Förspel

Man vet att man gillar film (för) mycket när man lämnar ett snudd på nollgradigt Stockholm för en vecka i Berlin, landar, vandrar ut i 20-gradigt solsken och tar en taxi till KW, institutet för samtidskonst, för att se deras Vorspannkino-utställning.

För er som inte vet det så betyder detta underbara ord typ titelsekvensbio. Och utställningen är kort och gott 90 minuter titelsekvenser ur hela filmhistorien. Rena orgasmen för cineaster alltså. Ja, om inte cineaster hellre gick Chien andalou på sina ögon än såg filmer slaktade på det här viset.

För oss något mindre konservativa filmälskare är det i alla fall pure bliss, även om jag alltid är skeptisk mot film i gallerimiljö. Det finns inte något sämre sätt att se på film än i de okoncentrerade situationer galleriet erbjuder. (Tillsammans med gym och tågstationer den sortens lokal som inbjuder till ständigt rörelse fastän exakt det motsatta behövs - en idiotisk idé för rörlig bild).

Men alltid suveräna KW hade (i alla fall delvis) fattat grejen och delat upp filmerna i fyra lokaler. Den första var byggd så att man satt på biostolar, som i en klassisk biograf uppe på balkongen. De tre andra erbjöd mer gallerimiljö, men det var i alla fall mörkt och ett av rummen hade en skumgummimatta på golvet så att man kunde ligga och titta på filmerna.

Urvalet av titelselvenser var relativt ortodoxt: Saul Bass (Vertigo, Psycho med flera) dominerade och det närmaste vi har en modern arvtagare till Bass, Kyle Cooper (Se7en, Mimic, Dawn of the Dead), tror jag kom god tvåa.

Av de 40-50 sekvenserna hade jag nog sett de flesta, men hittade några nya favoriter - som Jörg Buttgereits Nekromantik 2 från 1991 och Saul Bass inledning till Otto Premingers Bunny lake is missing.

Poängen med en bra titelsekvens är dels att den skall vara snygg, dels att den skall summera filmen på ett vettigt sätt på bara någon minut - samtidigt som den ofta skall presentera alla inblandade i filmens tillkomst.

Till skillnad från vad de flesta filmer strävar efter bryter titelsekvensen med illusionen om att filmen är en verklighet, genom till exempel sitt bruk av grafik. (Exempel: En helt tecknad sekvens i en ickeanimerad film, som Catch me if you can).

Ändå sväljer vi sekvensen eftersom det är en så starkt uppbyggd del av vad filmen är. Ja, vi kanske till och med behöver den för att kunna avkoda vilken slags film vi skall se. Det är ingen slump att den som gör sekvensen, som i Bass fall, också ofta är den som skapar filmens grafiska profil.

I en utställning som denna tycker jag dock att titelsekvensen lyfts upp som ett konstverk i egen rätt och blicken och hörseln fokuseras mot nya detaljer och hur dessa samverkar. Godard, som förekommer med tre sekvenser i utställningen, framstår som ett geni även på det här området. Fast det är väl logiskt med tanke på metamöjligheterna som finns i titelsekvensen som verktyg. (Kolla Le Mepris).

Vorspannkino är en pärla till utställning, och verkligen värd att se. Det var ren röta att jag såg den: En god vän i Berlin tipsade mig om att utställningen fortfarande pågick, jag trodde den var över för länge sedan eftersom Andrea Reuter skrev om den i vintras.
Fast den slutar den 18 april, så skynda på om ni har vägarna förbi.

Via Andrea hittade jag förresten den här sidan som verkligen går loss på djupet när det gäller titelsekvenser.