En researcher ringde idag och frågade om kommentar och tevemedverkan - med anledning av att Helena Bergström i en intervju med Aftonbladet förklarat att mediasverige och SFI hatar/ mobbar hennes make, regissören Colin Nutley.
Alltså: förra gången var det Ulrika Kärnborgs felaktiga artikel i Aftonbladet som ledde till SVT Debatt. Nu har jag förvisso inte läst texten, men har svårt att se att Bergström har lika starka belägg för sin paranoia som en gång i tiden Richard Hoberts hustru Lena Endre när hon drog ut i strid för sin make. (Hoberts kritikerparanoia har för övrigt lett till att minst en svensk tidning har som policy att alltid växla kritiker mellan filmer av samma regissör om denne är svensk).
I detta fall hade det faktiskt varit kul att medverka i rutan eftersom det är en idiotdebatt som - till skillnad från den komplexa frågan om kritikerns roll - kan besvaras enkelt. Colin Nutley är en av Sveriges mest privilegierade regissörer, kanske den mest privilegierade. Han har trots publikfiaskon (både totala och i relation till filmernas budget) fått fortsatt förtroende att göra film - det vill säga med substantiella bidrag från Filminstitutet. (Mellan åren 1992/93 - då stödsystemet ändrades - och 2003 fick Nutley 36 miljoner kronor, och var den regissör som fått mest stöd i Sverige).
Det kan man inte säga om en regissör som Ylva Gustavsson - och många många andra, främst kvinnor - som trots två nävar Guldbaggar för Förortsungar fick stå och ta emot SFIs särskilda pengastöd till kvinnliga regissörer häromåret. Ingen Nutleysk gräddfil till nästa projekt där inte.
Nutley har dessutom fått okej recensioner även för spyor som The Queen of Sheba´s Pearls (som när den kom 2004 var en av de dyraste svenska filmerna som gjorts). Vilket gör att han är en relativt kommersiell regissör som dessutom håller sig kritiskt flytande. Och utmärkelser fick han faktiskt för den filmen också - två stycken Guldbaggar. Vilket han även fick för Sprängaren. Och Gossip var nominerad, liksom Under solen och den förra Änglagårdfilmen. Sista dansen och den första Änglagård fick baggar. Flera av dessa filmer har fått bra recensioner och är omtyckta. Så snälla Helena - vad är problemet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Bra! Men det var ingen debattartikel utan ett en intervju. Klassiskt hårdvinkla AB-dragning på ett fåtal citat, antar jag. Men innehållet stämmer ju. Hon säger Collin är mobbad, osv.
Okej, ja det är väl viss skillnad på att skriva en debattartikel och att bli intervjuad. Men hon hade tydligen dragit på rätt hårt i sin kritik vad jag förstår.
Hej, det är jag som gjort intervjun och jag kan meddela att den inte är "hårdvinklad på några få citat". Så trött på att höra såna kommentarer. / Jessica Isaksson.
Hej Jessica! Nu handlar inte inlägget om detta men; Aftonbladet är ju faktiskt en tidning som är känd för att ge en rättvis bild och aldrig ta saker ur sitt sammanhang eller vinkla på idiotiska saker. Så det var förhastat av mig. Dumt!
Här figurerar du:
https://www.flashback.org/t1429775
Kommentera gärna
Nu är det kanske så att ni borde nominera lite mer "buskis" och komedi (din definition av buskis är?) då de sömnpiller ni nominerar är så förutsägbart tråkiga, icke underhållande och ointressanta att ni effektivt förpassar svensk film in i samma rum som svensk opera. Detta rum är någon form av tomrum som ingen är intresserad av att iaktaga.
Har svårt att se relevansen av dina åsikter. Var det inte du som gav I rymden finns inga känslor och Svinalängorna samma betyg i Svenska Dagbladet? Opportunist var det någon som skrev, och det är väl svårt att finna några felaktigheter i det påståendet.
Helenas problem blev väl uppenbara under gårdagens Debatt. Hon kan inte formulera en fullständig mening, och hennes föreställning av en debatt är att hon pratar hela tiden.
Henrik: Återkom gärna om 20-30 år när Rymden-regissören har två decennier av allt sämre filmer bakom sig, hans hustru gnäller för att han inte får en bagge för sitt senaste otajmade folklustspel - och jag sätter fullt betyg på filmen.
Hela diskussionen i Debatt - och hela detta utspel från Helena Bergström - är bara märkligt. Om hon vill diskutera bred och smal kultur - fajn. Som Sahlin påpekade så går det att göra bred folklig film på ett bra sätt; Snabba Cash är ett utmärkt exempel och i mina ögon är I Rymden finns inga känslor ett annat.
Min åsikt är att man måste våga tala om kvalitet i något mer tydliga termer än Bengt Toll gjorde igår (även om han var rätt bra) när han backade in i argumentet att de hade bedömt Nutleys filmer utifrån "publikrelaterad kvalitet". Det där är ett humbugargument - att föreställa sig att ekvationen stor regissör med ända skådisar= stor marknadsföringsbudget (vilket iofs postern inte tyder på) = stor publik. Det är cyniskt och dumt, istället ska man i sådana fall satsa på filmer man tror har bred potential av andra aledningar och ger dem bra med pengar.
En annan sak - när Debatt ringde runt till olika kritiker ringde de även mig. Jag påpekade att Nutley eventuellt får några glirningar - inte konstigt med tanke på hans position - men att det är ojämförbart med t ex Hobert. Det är ett under, och tecken på större respekt för Nutley, att inte samma sak hände efter Angel.
Nu verkar det här inlägget skapat en del märkliga tankar och påpekanden hos folk, så jag kan väl vara en av få att faktiskt tycka att det här var ett bra inlägg i frågan om svensk film i stort. I synnerhet finns det en bra poäng i Ylva Gustavsson-jämförelsen som tyvärr sällan tas upp.
Dessutom har jag svårt att se hur man (Henrik i det här fallet) kan förkasta någons åsikter för att personen i fråga gav samma poängbetyg till två filmer av olika karaktär. Hur är detta problematiskt, går det inte att tycka om vitt skilda saker? "Du skrev en sak i den här artikeln, så då är allt du säger idiotiskt" är ett märkligt resonemang.
Nej, bra text och bra inlägg.
Skicka en kommentar