Günter och jag (och en tolk)

Det var förstås väldigt kul att träffa och intervjua Günter Wallraf; legend och skinnjackedraperad tysk. Jag hade, och har, däremot stora problem med hans film och hans syn på rasism och hur man ska diskutera/ komma åt den.

Ja, hans film Svart på vitt visar tydligt hur vardagsrasism ser ut. Det är också styrkan med hans wallraffande. Men bristen ligger i att det inte ges en kontext: hur ser strukturerna ut - hur lyfter man frågan från att handla om individers attityder till institutoner och koppla däremellan?

Kunde inte hans film, och bok, vara behjälpt av ett sammanhang; t ex av alla de svarta tyskar som organiserat sig och skrivit och filmat och gjort musik om saken i två decennier? De lämnas utanför, och Wallraff talar för dem istället för med dem. Något som nog blir ännu värre när han gör det i blackface.

Wallraff undvek - med flit tror jag - min fråga om relationen mellan klass och hudfärg; och svarade på något helt annat. Inte heller när en man i publiken tog upp den igen lyckades han göra en adekvat analys av problemet. Han menar att en expedit i en klockbutik som inte lät honom hålla i en klocka inte var rasist. Hon kände bara inga svarta människor och visste bara vad tidningarna rapporterade om dem. Men han kunde inte ge en koppling däremellan, eller förklara vad han då menade var rasism. Är det - som vanligt - bara högerextremister som är rasister?

Så även om hans film blir viktig för att han är en mycket känd person med förmåga att lyfta upp det här på dagordningen så blir det en allvarlig brist - kanske till och med med motverkande syfte just eftersom han är så känd och väljer att inte inkludera komplexiteten.

Då antas det att frågan inte är större och mer komplex - och bidrar till en behållande av status quo i den brännande frågan om rasismen i Europa.