tisdag 15 februari 2011

True Grit

Don´t believe the hype.

(Fortsättning följer).

2 kommentarer:

eyolf sa...

När då?

Hynek Pallas sa...

Borde kanske ha skrivit kommer on request.

True Grit var en besvikelse av flera anledningar. I grund och botten tror jag att bröderna Coen helt enkelt blev överväldigade av att de hittade ett grundmaterial som var så "coenskt" och så lutade de sig tryggt tillbaka.

I alla hast (för jag har lite brått):

Ingen karaktär utom möjligen flickan är en hel person, utan mer en uppsättning manér. Detta från regissörer som i nästan alla sina filmer - utom vedervärdiga Burn after reading - skapat karaktärer MED manér på allra bästa vis. Och denna den enda karaktären i filmen, flickan, sätts liksom på undantag när Matt Damons comic relief-texas ranger och Bridges muttrande sheriff ska få sitt sagt mellan varandra.

Det är segt och långtråkigt och tyvärr vid flera tillfällen släpphänt: skjuta kakor i luften-scenen innehåller t ex ett meningslöst kakskjuteri för mycket.

Det fanns en sak jag gillade i filmen; inledningen vackra långsamma inåkning mot en livlös kropp som sakta täcks av snö, som i ett barns skakglob.

Min beskvikelse handlar om att detta är regissörer som när de är som bästa - på senare år No Country... och framförallt underbara A Serious man - säger något om människan och hennes villkor genom en nihilism. Och, om vi tar dessa filmer som exempel, en nihilism som går från Cormac McCarthy till judiska skrönor. Och så denna film som... tja, är en riktigt bra historia kastad på brasan. Sorry, jag kommer säkert på något mer intelligent så småningom, men nu är det dags att sticka.