Tyvärr är det mest humbug med Romain Gavras debutfilm Vår dag skall komma. Jag fick minimalt med utrymme att recensera den i SvD. Men det är intressant att fundera på den i relation till Mathieu Kassovitz (Gavras kompis och intellektuella bollplank) Medan vi faller, där Vincent Cassel också spelar. Det var en film som förde upp segregation utmed klass- och etnicitetsgränser (och hur dessa samspelade) på en populärkulturell agenda. Den var inte först, men den öppnade en jävla massa ögon.
Jag läser intervjuerna med Gavras, där han pratar om minoriteter men »utan religion, nationsgränser eller något sådant«; funderar på varför jag blir så provocerad. Kanske för att det finns »minoriteter«, i Frankrike och annorstädes, som verkligen lider och för att deras situation tycks ha ramlat ur den populärkulturella agendan. De som behandlades så väl i Medan vi faller. Varför behövs det plötsligt metaforer för vår samtids största problem - den strukturella rasismen som styr världen?
Och varför blir jag provocerad över Gavras lek med förföljelse av rödhåriga, särskilt i »Born Free«-videon? Kanske för att det till och med som historisk metafor sticker i ögonen - i höstas var det 25 år sedan Claude Lanzmanns dokumentär Shoah kom. Den räcker för mig. Jag behöver inte se någon förvirrad fransmans paranoida fantasier om hur amerikanska poliser avrättar rödhåriga.
Gavras är egentligen väldigt sent ute, men här är ett svar på varför vita män idag hemfaller till metaforer: hans långfilm har mer att göra med Falling down och Fight Club; filmer där den ordinära vita mannen inte klarar av sitt ordinära jag längre; filmer där narrativet gör den ordinära mannen extraordinär. Det var filmer från en tid då den vita mannen i det amerikanska samhället allt mer högljutt började gråta ut över hur kvinnor och minoriteter fick rättigheter på hans bekostnad.
Visst har detta tagit sig uttryck i fransk film tidigare - L´emploi de temps och L´adversaire - men det finns något i Vår dag skall komma... kanske behovet av att skapa en kollektiv grupp av den utsatte vite mannen som de filmerna saknar. Ge den franska kusinen rött hår och en galen KBT-terapeut så finns det något att uttrycka gnället igenom. Möjligen, troligtvis, är Gavras medveten om allt detta - men gör sig själv, sin film och sin publik, en otjänst genom att fegt gömma sig bakom det han kallar för en medveten förvirring.
Samhällsförändringarna ser annorlunda ut i Frankrike - men efter Nicolas Sarkozy känns en film om mobbade vita män med rött hår mer logisk än en skildring av hur revolutionen kokar i förortens förtryckta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar