Cissi Elwin och Charlotta Denward på Filminstitutet (SFI) svarar idag på min kommentar om filmstödet (från förrförra veckan). Det är ett långt inlägg, med ett för SFI välbekant innehåll. För det första skall jag säga att jag är glad över att vi idag har ett Institut som är tydligt - linjen de för är solklar. Mer pengar till färre filmer. Det gör det lättare att föra en ack så nödvändig debatt om Filminstitutet, och vilket slags filmstöd vi vill ha. Och vad det stöd skall syfta till för slags film.
Mitt svar i SvD är av utrymmesskäl mycket kort så jag skall beröra några punkter utförligare nedan.
Det egentliga innehållet i min första kommentar diskuteras tyvärr inte av SFI i deras svar. Jag eftersökte mer stimulans av konstnärlighet och kreativitet. För det första så talar SFI , som vanligt, om ekvationen "mer pengar bättre filmer", ett mantra de upprepat så ofta nu att det känns som om folk börjat uppfatta det som en sanning. Men är det verkligen så enkelt? Den första, mest självklara, frågan som infinner sig är naturligtvis: hur vet man när ett projekt är "bra"? Jag menar - kan man rädda en kalkon, eller bara en dålig idé, med tio miljoner till? Det bästa exemplet ligger ju inte så värst långt bak i tiden. I dagens SvD stod svaret att läsa på uppslaget innan denna debatt (här på nätet): Arn. Finska Turun Sanomat skriver såhär om riddarrullen, apropå filmmakare som stirrar sig blinda på det ekonomiska:
"Då våra filmproducenter senaste höst strejkade för att understryka sina krav på höjt statligt stöd, var deras huvudargument att den höga kvaliteten på filmkonsten i vårt västra grannland sammanfaller med de där utbetalda understöden. Så pyttsan heller! Svensk film har aldrig tidigare befunnit sig i ett så djupt träsk som den gör i dag."
Arn är faktiskt ett skrämmande bra exempel på att mer pengar inte ger hantverksmässigt bättre filmer: ett gott hantverk i avdelningen stridssscener ser inte ut som det gör i Arn. Hantverksmässigt snygga musikpålägg låter absolut inte som i Arn, där man låtit stråkmaskinen stå på filmen igenom. Och så vidare. Pengarna har gått till mer istället för bättre.
Det lustiga är att SFI i sitt inlägg skriver att filmprojekt skall få den budget de behöver för att bli bästa möjliga film, och nämner tre "lågbudgetfilmer". Ruben Östlunds kommande projekt, Mats Arehns Persona Non Grata, samt Josef Fares Leo. Leo - som är den enda jag har sett i sin helhet och därför tänker uttala mig om - är paradoxalt nog en film som kanske (men bara kanske) kunde ha blivit bättre om den hade haft riktiga skådisar och gjorts på film istället för video. Det vill säga om den hade haft snäppet högre budget. Som det är nu är den inte bara ful, den är inte särskilt bra heller. Paradoxen i det här fallet ligger naturligtvis i att om Anna Anthony och Josef Fares hade velat ha 15 miljoner till projektet, då hade de fått pengarna säkert som amen i kyrkan.
SFI talar om ett kommande "urstarkt" svenskt filmår. Och det hoppas ju naturligtvis jag med. Men jag hoppas också på många urstarka år framöver. Och konstaterar att de som utgör stommen i årets laguppställning är etablerade regissörer med en del i bagaget. Det jag sökte efter i mitt första inlägg var ett svar på hur man har tänkt sig att plocka upp framtidens förmågar. Hur man skall stimulera filmkulturen. Hur man med den förändrade teknologi som gör att allt fler kan göra film, skall fånga upp förmågor och utveckla dem. Inte hur många miljoner Jens Jonsson skall få till sin nästa film. Att Jens och Ruben (och för delen Mikael Marcimain) skall göra film i Sverige och få allt stöd de behöver skall vara en självklarhet.
Det jag eftersträvar är något helt annat - och något som SFI i sitt svar anser att "kreatörerna" själva skall komma med. Förlåt, men det är kvalificerat struntprat: Svenska Filminstitutet tillkom för att säkra kvaliteten i svensk film. Kvalitet handlar inte bara om pengar (även om detta mantra som sagt blinkar ute på Gärdet). För det första, om vi för en stund ser bort från själva filmskapandet: För att sträva efter kvalitet i den svenska filmen måste man också vårda den svenska filmkulturen. Detta innefattar enligt mig bokutgivning, restaurering av filmer, dvdutgivning av den svenska filmhistorien (i bra utgåvor!), filmvisningar, offentlig debatt. Fler av dessa områden avvecklas ute på Gärdet.
När det gäller att stimulera själva filmandet så menar jag alltså att det kanske inte räcker med att dänga en säck pengar i bordet till starka producenter. Framförallt tycker jag att det handlar om att ställa krav på regissörer att komma med spännande idéer. Kanske i form av "ramar" i stil med de danska projekten, kanske på andra vis. Kanske, som i Danmark, plocka in folk från andra fält än filmens, som hjälper konsulenterna.
Det är, som jag vill erinra mig att jag har hört ute på Gärdet någon gång, inte en mänsklig rättighet att få göra film. Nej, och just därför, eftersom det handlar om att sträva efter kvalitet i ett litet filmland - så kan man faktiskt ställa krav utmed linjer som konstnärlighet. Inte på alla filmer, men vissa. En annan fördel med lågbudgetprojekt för, till exempel, nybakade filmstudenter eller debutanter är att de riskerar mindre av sin framtid om de gör billigare film och inte bombar med en debutfilm för 15-20 miljoner.
Det är, tycker jag, lite av ett skuggspel av SFI att påstå att RÅ-film tillkom som ett svar på den kvalitativa nedgången i dansk film eftersom danskarna oavsett hur det gått för deras film faktiskt har satsat på dylika projekt. New Danish Screen startades ju när det gick "som bäst". Det kallas för långisktigt tänkande. (Dessutom - om nu danskarna satsar på lågbudgetprojekt med konstnärliga ambitioner när det "går dåligt" för dem - vad säger det om vad de tror är medicinen?).
(Vid sidan av de danska exemplen i min text, kommer ett annat bra exempel på hur institut kan stimulera filmskapande från Frankrike. Där har Museé d'Orsay bjudit in regissörer att göra film, med ett motkrav: att de på något sätt relaterar till ett objekt i museet. Den första filmen är Hsiao-hisens Le Voyage du Ballon Rouge som visades på Göteborgs Filmfestival.
Slutligen: Jag gillar verkligen inte de återkommande jämförelserna med litteraturen - Elwin har dragit dem förr - av fler andledningar. För det första är även det en rätt dyster industri: Bara i förra veckan gick deckarförbundets ordförande ut och vädjade om en separat topplista för deckare, eftersom inga andra böcker tar sig in på topplistorna. Och veckan innan det var nyheten att allt fler förlag sajnar författare som kommer med ett färdigt koncept. Känns det igen? För det andra behöver en debutant i bokbranschen inte stöd för att rent materiellt kunna genomföra verket. Att färre debuterar inom litteraturen beror i sådana fall på en tröghet i intaget och utgivningen, inte i själva genomförandet. Talangerna kan utveckla sig själva med skriverier i andra sammanhang och på andra sätt, något som än så länge är svårt inom filmen. Men med framtida billigare teknik är detta också under förändring, och på den punkten vill man alltså gärna höra hur SFI skall fånga upp allt fler filmskapare. Jag hoppas precis som dem på dvoted.net och annat, men ser inte vart uppfångningstappen mellan detta och de stora projekten - långfilmen står att finna idag. Och flera av de projekt man hänvisar till i texten, som växthusen, drivs väl av regionerna och är i ärlighetens namn bara till en fjärdedel eller så finansierade av SFI.
Jag håller med om slutlämmen i SFIs resonemang: det kommer att bli färre filmer med mer pengar - och detta kommer att bevisa att svensk film behöver mer pengar. Men det innebär inte automatiskt att dessa filmer blir bra, eller bättre, än de föregående.
Och i allra värsta fall kommer det att kosta en drös förlorade, outforskade talanger på vägen.
Vem vet, de kanske blir deckarförfattare istället?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Först och främst vill jag säga att Arn filmen inte är gjord för intellektuella - målgruppen är läsare till Guillous litteratur. Satsningen är dock pinsam i jämförelse med de internationella produktioner som den vill jämföras med. Ett litet land som Sverige bör göra film inom våra ramar - vill man som regissör göra storslagna produktioner kan man alltid leta sig utomlands som jag vet att flera regissörer gjort den senaste tiden. En Svensk kollega skrev för 2 veckor sen på för att regissera en 945 miljoner kr produktion.
När jag läser din blogg kan jag inte annat än instämma i det mesta även om jag håller med Elwin att det inte är en rättighet att göra film. Det är snarare ett måste att få bort alla bromsklossar och politrucker som är inblandade i filmbranschen. Kanske börja med Elwin?
Vi ska heller inte anklaga skådespelarna och deras prestationer. De har inte bett om att vara med i filmer. Det är som att anklaga Isaksson för att han släpper in mål i landslaget när det är Lagerbäck som tagit ut honom. De gör sitt bästa, och någon måste vara lagledare, förstå sammanhangen och fatta beslutet att såll inte kommer in på plan. Det yttersta ansvaret landar alltså på regissören, samt producenten. (har inte hört ett ord om Arn-regissörens miserabla insats, han verkar ha gått under jorden)
Det hade varit bättre att lära en skådespelare rida än en ryttare att agera tex. Snacka om att börja i fel ände!
Skådespeleri är ett yrke som förtjänar full respekt och det först och främst av hela svenska filmbranschen - vilket inte är fallet. Situationen är helt enkelt fruktansvärd för att inte säga absurd. Inte går man in på Microsoft och kallar sig datageni för att man äger en laptop!? För att bli elektriker krävs åratal av utbildning osv. Vem som helst, helt utan talang, träning, diligens eller utbildning kallar sig skådespelare, och vad är än värre, behandlas som det av branschen! Kalkonerna flaxar!
Vem som helst med vassa beslutsamma armbågar kan leta sig fram genom branschen till positioner för att sen sätta käppar i hjulen för alla filmmakers.
RENSA UT talanglösa amatörer och huvudlösa administratörer!!! Börja i toppen och arbeta neråt, för Svenska filmarbetare är duktiga, men många proffs har redan lämnat landet. En utarmning av industrin sker på daglig basis och det för att producenterna är värdelösa. Inför en lag mot att de lägger sig i det konstnärliga skapandet, för det förstår de sig inte på. Ta hand om talangerna som oftast inte har någon logistisk förmåga, och se till att de får service för att kunna skapa. Det är INTE producenten som är framtiden för filmen, men hans roll måste vara i blickpunkten så att han kan serva talangerna. Jobbat med många olika producenter under åren och det är en markant skillnad i kvalitet mellan alla, Svenska som utländska. Inse att rätt person måste vara på rätt plats - vissa ska inte ens komma i närheten av en preproduction eller inspelningsplats, och andra som aldrig ens pysslat med film ska utbildas och sparkas rakt in i filmvärlden. Vi kräver de bästa!!! annars kan vi inte konkurrera.
Inför Mission RÄDDA Svensk film! Jag skäms mer och mer över att vara regissör från Sverige när jag arbetar ute i världen. Vårt konstnärliga arv håller på att dränkas i ett dyigt träsk, och när man ser Arn inser man att träsket är djupare än någonsin.
"Vem som helst med vassa beslutsamma armbågar kan leta sig fram genom branschen till positioner.."
"RENSA UT talanglösa amatörer.."
Detta gäller naturligtvis för hela den svenska mediabranschen, såväl radio och tv som dagstidningar. Har du vassa armbågar och är duktig på att snacka så behövs det oftast ingen vidare talang.
Men rookie-projektet då?
Jag nämner det i mitt första inlägg i SvD i frågan. Jag hoppas på Rookie, men tycker att ramarna är vaga och vet därför inte hur jag skall ställa mig till det. Är det "bara" ett lågbudgetprojekt? I vad består det nyskpande i formspråk och berätteldser? Har finkammat hemsidor och ansökningshandlingar och ser faktiskt mycket litet till styrning eller idéer om det skall bli. Min förhoppning är att de första projekten därifrån blir bra och att det utvecklas till något intressant för att folk får ett hum om vad man kan göra i Rookie.
Jag har pratat en del med Andrea som numera håller i Rookie och hon påstår att de är ganska så kinkiga på orginalitetsfronten med vad det skall blir för pengarna.
det låter ju bra i alla fall. håller tummarna. skall fö lyssna på östgren som var med i kino i fredags. har bara inte hunnit. hon har varit vettig i andra sammanhang.
Mycket bra inlägg! Tyvärr tror jag att svensk filmindustri tittar för mycket på amerikanerna. Man tror att ekvationen Hollywood = mycket pengar = bra filmer.
Sanningen är ju att man i Hollywood har mkt bra manusförfattare, oftast flera på en film, som tack vare klipska hjärnor och mycket idébollande har filmmanus som håller världsklass. Att Hollywood dessutom plöjer ned mycket resurser för att hitta och utveckla nya talanger bidrar naturligtvis också till mångfalden av bra "writers".
När man sen på detta lägger skickliga regissörer och professionella producenter så uppfylls ekvationen mer pengar = bättre film.
Motsvarande i Sverige är tyvärr: Usel idé + usla skådisar + fel sätt att jobba + mer pengar = ännu större kalkon.
Kan du inte tänka dig att konsten faktiskt skulle kunna må bättre utan subventioner?
http://pilotwave.blogspot.com/2008/06/bidragsberoende-filmkonst.html
http://jennytravis.blogspot.com/2008/08/filmstdet.html
Sedan har jag en fråga till dig som verkar kunna film. Vet du när de största franska filmerna producerades och när det franska filmstödet inrättades?
Jenny
Jenny: Nej, inte den här "konsten". Den är alldeles för dyt för det. Och jämförelserna som du och Staffan gör är inte direkt gångbara på dagens marknad: i slutet av 50-talet och början av 60-talet hade biografen 40 miljoner besök årligen. Idag har den 14. Om vi idag lägger ner filmstödet i vårt lilla land så kommer det göras mycket få filmer. Men - jag håller med om att det genom åren har skapats ett osunt bidragsberoende i det här landet i konstkretsar. Men jag tycker inte att medicinen är att helt ta bort olika former av stöd.
Däremot är mycket i dagens filmstöd väldigt dåligt och det borde göras om. Filmen kommer att kunna klara sig bättre på egen hand i framtiden om distributionen och visningarna blir digitala, men framförallt för att mer film kommer göras för andra fönster än biografen. Men i ett litet språkområde som det svenska är jag för ett filmstöd, vi kommer defintivt inte få bättre filmer utan det.
För att svara på din fråga så vet jag tyvärr inte det, men skall kolla upp saken när jag får tid. En sak dock - med största, menar du i termer av intäkter eller budget?
Jenny: Centre National du Cinema har en hemsida. http://www.cnc.fr/
Om du inte kan franska, klicka på den engelska flaggan så finns förhoppninsgvis deras statistik även på det språket.
Skicka en kommentar