»Detta är kul«

Jag var inte på presentationen av den svenska filmvåren igår. Istället besökte jag en biograf i city i eftermiddags, något som alltid innebär en medelålder kring de 67. Ändå skrattade ingen i salongen  åt Smultronställetreklamen »Tarkovskij hatar uppföljare«. (Jag antar att reklamen gick dem över huvudet, det gjorde den på mig).

Däremot var det tydligt vad som kommer bli vårens biohit: Hur många lingon finns det i världen. Vad ska man säga? Kan det gå fel när I en annan del av Köping möter Så som i himmelen? Det täcker väl in en stor del av svenska folkets krav på en biofilm (nej, jag är bara så här cynisk ibland, när jag försöker tänka som svenska filmkonsulenter).

Fast värre än intrigen om bitter 27-årig Stockholmare som hamnar i Glada Hudik när han söker jobb på dagcenter och får ett gäng utvecklingsstörda att växa som människor (trailerklippet går från »De är inte farliga på något sätt eller?« [om de utvecklingsstörda] till »Jag tycker fan att det är ni som är utvecklingsstörda!« [till föräldrarna]) är att denne Stockholmare förmodligen själv växer och kommer till personliga insikter.

Med stor sannolikhet får han också ihop det med den blonda tjejen i klippet - hon som tycker han är »så fantastisk« - annars förstår jag faktiskt inte varför den där jobbiga Oskar Linnros-låten från helvetet avslutar trailern.

Någonstans tror jag att de där 100 sekunderna av mitt liv var den bästa pepp inför den svenska filmvåren jag behövde. För nu kan det väl bara gå uppåt. Eller? Snälla?