GIFF 2011 - kort, gott och online

Knappt 20 timmar GIFF så här långt. Mitt kortaste festivalnedslag någonsin tror jag. Rätt mycket Göteborg i veckan dock, eftersom jag var nere några dagar innan och föreläste för Broby grafiskas manusutbildning och några elever från Göteborgs filmhögskola om hur filmindustrin, samhället och politiken skapar förutsättningar och begränsningar som syns i filmen som konstform. Ett experiment som jag tror föll väl ut. Satte igång en hel del tankar hos mig som jag lär återkomma till.

Hann ändå se kortfilmstävlingen Startsladden och antar att jag sällar mig till konsensus om vad som var bäst: Fijona Jonuzis Girl, med en mycket styv Vera Vitali i rollen som ensam tjej som av en slump hamnar på en fest med ett gäng unga killar, är riktigt bra och borde få jurypriset. (Och nej - inget prataomdet# så långt ögat når).

Samt Las Palmas av Johannes Nyholm, där Nyholms ettåriga dotter beter sig som ettåringar gör. Vilket råkar ligga väldigt nära nidbilden av hur charterturister beter sig. Spot on, fantastisk - och gjuten för publikpriset.

UPPDATERING: Las Palmas vann nyss båda priserna.

Lyssnade även på Charlie Kaufman i ett samtal som började lite nervöst och trevande från festivalgeneral Marit Kaplas sida, men snabbt tog sig. Kaufman hyperintressant - inte minst när han talade metod och arbetsprocess; som hur han gick över en gräns, tog en risk och efter år av samarbete med en annan manusförfattare överförde deras process till ensamflygande genom att foga ihop (lät som en bilkollision) två olika historier till en i I huvudet på John Malkovich.

Jag har tack och lov sett mer film ur festivalens program än jag ens skulle hinna om jag hade tio dagar, så känner ingen stress inför nästa helg som jag ska tillbringa med seminarier och den handfull filmer jag vill se.

Den som inte är på plats i Göteborg noterar gärna att festivalen har inlett ett samarbete med Mubi (ex-Auteurs) där man kan se vissa filmer på nätet, gratis. Utvecklingen är självklar och ligger i linje med något jag skrev om för två år sedan. Men jag tycker ändå - som jag skriver i den länkade understreckaren - att festivalen ska satsa på att göra detta på sin egen sida, under sitt eget namn, och bli en digital distributör. Framtiden är förvisso digital, men det är den fysiska mötesplatsen också - och Göteborg bör länka ihop dem och själva ha kontroll över sin närvaro på båda dessa platser.

Brody om Pialat

»I won’t be untrue to my reputation. I am, above all, happy this evening for all the shouts and whistles you’ve directed at me; and, if you don’t like me, I can tell you that I don’t like you either.«

New Yorkers Richard Brody bloggar om en av mina favoritregissörer, Maurice Pialat, och dennes kanske bästa film À Nos Amours.

Oscars 2011

Dogtooth!

Galor 2011

Sammanfattning av gårdagskvällen: svensk filmindustri tilldelar tre filmer om arbetarklass Guldbaggar - tågar sedan uppklädda förbi syndikalisternas blockad och dinerar på finporslin (ja, faktiskt) under kristallkronorna på Berns.

Jag hade ett middagssamtal med roade människor på produktionssidan som pekade ut alla fackligt aktiva i filmbranschen som minglade omkring oss. Och - i röktrappan där man hade utmärkt utsikt över de frusna med sina självlysande västar och flygblad - en drucken konversation med Känd Svensk Skådespelare om saken. »Jag är för fan kommunist« var det sista han sa innan han vinglade vidare. 

Nåja, hyckleri är min paradgren så jag tog ett bjudglas till innan jag snubblade vidare till Hets-galan. I år var det faktiskt ännu bättre och ännu större (typ tjugo kvadratmeter större): kinesisk sponsöl och kinesisk sponsmat, jurymedlemmar som tilldelats Guldbaggar, franska demonproducenter (vilket gjorde att antalet Guldbaggar på plats var hundra procent fler än någonsin förr - två), en pristagerska som visade sig vara en suverän dj (och väldigt besatt av att kontrollera båset - något hon gjorde med den äran), filmfestivalgeneraler som dansade tills svetten lackade, kulturjournalister som var så fulla att de inte kunde formulera en vettig mening (tydligen hade en av kvällstidningarna passat på att ha kulturmingel samma kväll) och en massa andra fantastiska människor. 

»En bra tradition« som värden skrev i ett mess till mig i morse. Indeed.

HETS 2011

Svensk films framtid

Bra av Gunnar Bergdahl om situationen för den svenska filmen idag, och vilken slags kulturpolitik filmen behöver i framtiden.

GIFF 2011

Tips inför Göteborgs filmfestival på Weird Science.

Inför GIFF #2

I den pågående serien av tips till Göteborgs filmfestival är turen kommen till nummer två.


Dokumentären The Woodmans. En film jag inte har sett, men som att döma av temat och bilderna kan vara mycket bra. Fotografen Fransesca Woodman tog livet av sig som 22-åring 1981, men hennes bilder är lysande.

Filmen utgår vad jag förstår ifrån dessa foton och samtal med hennes föräldrar, som är konstnärer och har vårdat hennes verk genom åren.

Bergström goes nut(ley)

En researcher ringde idag och frågade om kommentar och tevemedverkan - med anledning av att Helena Bergström i en intervju med Aftonbladet förklarat att mediasverige och SFI hatar/ mobbar hennes make, regissören Colin Nutley.

Alltså: förra gången var det Ulrika Kärnborgs felaktiga artikel i Aftonbladet som ledde till SVT Debatt. Nu har jag förvisso inte läst texten, men har svårt att se att Bergström har lika starka belägg för sin paranoia som en gång i tiden Richard Hoberts hustru Lena Endre när hon drog ut i strid för sin make. (Hoberts kritikerparanoia har för övrigt lett till att minst en svensk tidning har som policy att alltid växla kritiker mellan filmer av samma regissör om denne är svensk).

I detta fall hade det faktiskt varit kul att medverka i rutan eftersom det är en idiotdebatt som - till skillnad från den komplexa frågan om kritikerns roll - kan besvaras enkelt. Colin Nutley är en av Sveriges mest privilegierade regissörer, kanske den mest privilegierade. Han har trots publikfiaskon (både totala och i relation till filmernas budget) fått fortsatt förtroende att göra film - det vill säga med substantiella bidrag från Filminstitutet. (Mellan åren 1992/93 - då stödsystemet ändrades - och 2003 fick Nutley 36 miljoner kronor, och var den regissör som fått mest stöd i Sverige).

Det kan man inte säga om en regissör som Ylva Gustavsson - och många många andra, främst kvinnor - som trots två nävar Guldbaggar för Förortsungar fick stå och ta emot SFIs särskilda pengastöd till kvinnliga regissörer häromåret. Ingen Nutleysk gräddfil till nästa projekt där inte.

Nutley har dessutom fått okej recensioner även för spyor som The Queen of Sheba´s Pearls (som när den kom 2004 var en av de dyraste svenska filmerna som gjorts). Vilket gör att han är en relativt kommersiell regissör som dessutom håller sig kritiskt flytande. Och utmärkelser fick han faktiskt för den filmen också - två stycken Guldbaggar. Vilket han även fick för Sprängaren. Och Gossip var nominerad, liksom Under solen och den förra Änglagårdfilmen. Sista dansen och den första Änglagård fick baggar. Flera av dessa filmer har fått bra recensioner och är omtyckta. Så snälla Helena - vad är problemet?

Inför GIFF #1

Nästa fredag börjar Göteborgs filmfestival och jag ska fram till dess - i görligaste mån med tanke på en del annat pressande skrivande - återkomma med nedslag i programmet.

Ett första tips är Frederick Wisemans senaste film Boxing Gym (hans förra, La Danse, fick svensk biodistribution via Folkets Bio och kom härom månaden på dvd; ovanligt för Wisemans filmer).

Ämnet är förstås givet av titeln, och som vanligt när det gäller Wiseman är nedslaget i ett boxningsgym i Austin, Texas en studie av institution och individ i samspel - och liksom i La Danse skärskådas kroppen lite extra.

Med anledning av Wisemans nya bok - en antologi med essäer och foton - intervjuas regissören i New Yorker.

»Detta är kul«

Jag var inte på presentationen av den svenska filmvåren igår. Istället besökte jag en biograf i city i eftermiddags, något som alltid innebär en medelålder kring de 67. Ändå skrattade ingen i salongen  åt Smultronställetreklamen »Tarkovskij hatar uppföljare«. (Jag antar att reklamen gick dem över huvudet, det gjorde den på mig).

Däremot var det tydligt vad som kommer bli vårens biohit: Hur många lingon finns det i världen. Vad ska man säga? Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter).

Fast värre än intrigen om bitter 27-årig Stockholmare som hamnar i Glada Hudik när han söker jobb på dagcenter och får ett gäng utvecklingsstörda att växa som människor (trailerklippet går från »De är inte farliga på något sätt eller?« [om de utvecklingsstörda] till »Jag tycker fan att det är ni som är utvecklingsstörda!« [till föräldrarna]) är att denne Stockholmare förmodligen själv växer och kommer till personliga insikter.

Med stor sannolikhet får han också ihop det med den blonda tjejen i klippet - hon som tycker han är »så fantastisk« - annars förstår jag faktiskt inte varför den där jobbiga Oskar Linnros-låten från helvetet avslutar trailern.

Någonstans tror jag att de där 100 sekunderna av mitt liv var den bästa pepp inför den svenska filmvåren jag behövde. För nu kan det väl bara gå uppåt. Eller? Snälla?

Framtiden är nu (igen)

Idag publiceras mitt kapitel »Efter Ordet« ur antologin Framtiden är nu på förlaget Volantes blogg. Trevlig läsning! Och kom gärna med kommentarer här.

Våren 2011 på DVD

Några titlar att se fram emot under våren:

Criterions nyversioner av två Samuel Fuller-filmer, Shock Corridor och Naked Kiss, finns sedan några veckor på marknaden på DVD och Blu-Ray.

Detsamma gäller den absurt snygga boxen America Lost & Found - The BBS Story. Alltså filmerna från Bob Rafelsons, Bert Schneiders och Steve Blauners BBS productions -  Head, Easy Rider, Five Easy Pieces, Drive, He Said, A Safe Place, The Last Picture Show och The King of Marvin Gardens; alla i pappomslag med fantastiska framsidor

Det mesta Criterion släpper under våren - White material! - har jag sett förut, men ser mycket fram emot en genomarbetad utgåva av Brian De Palmas Blow Out från 1981, som även ges ut av svenska Studio S i februari.

Brittiska Second Run, ett av de senaste årens mer pålitliga kort när det gäller billiga och riktigt bra (udda) utgåvor, släpper bland annat Casa de Lava, Pedro Costas andra film, samt Jiri Menzels Hrabal-filmatisering Larks on a string från 1969 - totalförbjuden i Tjeckoslovakien från inspelningen fram till 1990. 

Eureka/ Masters of Cinema är mest halvskoj så här långt; en Max Ophuls titel - La Signora di Tutti - som inte når upp till de som Criterion gav ut i fjol; en Kenji Mizoguchi-box med fyra tidigare utgåvor och fyra nya - Late Mizoguchi: Eight Films, 1951-1956 - samt Michelangelo Antonionis La signora senza camelie och Le amiche (1955).

Den senare klart bäst, och klart i behov av en ordentlig dvd-utgåva. Dessutom får den som tror att Ingmar Bergman och Antonioni sneglade på varandra mer än lovligt under en stor del av karriären - och den senare regissören mer på den förstnämnde - vatten på sin kvarn om han eller hon ser filmen tillsammans med Kvinnors väntan som Bergman gjorde tre år tidigare.

I februari släpper Steidl volym fyra, fem och sex av Robert Franks filmer, i lika snygga boxar som de första tre utgåvorna. (Som om man letar lite äntligen går att hitta för några hundralappar under nypris).

Det dyker säkert upp mycket mer trevligt att rapportera om vad det lider - jag hoppas till exempel att Milestone ska få skägget ur brevlådan och ge ut Lionel Rogosins On the Bowery från 1956 i en ordentlig dvd-utgåva snart. Filmen, som har restaurerats och visats på biografer i New York, är visserligen dramatiserad men inspelad med amatörer i de faktiska miljöerna och fångar ett rätt ... eh ... nerdekat Bowery.

Och på tal om autenticitet: huvudrollsinnehavaren Ray Salyer, som efter On the Bowery blev erbjuden roller i Hollywood, bestämde sig för att det var viktigare att supa än att spela, hoppade på ett tåg bort från New York - och försvann för alltid.

The Nervous Magic Lantern

Experimentfilmaren Ken Jacobs kommer till Moderna Museet idag, 14.00, och framför en filmperformance.

Vår fredag skall komma/ Vit mans börda

Tyvärr är det mest humbug med Romain Gavras debutfilm Vår dag skall komma. Jag fick minimalt med utrymme att recensera den i SvD. Men det är intressant att fundera på den i relation till Mathieu Kassovitz (Gavras kompis och intellektuella bollplank) Medan vi faller, där Vincent Cassel också spelar. Det var en film som förde upp segregation utmed klass- och etnicitetsgränser (och hur dessa samspelade) på en populärkulturell agenda. Den var inte först, men den öppnade en jävla massa ögon.

Jag läser intervjuerna med Gavras, där han pratar om minoriteter men »utan religion, nationsgränser eller något sådant«; funderar på varför jag blir så provocerad. Kanske för att det finns »minoriteter«, i Frankrike och annorstädes, som verkligen lider och för att deras situation tycks ha ramlat ur den populärkulturella agendan. De som behandlades så väl i Medan vi faller. Varför behövs det plötsligt metaforer för vår samtids största problem - den strukturella rasismen som styr världen?

Och varför blir jag provocerad över Gavras lek med förföljelse av rödhåriga, särskilt i »Born Free«-videon? Kanske för att det till och med som historisk metafor sticker i ögonen - i höstas var det 25 år sedan Claude Lanzmanns dokumentär Shoah kom. Den räcker för mig. Jag behöver inte se någon förvirrad fransmans paranoida fantasier om hur amerikanska poliser avrättar rödhåriga.

Gavras är egentligen väldigt sent ute, men här är ett svar på varför vita män idag hemfaller till metaforer: hans långfilm har mer att göra med Falling down och Fight Club; filmer där den ordinära vita mannen inte klarar av sitt ordinära jag längre; filmer där narrativet gör den ordinära mannen extraordinär. Det var filmer från en tid då den vita mannen i det amerikanska samhället allt mer högljutt började gråta ut över hur kvinnor och minoriteter fick rättigheter på hans bekostnad.

Visst har detta tagit sig uttryck i fransk film tidigare - L´emploi de temps och L´adversaire - men det finns något i Vår dag skall komma... kanske behovet av att skapa en kollektiv grupp av den utsatte vite mannen som de filmerna saknar. Ge den franska kusinen rött hår och en galen KBT-terapeut så finns det något att uttrycka gnället igenom. Möjligen, troligtvis, är Gavras medveten om allt detta - men gör sig själv, sin film och sin publik, en otjänst genom att fegt gömma sig bakom det han kallar för en medveten förvirring.

Samhällsförändringarna ser annorlunda ut i Frankrike - men efter Nicolas Sarkozy känns en film om mobbade vita män med rött hår mer logisk än en skildring av hur revolutionen kokar i förortens förtryckta.

Peter Yates RIP

Den brittiske regissören Peter Yates som gick bort häromdagen är mest känd för Bullit. I fjol gav dock Criterion ut hans utmärkta film The Friends of Eddie Coyle från 1973, med en underbar Robert Mitchum i rollen som avdankad smågangster på drift i Bostons sjavigare miljöer. I biografaktuella The Town - som utspelar sig i samma stad - hyllar Ben Affleck The Friends of Eddie Coyle med ett bankrån och en påföljande kidnappningssekvens helt kopierad ur Yates film.

Även Quentin Tarantino är ett stort fan, och lyfte namnet Jackie Brown från en av bifigurerna i The Friends of Eddie Coyle när han adapterade Elmore Leonards »Rum Punch«.

Mer läsning: del av en lång artikel av Grover Lewis, från 1973 års Rolling Stone, om Mitchum på inspelningen av filmen.

Prognoser

2009 års sist sedda filmer var regisserade av Douglas Sirk. 2010 blev det Jörg Buttgereits Schramm.
 Vad det säger vet jag inte, men någonting betyder det säkert.

Nu några prognoser för den närmaste tiden: Pernilla August förvandlas till en Guldbagge måndagen den 24 januari. Skämt åsido: Svinalängorna må ha fått en drös nomineringar, den står ändå mot filmer som Sebbe och Till det som är vackert i flera kategorier. Det blir nog ingen lätt match.

Mest underhållande är att August (för Miss Kicki) även står mot Noomi Rapace i kategorin bästa skådespelerska.

Jag har ett par veckor kvar till manusdeadline, så det blir sporadiskt skrivande ett tag till. Men god fortsättning så länge.