Agnieszka Holland ikväll

Polska filmfestivalen Kinoteka avslutar ikväll sin Agnieszka Holland-retrospektiv med en visning av Copying Beethoven på Victoria kl 18. Efter filmen samtalar jag med Holland. Välkommen!

Och kan ni inte komma men är nyfikna på Agnieszka Hollands filmer, så rekommenderar jag varmt En ensam kvinna och Provincial Actors. Eller hennes fina avsnitt av The Wire och Treme, förstås.

Vem?

Gästrecension i Dagens Nyheter av Vem?-filmerna.

Uppdatering: Efter biobesök med barn i helgen noterade jag att Vem-historierna i form av filmer höjer målgruppens ålder något. Där böckerna fungerar toppen för tvååringar, är filmerna snarare till för treåringar. När katten biter nalle stortjöt de mindre barnen i salongen, och de treochetthalvåringar jag såg filmen med kunde efteråt inte sluta prata om att det var läskigt. Ur det perspektivet blir filmerna definitivt mer dramatiska än böckerna.

Uppdrag granskning: Film i Väst

För den som är intresserad av och insatt i den svenska filmregionalpolitiken framkom kanske inget nytt i tisdagens Uppdrag granskning om Film i Väst. Det var den gamla vanliga visan: genererar verkligen skattepengarna som pumpas in i regionernas kulturcentrum något tillbaka: Ger de jobb? Skatteintäkter? Eller är det bara en chans för lokala pampar att åka ner till Cannes och sola sig i glansen av Zentropas produktioner - istället för att besöka snoriga treåringar på dagis (som en kritisk röst uttrycker det i programmet)?

Jag tycker verkligen inte man ska vara naiv när det gäller den omvandling som skett, och sker, i hela Europa av gamla industriorter till kulturella entreprenörer. I Sveriges fall är det olyckligtvis så att det finns en enorm maktkoncentration när det gäller film (och annan kulturproduktion) kring Stockholm; Film i Väst har skapat fler pendlande frilansare än nya arbeten på plats.

Samtidigt är det svårt att mäta alla effekter. Själv tror jag att maktförskjutningen har varit positiv för »Göteborgsskolans« filmare, som fått närmare till ett filmproduktionscentrum med muskler.
En annan aspekt som helt förbigås i programmet är växthussatsningar på unga filmare, utbildningar inriktade på framtidsfrågor; dataspel, 3D ochsåvidare: finns de, och om, vad har de då för betydelse? För sådant kan ju ge avknoppning över en mycket längre tid.

Nå - se programmet i Svt Play och gör en egen bedömning.

Uppdatering:

Och läs Johan Cronemans med rätta kritiska krönika om programmet.

200 år av postkolonialism

SvD sölar fortfarande med våra filmkrönikor, som mycket sporadiskt hamnar på webben. Här är fredagens, publicerad lagom till att flera latinamerikanska länder firade 200 år av självständighet.

»När Robert Rodriguez presenterade sin film Machete i Venedig häromveckan förklarade han att den var början på en ny genre: Mexploitation. I filmen – som får svensk premiär i oktober – hugger och hackar sig den charmige huvudpersonen (titeln är hans passande smeknamn) med hjälp av illegala invandrare fram i ett Texas fyllt av gränsvakter och politiker med populistisk anti-immigrationsagenda.

70-talets blaxploitation-genre, där svarta skådespelare i stereotypa roller gav sig på knarklangare som förslavade afroamerikanska ghetton, kunde ses som en reaktion på segregationen i det amerikanska samhället och i filmindustrin. Machete har likaledes fingret på samtidspulsen: dagligen rapporteras om offren i Mexikos drogkrig och de många illegala invandrarnas framtid ser blek ut - nyligen instiftade Arizona USA:s hårdaste immigrationslagar.

Men om verklighetens mexikaner har det tufft, så är det inget mot hur det ser ut i populärkulturen. Otaliga är de skådespelare som har tjänat som exotiska, erotiska eller farliga – gärna på en och samma gång. Landets närhet till drömfabriken och de historiska relationerna har gjort sitt: i västernfilmerna spökar det mexikansk-amerikanska kriget och slaget om Alamo. Annars är det en plats att fly till, som i John Hustons filmatisering av Malcolm Lowrys Under vulkanen där en diplomat super sig till döds i en mexikansk by med fler barer än kyrkor.

Och hur goda intentionerna än är så tycks det bli fel. När Steven Soderbergh i Traffic tog upp ländernas sammanflätade drogberoende räckte det att se till formen. USA har en blå nyans av kall modernitet medan Mexiko skildras med det förmodernitetens filter som alltid dyker upp i tredje världen: överexponerat gult ljus på 16mm-film. Till toner av mariachimusik.

Ytterst sällan utforskas dock koloniala relationer; de ekonomiska mekanismer som skiljer det rika norr från ett fattigt söder. Man får gå tillbaka till fransmannen Henri-Georges Clouzots thriller Fruktans lön från 1953 för att finna en kritisk blick. Filmen (där ett oljebolag suger ut ett namnlöst sydamerikanskt land) blev hatad i USA och visades efter omfattande censur inte i sin fulla längd förrän på 90-talet.

Nu har vår tids hyllade tv-serier tagit över stafettpinnen. I Weeds symboliseras Mexiko under den fjärde säsongen av ett hål i marken ur vilket det väller vapen, droger och prostituerade. Framförallt speglar populärkulturen dagens ökande oro på bägge sidor: de som vill komma norrut för ett drägligt liv och de som bor norröver och har sett för mycket på tv.

Rodriguez film lär inte rubba stereotyperna en tum, men behovet av en mexikansk superhjälte som decimerar antalet gränsvakter i Texas har nog aldrig varit större än idag. Jag önskar bara att Machete hade gjort en avstickare till Arizona när han ändå var igång.«

Svart måndag

Nej SVT. Det är första gången som tragedi; först andra gången som fars. Men jag tror inte att ens det omvända fallet skulle hjälpa mig förstå den sjuka lilla hjärna som kokade ihop anslaget till gårdagens valkvällsdebacle.

Som Björn Wiman skriver så var det visserligen en logisk kulmen, där tv »befäste sin ställning som förmedlare av politik som chips- och dippunderhållning«. Men det är förstås ingen som helst ursäkt.

Det var en kväll då valresultatet pekade mot en katastrof av kolossala mått, och som i sedvanlig ordning skulle bjuda på mängder av ogenomtänkta politiska floskler.

Var det något vi i tv-sofforna alltså behövde, så var det analytiker som kunde leverera ryggrad till vad det var som hände; varför ett parti som Sverigedemokraterna drar väljare från alla politiska sfärer; varför ett parti som Sverigedemokraterna är väldigt starkt i vissa landsändar och städer, och inte i andra; hur ett sådant parti kan gå från 3000 röster 1988 till 20 platser i riksdagen 2010.

Vi fick Bert Karlsson.

Och vi fick Bert bredvid Bengt Westerberg - ett skojset försök att upprepa händelserna 1991 som man kan se följande konsekvenser av, och dra eventuella slutsatser av: 1) det förminskade fullständigt Westerbergs handling för 20 år sedan 2) det lyckades dra ett löjets skimmer över Lars Ohlys vägran att dela sminkloge med Jimmie Åkesson ett par timmar senare (en naturligtvis noga kalkylerad händelse).

Slutsatserna är att SVT håller upp 1991 års händelser som en skrattspegel, för en tragisk situation 20 år senare, som varken de eller andra medier har förmått analysera eller diskutera på ett värdigt och korrekt sätt. Slutsatserna är också, som vanligt i Sverige, att man har noll och intet historiskt minne eller tillåter sig att skoja bort det. "Äh, det var inte så allvarligt 1991". Nä: kunde inte SVT ha rullat Bert och hans anhangs citat från den tiden, i den där grå remsan i bildens underkant? Så att vi påmindes om vad som hände 1991, och hur det kan komma sig att partierna som då sa "aldrig mer" står där valnatten och säger "aldrig mer" igen? (Och apropå aldrig igen: det var bara en knytnäve decennier sedan som det ur samma region ställdes krav på att inga judar skulle komma in i det här landet. Nu är vi där igen - och det är dags att fråga sig om inte en ordentlig genomlysning av det här landets ignorerade rasistiska historia verkligen verkligen är på sin plats nu?)

Det är som Gellert Tamas skriver; integrationspolitiken har havererat fullständigt, men Sverigedemokraterna har ingen integrationspolitik. De har byxorna vid anklarna i sin i särklass viktigaste fråga; ändå lyckas inget etablerat parti möta dem i en debatt om den frågan.

Problemet är att detta - haveriet - visste många 1991 också. Segregationen var inte lika galopperande, de sociala gränserna sammanföll inte lika hårt med invånarnas bakgrund. Men inga politiska partier i Sverige tog tag i frågan på allvar. Jag ville kasta tröstflaskan genom teven när Mona Sahlin talade om hur hon hela sitt politiska liv arbetat mot rasism. Ja, jag ville nog kasta flaskan genom teven hela kvällen: varje gång kameran svepte över ytterligare en nästan helt kritvit valvaka. Nästan oavsett parti. Hos Vänstern såg det lite lite annorlunda ut - i övrigt har svenska partier misslyckats kapitalt med att engagera svenskar med utomeuropeiskt ursprung i den politiska apparaten.

Det är tidens tecken: vi ska alla bli en individualiserad lågskattebetalande medelklass; då finns det inte utrymme tid eller eftertanke för intersektionella analyser av vad det är som händer. Istället kan vi blunda och vara lite rädda för fenomenet när tidningen skriver att det brinner i en förort.

Visst håller jag med om Stefan Eklunds analys, om kultur och kunskapsbrist. Frågan är vems. För det är verkligen inte invandrarna som isolerar sig i sina förorter, som det så ofta sägs. Tvärtom är de som hårdast skyr den verkliga integrationen just medelklassen: en rapport om integration och segregation i svenska grundskolor (Bunar, Nihad och Kallstenius, Jenny, "Valfrihet, integration och segregation i Stockholms grundskolor") visade att när miljonprogrammens invånare sätter sina barn på innerstadsskolor, och siffran invandrarelever överstiger 30 procent - då flyttar den svenska medelklassen sina barn till andra skolor.

Det sker i Stockholms innerstad, inte i Landskrona.

SVT hade kunnat ringa gott om experter som har sysslat med integrationspolitikens haveri eller förutspått den i decennier. Som hade kunnat tala om detta och om vilken slags politik som faktiskt kan fungera. De valde att ringa Bert.

Fast vem vet - det allra bästa scenariot i Sverige måndagen den 20 september 2010 kanske tyvärr är att Jimmie Åkesson sitter och skrattar med Lars Ohly i en SVT-soffa valnatten 2030.

Den kristallkulebilden kan ju eventuellt betyda att de inte blev så långvariga.

Fast någonstans tror jag förstås inte det: situationen är annorlunda än 1991, och mycket farligare.

------------

Detta inlägg återfinns även, lätt putsat, på Weird Science.

Opera kräva dessa drycker

Onekligen sorgligt att man fortfarande ser på film och biopublik på samma sätt som man gjorde kring biografernas födelse för dryga seklet sedan. I alla fall att döma av diskussionerna kring vin- och ölförsäljning i biosalonger, som nu har resulterat i att man får rätt att sälja alkoholhaltiga drycker när biografen visar opera eller teater.

Tja, jag antar att »kulturella medelålders« - och andra som är mogna nog att kunna ta sig ett glas i Sverige - likt pöbeln får sitta hemma i soffan, om de nu mot förmodan skulle vilja avnjuta lite amerikanskt skräp i sällskap med ett glas rött.

Och så undrar folk varför det inte har formulerats en vettig filmpolitisk tanke på kulturdepartementet sedan filmavtalets födelse.

Europa, Europa - från Rumänien och Polen till Sarrazin

En mycket intressant understreckare av Jeana Jarlsbo om Rumänien i dagens SvD. Jag har varit inne på hur den rumänska filmen, till skillnad från så mycket annan film i dagens Östeuropa, trots allt försöker skildra landets historia - både i relation till dagens samhälle, och med historien som kuliss.

Hur det kan komma sig - i ett land där många rumäner idag faktiskt skulle kunna tänka sig Nicolae Ceausescu som ledare - är egentligen inte så konstigt. Tvärtom. Jag tror att det finns flera faktorer som pekar på varför rumänska regissörer, till skillnad från till exempel tjeckiska, ägnar så många meter film åt dessa frågor - och en avgörande sådan är den grad av förtryck som rumänerna levde under.

Rumänien var den mest totalitära staten på andra sidan järnridån. Det innebar också att brottet mellan det totalitära och demokratin blev mer extremt än i säg Tjeckien, Ungern och Polen. De senare ländernas filmindustrier hade kvar samma strukturer och en filmtradition att falla tillbaka på även efter 1989. Rumänerna började i mångt och mycket om på nytt. Visst fanns de gamla drakarna även där (och vissa av dessa gör film än idag), men kanske innebar det faktum att man under själva kommunisttiden aldrig hade haft en Ny våg något väsentligt.
Tjeckerna och polackerna tycker sig ha gjort sin politiska film, behandlat sina politiska frågor, och det känns då inte lika akut och angeläget som för den yngre generationen rumäner - som inte har någon historisk tradition att falla tillbaka på eller reflektera sitt (politiska) skapande i. (Tvärtom var framförallt dokumentärmediet helt fläckat av att ha tjänat som propagandaverktyg i så många år).

Intressanta är förstås också de olika perspektiven man har som utanförstående betraktare och rumän. I Venedig pratade jag med chefen för Rumäniens största filmfestival. Jag uttryckte min beundran för dokumentärfilmaren Alexandru Solomon, som jag tycker är den enskilt bäste östeuropeiske dokumentaristen när det gäller dessa frågor, och på att koppla samman historia och nutida. Filmen Cold Waves, om Radio Free Europe och propaganda under kalla kriget, slutar också med bilder som understryker Jarlsbos streckare.

Han, rumänen, menade att Solomon hade en stor brist: han gick inte tillräckligt långt i sin kritik av samtiden.
Jag, som aldrig har satt min fot i Rumänien, kan bara ana - dra mina slutsatser från det Tjeckien jag känner så väl - hur illa det måste vara ställt med den politiska situationen i landet. Kanske är de rumänska filmerna sedda genom en inhemsk kritisk blick en mycket light version, en pervers form av ostalgi för oss i väst, med mycket mörk humor? (Okej, jag överdriver lite eftersom jag har hört många rumäner säga annat, och det finns för många filmer med för många perspektiv för att det ska vara så enkelt - men kanske ligger det något i att den samtida nostalgin trots allt lyser rätt starkt med sin frånvaro i de här filmerna).

Det här med att ha en obruten filmtradition att falla tillbaka på blir tydligt när man ser hur polackerna på senare år väljer att behandla sin kommunistiska historia. Jag nämnde några av filmerna i en SvD-artikel (en annan artikeln med kopplingar till ämnet här) inför fjolårets polska filmfestival, Kinoteka.

När festivalens andra upplaga sätter igång i nästa vecka visas några av dessa filmer: Reversen, Det onda huset och Allt som jag älskar. Skillnaden mot de rumänska filmerna är dock tydlig. Även om de stundtals involverar en kritik av det dåtida samhället (som korruptionen i Det onda huset) är det tydliga genrefilmer (dramer) med klassisk form och klassiskt skådespeleri. De bränner aldrig till, som något ur den rumänska vågen.

Nå, jag hoppas som alltid på att en ung generation i de övriga östeuropeiska länderna börjar gräva där de står. Och det kommer - tack vare digital och billigare film - förr än vi tror. De behöver bara kasta ut det gamla gardet lite snabbare. Rumänerna tycks, av en handfull kommande filmer, dock arbeta på med att dra de röda trådarna och ställa de obekväma frågorna. All heder åt dem.

Och när vi nu ändå är inne på det här med Europa och dagens SvD - Tyskland är uppenbarligen ett land där regissörerna verkligen skulle ta sig en titt på samhällsutvecklingen:

För borde inte Thilo Sarrazins popularitet och hans framgångar innebära en paradox som helt underminerar hans tes? För lägre kan väl inte »kollektiv intelligens« sjunka än att gå på sådan smörja?

Och kanske än värre, att inte lära sig ett skvatt av historien? Det är väl bara att hoppas att den här historien upprepar sig som fars redan första gången - för förra vändan nöjde man sig ju inte med att »90 procent av invandrarna inte släpptes in« utan skickade de »icke arbetsföra« som sänkte intelligensen och på andra sätt smutsade ner den mänskliga (läs tyska) rasen, direkt till ugnarna.

Om inte annat så bevisar de här tongångarna än en gång vilket mycket mycket större strukturellt problem rasism är, än vad Günter Wallraff tyvärr tycks tro.

Initials CC

Claude Chabrol är död. CC - som liksom så många andra franska regissörer ur sin generation började som kritiker på Cahiers du Cinéma - var verksam nästan ända fram till slutet. De senaste årens filmer var väl högst ojämna; även om det ibland blinkade till av Hitchcocksk briljans i psykologiska thrillers som La demoiselle d´honneur från 2004 så tycker jag - lite konservativt - att Chabrols höjdpunkter infaller mellan åren 1968 och 1973: Les Biches, La femme infidèle, Le Boucher (min favorit), Les noces rouges.

På svensk dvd finns några av de senare årens filmer. Guldåldern listad ovan fanns i en SFI-utgiven box, dock med usel kvalitet och för länge sedan utgången. Ibland springer man på de filmerna för någon femtiolapp. Här är en löjligt billig och något förvirrande samling hos Play.com, men med några av de bättre filmerna inkluderade i alla fall.

För att inte tala om alla dessa tysta män

Ungefär 25 långfilmer på sex dagar, och ett par kortfilmer ovanpå det, blev slutresultatet i Venedig. Den kritiska skärpan är väl inte helt hundra efter ett sådant cineastiskt långkok, men här kommer några nedslag och tankar.

Att söka efter röda trådar på festivaler är vanskligt, men kul. Vanskligt för att de sällan finns där intentionellt (såvida det inte är en mindre, mer tematisk festival), men kul för att det håller hjärnan i form eller bara skapar ett perspektiv ur vilket man kan upprätthålla ett intresse när det känns sådär att se dagens femte, tre timmar långa italienska film.

Och på en stor festival av Venedigs slag, som drar ur hela spektrat av filmvärlden, säger det också något om ett större kulturellt tillstånd, i filmvärlden och allmänt.

Föga förvånande var också det dominerande temat på Venezia 67 - män. Gärna av det mer tysta, sammanbitna slaget. Från Martin Scorseses och Kent Jones underbara, personliga A Letter to Elia - en dokumentär om Elia Kazan - till Vincent Gallos regi-onani Promises Written in Water.

Scorsese närläser Kazans filmer och förklarar varför Kazan är hans cineastiske fader. Kanske inte freudianskt så det förslår, men ändå. Gallo - i en film som tycks handla om en man som lovat en kvinna att kremera henne och sprida askan i en sjö - ägnar sig mer åt den narcissism man blivit van i: Gallos värld består av bilder på honom själv, ur olika vinklar. I svartvitt. Ett par scener ägnas åt nakna kvinnor, som antingen särar på benen i badkar eller får kameran uppkörd i musen. Sedan klipp tillbaka till Gallo som röker en cigg, och har hunnit byta kläder från föregående scen.

Vincent Gallo är med lika mycket i Jerzy Skolimowskis Essential Killing, men med betydligt bättre resultat. Här gör Gallo en taliban som fångas av amerikanerna och tycks vara på väg att föras till en hemlig CIA-bas i Polen. På vägen krockar bilen, och Gallos karaktär flyr ut i skogen.

Den följande timmen springer han omkring i stort skägg, äter rå fisk och tvångsammar en kvinna (ja, det är sant. Och när hon svimmade frågade min bänkgranne »Hynek, why did she die?«).

Skolimowski har ett rejält grepp om filmen, det är man-som-skalas-av-civilisation för hela slanten, och Gallo har en rå, animalisk sida som verkligen kommer till sin rätt - det är rena Gollum när han springer iväg med sin råa fisk över isen. (Både skådespelarpriset och jurypriset var välförtjänta). Och inte ett ord kommer ur skägget under hela filmen, vilket bara gör saken bättre (särskilt om man har hört sakerna han säger i Promises...)

Ganska tyst är också bårhusbiträdet i Pablo Lorrains Post mortem som blir besatt av sin granne, en bedagad strippa, dagarna före Pinochets kupp. En säker, lågmäld och grovkornig film som går ut på att mannen får nog.

Vilket inte skiljer så mycket från filmerna The Happy Poet och japanska Cold Fish. Sensmoralen i alla tre är att är du en mjukis så blir du överkörd. Lösningarna männen tar till är dock lite olika: I The Happy Poet - där ung misslyckad poet startar vegetariskt matstånd - är det kapitalismen som nyttjas. Cold Fish börjar som ett familjedrama om en lite misslyckad man som äger en butik med akvariefiskar. När han möter en konkurrent - som ligger med hans fru, anställer hans dotter och lurar in honom i sin business - urartar det i en vålds- och sexorgie utan like, men med humor. Modern pink film där förskäraren ger mannen upprättelse.

Sophia Coppolas Somewhere - som fick Guldlejonet - handlar väl också om män, eller om en man. Stephen Dorffs Johnny är den kanske mest okarismatiska kändis man kan föreställa sig, men det är just detta som gör honom, och filmen, så bra. Coppola får oss (och honom) att fatta att ingen av hangaroundsen eller kvinnorna i hans liv egentligen bryr sig det minsta om honom, enbart av kändisskapet.

Det är nästan så att hon lyckas göra kändisskapet till en aura, separat från Johnny. Mycket imponerande.

Huruvida Casey Afflecks omskrivna Joaquin Phoenix-dokumentär I´m still here är fejk eller inte är egentligen ointressant: Affleck är delvis ute efter ungefär samma sak som Coppola men gör det bara sämre.

Om filmen är sann så är det tragiskt, och kameran borde ha stängts av långt innan en av Phoenix bästa kompisar säger upp bekantskapen genom att bajsa den sovande skådespelaren i ansiktet (ja, det är sant). Och är det fejk så har filmens kommentar om hur snabbt man kan falla från nåd i Hollywood redan gjorts, många gånger.

Eventuellt inte lika effektivt och brutalt som här; det är onekligen lite synd om den tjocke lufs som sitter upplyst i datorskenet och kolla på hur Ben Stiller och andra stjärnor hånar honom på prisutdelningar. Och hur hånet sprider sig som ringar på vattnet ute på nätet.

I The Town är Ben Affleck hård arbetarklassgrabb med mjuk sida som rånar värdetransporter i Boston. Kul att se blinkningar till Peter Yates The Friends of Eddie Coyle, mindre kul att Afflecks rånmördande karaktär tårögt ursäktas med att han hade en tuff uppväxt.

Michele Placidos usla Vallanzasca - Gli angeli del male ägnar sig i alla fall inte åt vi-har-ingen-fritidsgårds-psykologi: huvudpersonen vill bli Scarface. Han har förvisso en tuff uppväxt, men inte särskilt många mjuka sidor när han knarkar, knullar och mördar sig till Milanos gangstertopp på 70-talet i vad som måste vara festivalens dramaturgiskt sämsta film.

Slovenska Oca (Pappa) är desto intressantare. Vad som till större delen är en finstämd skildring av en frånskild fars söndag med grabben på landet utvecklar sig - mycket plötsligt - till en klassmedveten, hårt politisk kommentar till vad arbetslöshet och låglönearbete kan göra med relationer mellan föräldrar och barn. Av alla dessa filmer om män, många av dem riktigt bra, är nog Oca den som mest säger något vettigt. Eventuellt - eller nej, alldeles säkert - för att den kombinerar klassaspekten med mansrollen. Då är Somewhere, där Johnnys möte med sin dotter är ögonöppnaren, lite mer konventionell i sin upplösning och kommentar.

Alla som har läst Haruki Murakamis »Norwegian Wood« vet att den mest handlar om hur det är att vara ung man, och kär, och att lära sig något om kärlekens svårigheter och att bli vuxen. Det gör Tran Anh Hungs film också, men med lite mer melodram och snygga bilder.

Min festivalfavorit handlade väl också om män; den besynnerliga Ovsyanki (Sparvfågel/Tysta själar) är en slags road movie där två män åker iväg för att bränna upp den ena mannens döda hustru.

Det är ett riff på ryska skrönor - filmens huvudperson dokumenterar sin etniska grupp - och tung rysk auteurfilm från Tarkovskij till Zviaguintsevs Återkomsten. Med lysande resultat skall tilläggas: det känns aldrig parodiskt, och det finns stråk av både mörk humor, livsbetraktelser och poesi. Att kvinnobilden känns unken är... ja, jag kan ju mitt Östeuropa vid det här laget och är inte det minsta förvånad.

Vad jag önskar efter alla dessa filmer om tysta män, desperata män, felfördelade män - och vi är ju inte direkt inne på första året av en sådan skörd - är ett kliv vidare. Ett kliv där män börjar göra upp med de roller som de anser sig ha tilldelats av föregående generationer och samhället och vara fast i - och inte tycks trivas så vansinnigt bra i. Där mansrollen inte bara, som i många av dessa filmer, möter en konflikt: utan på ett modigt vis går vidare från den mot ett bättre jag och en bättre värld.


Visst fanns det några intressanta, ibland till och med utmärkta kvinnor också: Abdellatif
Kechiche Venus Noire, där Couscous-regissören tar sig an sydafrikanska Saartjie Baartmans historia är riktigt bra. Baartman, även känd som Hottentott Venus, togs till Europa i början av 1800-talet och förevisades som en vilde på freakshows. Kechiche skildrar hur hon själv såg sig som en konstnär, men drogs in i en förnedringens uppvisning.

Liksom tidigare arbetar Kechiche mycket med långa scener, som gärna repeteras. Det har en speciell suggestiv verkan, och vi kan inte låta bli att dras in i skådespelet och drabbas därmed än mer av den gradvisa förskjutningen i Baartmans förnedring.
Återigen är det en skärningspunkt, här mellan etnicitet och kön, som gör filmen och porträttet riktigt bra.

Grekiska Attenberg, som delar både producent och estetik med en av fjolårets bästa filmer, Dogtooth, ger kanske inte ett lika starkt kvinnoporträtt, men ett nog så märkligt och intressant. En ung kvinna - spelad av Ariane Labed som fick pris för bästa skådespelerska - lever med sin döende far, ser på Sir David Attenboroughs naturdokumentärer, och får sexualundervisning av en väninna i scener ljuvligt, supersnyggt, tonsatta med Francoise Hardy och Suicide.

Om det var en regissör jag hade räknat med på den mer feministiska fronten var det Catherine Breillat, som är mitt uppe i en omläsning av klassiska sagor. Efter fjolårets Blåskägg var det nu dags för Törnrosa. Resultatet - där Breillat möjligen hyllar den lesbiska vägen, möjligen menar att det inte är så stor skillnad på kvinnors lott för ett par hundra år sedan och idag - är så rörigt och dåligt genomfört att det högst eventuellt kan bli en hit på en konferens för avancerad feministisk konstteori men ingen annanstans.

Julian Schnabels Miral var en stor besvikelse. Regissören lyckas inte hitta till sin så underbara subjektiva berättarstil förrän sent i filmen, och då finns det inte tillräckligt med förankring i karaktärerna för att den ska kännas som annat än sökt. Jag misstänker att han tyngdes av stundens (vad han tror) behov av objektivt allvar, och filmen är som en bildversion av en bok. Märkligt för en regissör som är samtidens bästa på just adaptioner. Men har åtminstone en intressant ådra i det att huvudpersonerna är palestinska kvinnor.

Mer om dessa filmer, och andra som jag gillade och ogillade och festivalen i allmänhet, hittar ni i föregående posters Venedig-rapporter. Och här finns alla vinnarna.

Mina Venedigvinnare

En sista festivalrapport i HD med de filmer jag tycker borde prisas.

Och apropå avslutningen; Svinalängorna vann naturligtvis publikpriset bara timmar efter deadline.

Bella Venezia

I min näst sista HD-rapport från ett vattensjukt Lido avhandlas ryska skrönor, feminism, Sophia Coppola, filmkärlek, pengar och mer.

Venezia 67; due

En andra rapport i HD från ett mycket hektiskt Venedig. Dagens filmskörd - bland annat Sofia Coppolas nya - var stark. Mer om det om ett par dagar.