt upp när jag insåg vilket tempo det skulle bli. Som jurymedlem bevakade jag New Currents-sektionen med första- och andragångsregissörer från hela Asien - Iran till Japan. (Här är en mening att håna mig för: Kazakstansk film kommer starkt). Det blev tre filmer om dagen. Till detta kom det enorma utbud av film som jag av andra yrkesmässiga och privata anledningar måste och ville se; i slutändan klockade jag 28 filmer - oräknat de jag såg på den långa flygresan. Så istället för att offra alla officiella nattmingel lät jag dator och sömn vara: Pusan är känt som en festival där industrin möts på inofficiella partyhäng, så det är fester med överdåd av mat och dryck varje natt, följda av strandhäng eller obskyra koreanska karaokebarer med ännu mer mat. Pusan är ett seafoodmecka med en helt enorm fiskmarknad. Jag har aldrig ätit så färsk och bra mat från havet. (För fler bilder av hur Pusan ser ut, och hur jag tvingar i mig nattamat kort inpå en trerättersmiddag - kolla in Camilla Larssons inlägg på Göteborgs filmfestivals blogg).

Filmmässigt var det en väldigt bra festival, särskilt ur jurysynvinkel. I vanliga fall är det en rätt tveksam blandning som utgör tävlingsfilmerna på många festivaler. Här var åtta av 14 filmer mer eller mindre intressanta och tre-fyra av dessa riktigt bra. New Currents-sektionen skall se till det lite mer överraskande ur narrativ eller annan synvinkel; inte direkt experimentellt kanske, men inte helt konventionellt.

Min favorit var den månne minst okonventionella filmen - men så oerhört vacker och välgjord att det knappast störde. A Moment in June av den thailändske regissören O Nathapon är väldigt influerad av Wong Kar-Wai (som också var på festivalen, och som jag faktiskt av en slump lyckades träffa), i synnerhet In the Mood for Love (estetiskt) och Happy Together (innehållsmässigt).

A Moment in June är ett drama om tre kärleksaffärer: En teaterregissör lämnas av sin pojkvän 1999 samtidigt som han repeterar en pjäs om en otrohetsaffär som utspelar sig 1972. Samtidigt får en äldre man besök av en flickvän som försvann för 30 år sedan. Filmen är full av plattformar, tåg och båtar - folk lämnar varandra mest hela tiden. Det mest imponerande – som gör att filmen lyfter över de ibland för påträngande Kar Wai-influenserna – är hur Nathapon sömlöst men snyggt går från teaterscen till film och låter de tre affärerna befrukta varandra.

Jag är en sucker för metafiktion, och det här är det snyggaste exemplet jag sett på länge. Jag skriver mer om filmen i en artikel vid namn "Meta is for cynics" (ja, jag kom på namnet innan jag skrev texten och blev helt enkelt tvungen att skriva den) som snart kommer upp på FIPRESCIS hemsida. Meddelar då.

Vårat pris gick till den kinesiska filmen Jalainur. Vi fem jurymedlemmar kom sista dagen med en lista på samma fyra filmer på olika plats. Jalainur var den gyllene kompromissen eftersom alla hade den på andra plats, och nästan ingen hade samma film på första plats.

Liksom i fallet med A Moment in June är det svårt att tro att Jalainur är en långfilmsdebut, även om det är fotot mer än berättelsen som imponerar i den kinesiska filmen.

Handlingen i Jalainur är enkel och skildrar vänskapen mellan en äldre och en yngre man som antar far- och son-karaktär. De båda arbetar i ångtågen i den öppna jättegruvan Jalainur i Mongoliet. När den äldre mannen pensionerar sig och lämnar staden följer den yngre mannen efter och filmen blir en slags roadmovie. Inte många ord yttras, men fotot – med hårt bearbetade färger, ibland nästan svartvitt – är helt otroligt vackert; särskilt i kontrasten mellan det oändliga, platta och karga landskapet, himlen och de smutsiga fabrikerna, gruvorna och tågen. (Bilden bredvid gör inte riktigt rättvisa, men jag hittar ingen annan)

Av de filmer som inte tävlade var det Samira Makhmalbafs Two Legged Horse som grep mig hårdast och aldrig släppte taget. Det är en sådan film som gråter man inte fem gånger under filmen, och på slutet, och efteråt när man pratar om filmen med finska journalister - då är man knäpp. Two Legged Horse handlar om en udda relation mellan två pojkar i Afghanistan. Den ene pojken är en krympling som fått benen bortblåsta av en mina. När hans far skall resa bort lejer ha en efterbliven föräldralös pojke att vara ”häst” åt krymplingen. Varpå krymplingen driver på den efterblivne pojken brutalt och behandlar honom precis som en riktig häst. Vilket, tyvärr, är snäppet bättre än den tillvaro som den efterblivne pojken hade innan.

Filmen får sin styrka från spänningen mellan pojkarna: Båda är perfekt utmejslade karaktärer; den efterblivne har ett förvridet men oerhört vackert ansikte, och krymplingen ser oskuldsfull, nästan änglalik ut, men är fruktansvärt elak. Man kan nästan ta på den förändrande relationen mellan de båda i varje enskild scen. Det bästa jag har sett på mycket mycket länge.

Makhmalbaf har tydligen baserat filmen på något hon själv sett - fast inspelningen är mest känd för att den avbröts av en självmordsbombare - men det är inte svårt att läsa filmen som en gripande skildring av hur synen på mänsklighet förändras i en fattig krigszon.

Det var några smakprov från en fantastiskt festival, och jag sitter nu med hög olika artiklar och texter som ger sig på filmerna därifrån ur olika perspektiv. Det måste ju mejslas och letas efter vinklar som gör det säljbart: jag kan berätta att svenska medier inte är särskilt intresserade av asiatisk film om det inte utdelas sparkar i ansiktshöjd var fjärde minut.

So, to be continued....

(Det lite suddiga fotografiet ovan föreställer vanliga små gatustånd: peka på akvariet, få djuret tillrett och käka på disken med alla små underbara koreanska tillbehör. Nedanför mitt hotell fanns ett 20-tal dygnet runt-öppna stånd av det här slaget.)