n***rb**l

Idag skulle jag ha inlett en visning av Samuel Fullers White Dog / Vit Hund på Cinemateket i Stockholm, en film som jag skrev en text om på Weird Science när den släpptes på dvd i höstas.

Jag blev dock sängliggande på grund av en envis influensa och kunde inte genomföra introduktionen.(Men en inställd filmintroduktion är väl också en filmintroduktion, för att parafrasera en svensk rockbard.)

Jag hade i introduktionen tänkt uppdatera filmens tema från USA 1982 till Sverige 2009:

I söndagens Carin 21:30 ansattes Jonas Hassen Khemiri om ordet "negerboll" i en förvirrad och pinsam debatt. Wirfält har plockat upp tråden (och postar bitar ur programmet), liksom Axel Björklund i DNs På Stan-blogg samt Simon Mårtelius.

Jag hade tänkt koppla min introduktion till detta - och till det faktum att det finns en Facebook-grupp för ordets användande - och till de rasistiska uttalanden som Malmöpolisen för ett par veckor sedan var i blåsväder för.

Så här skrev jag i min text:

»Den fluffiga vita hunden blir som ett prisma som lyser upp de vitas arrogans, deras beslöjade blick. De vita i filmen är helt förbluffade över att en fenomen som en vit hund existerar. Medan de svarta inte bara känner igen hundens blick direkt – de tar det som en livets tragiska självklarhet.«

Och.

»Det är en stor skillnad från den populärmediala analysen av extrema organisationers rasism, som inte sätts i samband med vad som händer i samhällskroppen i övrigt. Fuller riktar istället kritik mot myndigheterna, de vill skjuta hunden och förstår inte att det behövs tålamodsprövande jobb för att bota hunden – det vill säga rasismen – och att man inte bara kan skjuta ihjäl symptomen.«

Och jag hade i dagens inledning tänkt utveckla tankarna - från Fullers förutseende film, gjord 1982, till ett Sverige 2009 som fortfarande inte fattar - åt det här hållet:

»Jag tänkte på hunden och de filmens svarta som omedelbart känner igen den för vad den är när polisens "Apajävel" och andra rasistiska uttryck dök upp i medierna. Jag undrade, när jag med en trött suck lyssnade på de här polisernas jargong, hur många av de mörka invandrare och svenskar som - över hela Sverige och inte bara i Skåne - har haft närkontakt med polisen utanför nattklubbar eller på nattliga gator som egentligen blev förvånade över språket.

Till skillnad från de höga polischeferna som inte tycktes ha anat någonting.

Jag tror inte att det är isolerade företeelser, utan - precis som Fuller visar i filmen - något som hänger ihop med en rasistisk struktur som sedan länge har ätit sig ända in i märgen på samhället. "Det har alltid hetat negerboll" skriver Facebookgruppen. Nej, det har inte alltid hetat "negerboll", men det har hetat det sedan ungefär samma tid då man fortfarande lynchade människor i den amerikanska södern, eller gasade folk i Europa på grund av att de var judar eller romer.

White Dog visar hur rasism är inlärt och vilka uttryck den kan ta sig. I filmen kopplas företeelsen till den amerikanska historien, eftersom vita hundar från början tränades att vakta och jaga förrymda slavar.

Att 42.000 + personer på Facebook tycker det är viktigt att kunna säga ordet är samma sak: de ser en fluffig vit hund. Vi är många som ser något annat - något som i andra sammanhang, i en mörk gränd eller på en anställningsintervju, tar sig helt andra uttryck.

Det vore uppfriskande med fler regissörer som vågade göra dessa kopplingar - som visade att den extrema rasismens gapande käftar hänger ihop med fikafatets chokladbollar.«

Två röster om kommande filmavtal

En intressant intervju med Pelle Snickars på Kulturekonomibloggen. Hans kommentar till filmavtalet är spot-on:

»Nuvarande filmavtal är enligt min mening fullständigt obsolet; vad som är film, tv eller webbaserad produktion flyter ju ständigt samman. Det stora problemet med filmavtalet är alltså att det borde inkludera mer än film - till exempel även public service. Det borde alltså finnas en struktur som gav stöd till rörlig bildproduktion oberoende av medial plattform, eftersom det är så som verkligheten ser ut idag. Och det är ju även så som många kultur-/mediearbetare jobbar i praktiken - man växlar mellan press, radio, tv, webb etc.«

Men att döma av en sak som Göran Olsson skriver i sin senaste krönika på Filmnyheterna skall vi nog inte vänta oss så mycket - åt något håll.

»En annan tråkigt sak som jag ändå bör rapportera om är att det blir i princip bara en förlängning av befintliga filmavtalet. Jag träffade den som bestämmer och förstod att utredningen av filmstödet bara är till för att identifiera mindre justeringar, om ens det.«

Fyra flugor till alla Argento-fans där ute

Dario Argentos Four flies on grey velvet (4 mosche di velluto grigio) från 1971 har mig veterligen inte funnits på dvd förut, men släpptes i dagarna i en Region 0-utgåva. Läs mer här.

Månne något för Studio S att ta tag i. De gav ju ut Argentos Deep Red som jag skrev om här.

Bashir-bashing

Nu diskuteras en av årets bästa filmer, israeliska Waltz with Bashir (jag har skrivit om den bland annat här) i en snudd på israelisk kontext - men i svenska tidningar. Lite underligt, men med en del intressanta poänger.

Jacob Lundström, redaktör på FLM skriver så här i en replik till Catrin Ormestads text (som i sin tur har en del stycken som... hrmm... är besläktade med den här artikeln av Gideon Levy)

Det intressantaste Lundström skriver rör filmens slutbilder, när den går från animation till dokumentärt material:

»Men efter en dryg timme av drömlika minnesbilder avbryter Folman animationen och vi konfronteras med kamerans vittnesbörd från Sabra och Shatila. Med följden att de fruktansvärda bilder vi känner igen från snart sagt varje nyhetssändning återfår sin verkliga styrka. I vårt mättade bildsamhälle är det ingen liten bedrift.«

I USA debatterades det för och mot de här "verklighetsbilderna" mer än i Sverige. Jag kan inte svara på varför, men tycker det är intressant att växelspelet mellan det animerade och det hemska dokumentära hos vissa väcker moraliska och etiska frågor (kanske säger det en del om svensk filmkritik...).

Men det som intresserar mig med tv-bilderna i filmen är något som talar emot det Lundström svepande skriver i Aftonbladet-texten. För sett från dagens horisont så är sådana här skrämmande bilder inte alls vad vi dagligen ser på tv: Under det senaste Gaza-debaclet tittade vi på fyrverkerier på en himmel delvis dold av en kulle. Inte på kroppar begravda i ruiner.

Medias tillgänglighet till Israels militär och deras krig har förändrats mycket sedan 1982. Den som vill se vad en vanlig person med en 16mms kamera kunde få tillgång till bör spana in David Perlovs DIARY. På den dvd som rör åren kring det här kriget så ser man hur Perlov kan prata med vem han vill, filma vem han vill och komma hur nära striderna som helst.

Det kan jämföras med den amerikanska militärens uppvaknande efter att pressen fick fria händer i Vietnam. Vill man så kan man därför också läsa Folmans avslutningsbilder som en påminnelse om att tiderna har förändrats: de bilder han visade fick då ett helt samhälle att gå ut och protestera mot kriget.

Samma samhälle som idag i mycket större utsträckning stöder de nuvarande krigen, samma samhälle som tillsatte den som var ytterst ansvarig för Sabra och Shatila - Ariel Sharon - att leda Israel.
Ett samhälle med helt andra bilder i sina tv-apparater.

The Whole Shootin' Match

The Whole Shootin' Match från 1978 finns nu på dvd. Eagle Pennells lågbudgetfilm är en svartvit 16mmsrulle, och är en av de direkta orsakerna till att det finns ett Sundance-institut och en -festival. Den visades nämligen på Utah/U.S. Film Festival, där Robert Redford såg filmen och blev tillräckligt imponerad för att omvandla festivalen till Sundance.

Den som vill veta mer om ett av ursprungen till den moderna independentfilmen kan läsa här och här.

Essä om Mellan väggarna i dagens DN

Med utgångspunkt i Laurent Cantets Mellan väggarna har Anna Sofia Rossholm - tidigare doktorand vid filmvetenskapen i Stockholm - skrivit en essä i dagens DN om "det slutna filmrummet". Det intressantaste i den långa texten är relationen mellan filmer som likt Mellan väggarna utspelar sig i slutna rum (här ett klassrum) och "gränsöverskridande" filmer som Fatih Akins Mot väggen och Vid himlens utkant (som i ett utslag av direktöversättning har fått heta ”På andra sidan” i texten)

Ett utdrag ur texten:

»Denna gränsöverskridande transnationalism sätts i filmteoretiska sammanhang ofta i kontrast till idén om film som ”nationell projektion”, där det senare skulle ge en mer statisk och enhetlig bild av det samhälle som avbildas (resande ses då som metafor för flytande identitet, identitet i ”blivande”).

Att lyfta fram inlåsning snarare än gränsöverskridning visar det nationella rummet som ett fragmenterat gränsland mitt i det globala samhället. Vad vi ser i ”Mellan väggarna” är hur skiljelinjen mellan klassrummet och världen utanför talar om andra gränsdragningar: om franska språkets olika sfärer eller vad som innesluts och utesluts i republikens medborgarskap. Detta syns tydligt i scener som när den papperslösa kinesiska eleven riskerar att bli utvisad och lärarna engagerat men lite slentrianmässigt gör en insamling eller när lärarna tvistar om de ska bry sig eller inte om att relegering i ett enskilt fall kan innebära att elevens föräldrar skickar honom till ”hemlandet”.«

Fokus och Mammut

Inte för att jag inte håller med Jon Asp i mycket av det som står i hans Fokusartikel om svenska filmkritiker. Jag kunde ju själv inte hålla mig innan jag gick loss på Mammut på över 8 000 tecken. (Visserligen på Weird Science, men ändå. Antingen så är jag inte filmkritiker - eller så är inte texten filmkritik (men det är inte Per Gudmundsons heller) eller så räknas det bara inte eftersom texten inte riktigt passar in i Asps tes). Nåja: jag ville egentligen bara kommentera en sak i hans artikel - tja, dess grundbult faktiskt - och komma med ett lästips:

Asp, även om du reserverar dig i en bisats så skulle jag undvika att utifrån festivalbemötanden försöka pejla vad »en stor samling kvalificerade utländska röster« tycker om en film och ställa det mot en nations recenserande kritikerkår.

Läs Marijke de Valks bok Film festivals där hon bland annat diskuterar hur kulturellt kapital kring filmer uppstår på festivaler, och delvis gör det genom att gå in på den svårutredda relationen mellan kritikerhierarki, festivaltrötthet och hur snackisar om filmer uppstår. Jag vet inte hur många middagar jag har suttit på, fester jag har minglat på och kaffekoppar jag har druckit med just dessa etablerade, kvalificerade utländska röster. Och många av dem är ivriga att slå dig och alla andra yngre kritiker i huvudet med sina åsikter om det ena eller det andra.
Senast i Pusan så läxade en bitter gammal gubbe - likväl en europeisk kritikerlegend - upp mig för en film som FIPRESCI hade valt. Vi var »unga, lata och klarade inte av att se filmer som var längre än 120 minuter och därför valde vi kinesisk skitfilm«. Jag vet inte hur många gånger jag har hört alla dessa tvärsäkra uttalanden om tävlande festivalfilmer, och sedan sett dem sprida sig som ringar på vattnet genom den mest kvalificerade press.

Och, skulle jag verkligen vilja diskutera den här frågan ingående, då skulle jag ta och kombinera det här med en diskussion om ungefär när det blir dags att detronisera en hyllad indieregissör; borde inte läget att festivalkollektivt riva upp hans konstnärliga anus vara moget när han just gjort två riktiga lågbudgetfilmer och slänger ihop en Babel för 70 miljoner kronor? Ganska öppet mål skulle jag säga.

Vilket gör det ännu underligare att svenska kritiker lapade i sig soppan, så jag säger verkligen inte emot dig på den punkten...Kanske är de bara så oerhört tacksamma att han inte gör Container igen, så att de slipper låtsas gilla den, emedan festivalkritikerna vill ha precis det av hans sort?

Kempegrejt

Jag utvecklar och fortsätter debatten från förra inlägget på Weird Science.

You give art a bad name

»Datorgenererad? undrade jag då. Nu vet jag säkert. Det är en delvis klippt, överlappad och manipulerad film med visst platsspecifikt underlag.«

Jessica Kempe tar debatten till en helt ny nivå i dagens DN. Eller vad man nu skall säga. För vad menar människan? Den andra halvan av krönikan är väl inte så konstig. Men hennes tolkning av verket? Ta en extra titt på citatet ovan. Vad betyder det annat än att det är en film som de flesta andra?

Nu får Kempe naturligtvis tolka Territorial Pissing som »en dröm« om hon vill. Men ärligt talat så tycker jag att den kommentaren landar mitt i både filmens kritik av gallerigosandet med graffiti, och det jag har tagit upp tidigare i den frågan. Kempe omtolkar filmen inom galleriets ramar för att passa sin verklighet, eller »konstens verklighet«. Om filmen låg på Youtube, skulle Kempe kunna tolka den som en dröm då också?

Värst är att hon helt ser förbi pudelns kärna. Hon skriver »Om NUG:s film innehåller olagliga inslag är det en fråga för polisens utredning«. Är det? Jag tycker att man skall återkomma till den här punkten och och om igen: vad säger att en konstnär inte har rätt att göra det som journalister och dokumentärfilmare gör och har gjort? Öppna en bok om graffiti och du ser folk som står och målar ett tåg. Varför skall inte fotografen betala då?

»Polisens utredning« bör möjligen vara väsentlig om ett brott har begåtts på det tåg som syns i filmen; i sådana fall filmen användas som bevis. Men det gör inte den som gjort filmen till det minsta kriminell. Filmen i sig är nämligen inte på något sätt kriminell, och Konstfack borde - istället för att distansera sig som de gjorde i gårdagens DN - stötta sin elev. (Det där är riktigt lustiga uttalanden förresten: borde det inte vara handledarens uppgift att följa elevens arbete under tillkmsttiden? Och, come on, »före detta klasskompisar« - både ni och jag vet hur närvarostatistiken ser ut för eleverna på konstinstitutionen).

Och om man tänker efter. När Konstfack och andra konstskolor tar in elever med en dokumenterad bakgrund inom graffitin - vad förväntar de sig att de skall göra? Som en kompis sa igår så hoppas Konstfack troligtvis att en Basquiat skall lura där inne någonstans.
Men egentligen är det samma sak som när graffitin flyttar in i gallerierna - ett ömsesidigt parasiterande.

Det enda jag egentligen håller med om i Kempes beskrivning av filmen är skildringen av förövaren - "likt en dansande Chaplin i luva". Själv har jag i alla Pikes och Nugs filmer sett Chaplinfiguren, möjligen inte dansandes utan blint snavandes.

Men eftersom Kempe tidigare i samma mening skriver »för att som en nyfödd kalv landa på den tomma perrongen« så undrar man vid det laget mest om hon tar sina mediciner.

Klotter

En utveckling av det förra inlägget finns på Weird Science.

Konstfacks kris

Igår besökte jag Moderna Museet och tittade på två utställningar; den japanske animatören Tabaimos videoinstallationer och Play.

Den senare innehåller ett urval av museets videokonst och är ordnad för att ge en utvecklingsbild av den rörliga bilden. Mycket av det som visades på Play hade jag sett, men det är ju alltid kul att se om verk som Jesper Just "Bliss and Heaven" eller vad som helst av Viking Eggeling.

Det var fint men harmlöst, precis som Tabaimos vältecknade installationer. (Jag uppskattade särskilt den offentliga toaletten som vecklar ut sig över tre väggar och bildar ett rum.)

Mot bakgrund av den häftiga kritik som under fredagen och lördagen väcktes mot Konstfack - ridandes på en våg som ännu inte hade lagt sig sedan Anna Odell-affären för ett par veckor sedan - kändes dock Play tandlös. Nathalie Djurberg i all ära, men de senaste turerna kring Konstfack ställer något intressantare frågor kring konst och rörlig bild, frågor som tangerar den samtida dokumentärfilmen, fiktion och en hel del annat.

Det som skapar kritik den här gången är en video som visas på konstmässan Market med namnet Territorial Pissing. Videon, av konstnären NUG, är på två minuter. I filmen är det någon som sprejar ner en tunnelbanevagn och krossar ett fönster.

Konstkännaren Lena Adelsohn Liljeroth vände på klacken när hon såg Territorial Pissing på Market; SL har krävt Konstfack på stålar och polisen är oväntat nog kritisk.

Allt det är i mina ögon jättebra - det är vad konst bör göra. Sticka i ögonen och väcka debatt. (Jag är i och för sig osäker på om just den här videon gör det möjligt att väcka liv i den obefintliga debatten om nolltoleransen mot graffiti, men det är en annan fråga. Det är för övrigt lustigt att ingen diskuterar vad videon visar i relation till videons titel).

Det som gör mig bestört är Konstfacks reaktion. Häromåret, när filmen gjordes som ett avgångsverk, kände sig skolan tvungen att införa etiska regler som skulle hindra att den är "sortens" konst skapades inom institutionen.

Så här säger Olof Glemme, prefekt på institutionen för konst, till Svd.se:

"Såvitt jag kan bedöma är inte det här lagligt, då hade vi inte kunnat stödja det".

Den mängd frågor som uppstår i det här läget borde vara extremt kniviga och mycket problematiska för en institution som sysslar med konst år 2009. För det första - och det egentligen enda som borde spela någon roll - så finns det en grundläggande skillnad mellan Anna Odell-historien (som ju inte är ett konstverk än) och NUGs konstverk: Det här är en film.

Ingen av de personer som uttalar sig kan egentligen veta vad för slags relation den som filmar har till den som utför handlingen. Detta oaktat vad konstnären själv har för bakgrund.

I en tid då konsten allt oftare tar på sig journalistiska kläder - inte minst med filmkameran som arbetsverktyg - blir ur det perspektivet de "etiska riktlinjerna" ett jätteproblem för Konstfack.

Om "lagen" utgör gränsen för vad man som konststuderande får filma, eller använda i en film, då kan institutionen stänger ner idag. Vad skall prefekten till exempel säga till den konststudent som vill filma papperslösa flyktingars situation?

När Play slutar den 19 april föreslår jag att Moderna Museet, som landets tyngsta institution för samtidskonst, går in i den här debatten. Försöker belysa hur konsten brutit tabun, korsat gränser och utmanat det som den goda smaken fnyst åt förut - och vilka det är som satt de gränserna tidigare i historien.

Uppdatering: verket är nedsläckt. Det finns ett par intressanta kommentarer i artikeln om detta, ur NUGS programförklaring och galleristens ord om verket. De har båda rätt i att graffiti förlorar en av sina viktigaste beståndsdelar när den överförs till gallerier, när den så att säga blir en konventionell konststil.

Filmen fångar däremot energin i själva utförandet. Men - viktigt! - inte i den delen av graffitin som ofta omfamnas av dem i konstvärlden som ser en möjlighet att bättre på sin egen revolutionära image genom att ställa ut en plywoodskiva med en snygg graffitimålning i ett galleri, utan av det som kallas för bombning.

The Wrestler

Hej vad folk går igång i kommentarfältet till min recension av The Wrestler. Jag tycker inte att jag "avslöjar" så mycket om filmen. Men sådant är ju alltid en smakfråga. Själv tycker jag att det blir svårt att som kritiker utvinna de intressanta aspekterna av filmen utan att nämn att den har en brytpunkt, eller skildra vissa scener. Till dem som tror att jag har avslöjat filmen - det finns mycket mer att se och jag hoppas att det jag skriver kan ses som en bakgrund, eller ett sätt att tolka det som sker.

Det vore oerhört skönt att inte bara vara konsumentupplysare ibland.

Jag förstår inte riktigt Mårten Blomkvists kritik i DN. Att historien i The Wrestler är sentimental - vilket den är - hålls väldigt väl i schack av filmens form. Det är den stora skillnaden mot de filmerna han hänvisar till och jämför med. Och av Rourkes utseende som Blomkvist går hårt åt.

Busy being born

Jag har utvecklat mitt inlägg om novellfilmsprojektet till en kommentar i SvD.

Konstinlägg: David Černýs Entropa

"Kom med, jag skall visa dig något"

Det var våren 1991. Jag skulle fylla sexton år, muren hade fallit ett år tidigare och jag var hemma hos min moster i Prag. Min sju år äldre kusin ville visa mig något. Han var cool på det där sättet som en 22-åring ter sig för en 15-åring - han hade ju introducerat mig till den exploderande post-kommunistiska rockscenen i Prag.

Vi gick några kvarter bort från lägenheten vid Moldau, förbi min mormors lägenhet, inåt stadsdelen Smíchov. På torget som, så mycket annat, nyligen hade bytt namn från Sovětských tankistů till Námestí Kinskych stod en rosa pansarvagn.

Det var en kraftfull syn. På den tiden gick alla fasader i Prag fortfarande i gråa nyanser, även om man kunde ana något beige, rött eller grönt under skiten - och den rosa färgen exploderade i omgivningarna. (Idag, efter renoveringar som gjort alla alla Prags hus går i fientligt klara färger, skulle den knappast märkas.)

Pansarvagnen hade stått där sedan slutet av andra världskriget. Enligt ryssarna var det den första pansarvagnen som rullade in och drev bort nazisterna. Det var, som så mycket annat, historieförfalskning: de första delarna av den sovjetiska armén som kom till Prag utgjordes av tidigare desertörer, som när det såg illa ut för Sovjetunionen anslöt sig till Tyskland. De svingade tillbaka och blev Prags egentliga befriare. (Stalin avrättade naturligtvis hela bunten).

Under natten hade en ung konstnär målat om pansarvagnen. Han hette, sa min kusin, David Černý.

Den rosa pansarvagnen var Černýs stora genombrott och orsakade mycket politisk diskussion i det som då var Tjeckoslovakien. Senare i livet har jag tolkat den i skenet av vad som hände under de här åren: hur tjeckerna gick man ur huse för att vara med och kasta av sig kommunistregimen, och sedan man i huse för att låta samma skurkar ta över och styra landet.

Pansarvagnen försvann som förväntat. Men Černý hade lyft upp och omformulerat ett monument som redan hade bytt betydelse minst en gång under de tidigare decennierna sedan andra världskriget, inte minst när andra pansarvagnar rullade in och inte möttes som befriare.
Vad Černý delvis pekade på var tjeckernas historiska minne, och hur snabbt de tränger undan saker som kanske är nödvändiga att bearbeta för att gå vidare.

Jag vet inte om jag tycker att statyer av Lenin och Stalin skall stå kvar, eller pansarvagnar. Men varje gång vi tar en sådan sak för självklar kanske vi skall fråga oss varför vi tolererar statyer av barbariska krigarkonungar som lett olika skepnader av Sverige i det förflutna? De utgör en del av historien, bra eller dåligt är det en påminnelse om något vi borde minnas och lära av.

Genom åren har David Černý gjort mängder av väldigt publika stunts - inget lika bra som pansarvagnen dock - och nu är han aktuell igen med det till och med i Sverige omdebatterade konstverket Entropa.

Jag är inte särskilt imponerad av Entropa, kanske för att det är som en konstvärldens Mammut: det säger något jag har tyckt väldigt länge - på ett banalt, stereotypt, klyschigt men ganska snyggt sätt.

David Černý är idag en del av etablissemanget. Han är tjena och du med de personer som har beställt verket. Men anledningen till att han är tjena och du med dem är att han har blivit kändis genom att provocera. Varför skulle han inte provocera igen? Han har inte lurat någon utan har gjort exakt vad som förväntas av honom.

(Sen har ju faktiskt ingen, även om de är beställare av verket, rätt att göra om det. Tjeckerna har skrivit under Bernkonventionen de med. Men jag antar att det blir ännu effektfullare, och mer förnedrande, att stoppa Bulgarien bakom ett skynke än att porträttera landet som en toalett. Černý lär skratta hela vägen till banken).

Själv tror jag att David Černý har haft hemmaarenan som publik lika mycket som alla de europeiska intellektuella, förlåt, kulturjournalister, som nu diskuterar hur Entropa sammanfattar "ett Europa utan konkret mening och inre sammanhang".

Dagens Tjeckien styrs av Václav Klaus, en president som är EU-fientlig. Han tycker dessutom inte att man skall hålla på och rota efter syndabockar i historien - Charta 77 och andra oppositionella "flummade bara på kaféer" enligt honom.

Klaus är - liksom så många av sin landsmän och andra medborgare i post-kommunistiska samhällen som kastats ur diktaturer och in i hyperkapitalistiska samhällen där demokratins långsamma framväxt inte är det första som prioriteras - en småsint nationalist.
Han ser antagligen, på absolut värsta vis, på länderna i Europa precis så som David Černý har illustrerat dem.

Så nej, det finns kanske inte ett Europa, men jag tror tyvärr att den bild som Černý målar upp är rimlig för hur väldigt många människor ser på Europa.

Citat(miss)bruk

Apropå det förra inläggets titel-citat.

Jag var ute med en väninna häromveckan. Vi har känt varandra länge, genom massor av mänskligt bråte. Det var kanske detta som föranledde följande replikskifte:

Jag: säger något kristendom och citerar en känd musiker.

Hon: "Va!? Citerade du just Bob Dylan? Du vet ju att vi i sådana fall måste sätta upp regler för vår vänskap."

Konversationen ekade i huvudet när jag läste Kerstin Gezelius recension av Benjamin Buttons otroliga liv i DN. Hon skriver så här:

»Pompösa bilder som brukar framkalla gäspningar får i Finchers och fotografen Claudio Mirandas händer en styrka som om man såg allt för första gången. Det är inte ens så att man sitter och tänker på hur snyggt det är hela tiden. Man tänker inte alls. "So easy to look at, so hard to define", som Bob Dylan sjunger. Och det är behagligt i ungefär två timmar.«

(Raden kommer, förstås, från Sara, en låt som Dylan enligt sägnen skall ha skrivit för att rädda sitt äktenskap med Sara Dylan. Man förstår om det inte fungerade, det kan liksom tolkas på smickrande och mindre smickrande vis.)

Och jag som kämpade mot impulsen att klämma in något från My Back Pages i min recension....

...he not busy being born/ is busy dying

»Det finns med andra ord vissa risker också med kritiken, den rör sig i cykler: Ena året är alla överens om att regissörerna är för usla, året därpå är det manusen som är värdelösa, året därefter saknas det vettiga producenter. "Varför finns det inga formexperiment"? "Varför finns det inga bra kommersiella idéer"? Allt i samma utandning.«

Citatet är saxat ur Johan Cronemans sågning av den svenska novellfilmen. Det följs av en totalmassaker på årets novellfilmer, en efter en, som lär svida i upphovsmännens skinn. Avslutningen på texten ser ut såhär:

»Att inte våga gå över gränsen är problemet med alla andra av årets novellfilmer, kanske "Småvilt" undantaget, som visserligen är långtråkig som ett ösregn, men samtidigt överraskande och egensinnig. Och gränsöverskridande.

Jag tror att manusläsarna på Filminstitutet och Svt måste börja leta efter en annan typ av manuskript - annars riskerar hela novellfilmsprojektet att haverera. Haverikommissionen bör inkallas redan nu.«

Men är det ingen annan än jag som ser ett stort problem med artikeln, det ligger ju nästan och pulserar där mellan raderna. För det är det enda håll som Croneman inte pekar fingret åt: själva systemet.

Jag har länge sett novellfilmsprojektet inte som ett botemedel - vilket väl delvis var tanken med det - utan som ett symptom. Att man pallar två, högst tre filmer per runda speglar rätt väl hur det känns att sitta igenom den årliga svenska långfilmsfloran. Lite för väl för att det skall båda gott för framtiden.

Men hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Novellfilmen är ju som en minivariant av långfilmssystemet med ungefär samma finansiärer och klassiska manuspitchar. Det finns inget spännande nytänk där, hela projektet andas blåbärsstopp i långfärdsspåret mellan filmskola och "riktig" långfilm. Croneman skriver själv i ingressen att ett problem är att novellfilmerna är "korta långfilmer". Ja, just, precis.

Croneman efterlyser en annan typ av manus - men vart skall de komma ifrån? Mars? När såg han själv mer än ett-två sådana manus på ett år i den svenska långfilmsbranschen? Är det inte snarare så att det är just de regissörerna som lämnat den klassiska manusmodellen bakom sig och mejslar fram den rörliga bilden som har stått för de senaste årens mest spännande filmer? Men hur ställer sig branschen - skolorna och institutionerna - till dem?
Har de förändrat hur man lär ut förhållandet mellan regissör och produktion, mellan förlagans text och den rörliga bilden och dess ljudsättning?

Är det inte snarare så att manusskriveriet i Sverige är svårt skadat av den ordergång vi har: (starkt) produktionsbolag - SFI? Vilket innebär att vi för länge sedan har hamrat fast ungefär vad för slags förlaga som får pengar?

Ett fruktbart novellfilmsprojekt skulle börja luckra upp de här reglerna. Vi lever i en helt ny medial tid; vi konsumerar rörlig bild på helt nya sätt. Lämna tänket att novellfilmen görs för att visas på tablåbelagd tid i platt-tvn, eller att någon lycklig sate kanske får se sin film distribueras på klassiskt vis.

Det senare av en viktig anledning: det är dags att sluta sätta 35mm-kopian som den heliga oasen i slutet av filmarbetarvägen, det är att bedra folk som jobbar med rörlig bild om hur framtiden ser ut. Låt dem pitcha projektionsytan lika mycket som "manuset".

Det finns förstås undantag, jättebra novellfilmer. (Och jag tycker till exempel mycket om längden på filmerna. Om någon där ute mot förmodan härbärgar fördomen att jag enbart känner ren glädje de stunder då jag ser på 180 minuter kinesisk neorealism, så vet ni.) Men det är ju, precis som bra svenska långfilmer under ett filmår, undantag.

För att dra den här tanken vidare och försöka konkretisera problemet och skönja en lösning inom systemet (jag tycker inte att man skall lägga ner, riva upp och så vidare) ställer jag en retorisk fråga. Var görs den bästa, mest innovativa, roligaste svenska filmen?

Just det - bland dokumentärfilmerna. Där ser också gränserna för vad som kan vara en films förlaga ut på helt andra sätt; inom dokumentärfilmen är gränserna för fiktion och dokumentär mycket mer flytande (Liza Marklund-"affären" skulle av olika anledningar ha blivit mycket kortare om den utspelade sig i den svenska filmvärlden). Jag föreställer mig att konsulenterna arbetar friare, eller i vart fall har helt andra ramar än de långfilmskonsulenter som läser manus.

Jag hörde exempelvis en underbar liten historia om hur en svensk dokumentär- /experimentfilm kom till genom att regissörerna skickade in ett hemmakopierat fanzine - ja sådana som man själv klippte och klistrade ihop och kopierade på pappas jobb - till konsulenten.

Tyvärr är det här fullständigt motsatt riktning från den som SFI har tagit de senaste åren. Mer pengar till färre filmer och starkare producenter är ett mantra som snart driver mig till knark. Och så lägger man ner Rookie.

Jag tror i och för sig benhårt på att de intressanta filmerna alltid kommer att komma fram, vi kommer att få se mer "punkfilm" de närmaste åren som Bengt Toll lär ha sagt i Göteborg. Självfallet, allt talar för för det. Men vill vi vara ett riktigt intressant "filmland" (nåja - vill vi hjälpa filmare att komma fram helt enkelt) så kan vi ta hand om dem, hjälpa till och kanske få fler än en-två punkfilm som syns om året.

Ja, förutom att skapa mer kvalitativ rörlig bild på nya ytor så kanske det i förlängningen kan ger ett intressant mittensegment, det där som svensk film är så förbannat usel på - filmerna mellan Arn och De ofrivilliga.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Uppdatering: Upptäckte just det här inlägget av Jan Alvemark på filmnyheterna.se. Lite mer kött på benen.

Maggie vaknar inte på balkongen

Det här är skitbra. Varför har ingen intervjuat Maggie förut? Fråga dig själv: är det någon som har medverkat i en svensk film som inte har genomlysts i alla veckoblad och dagspapper? Någon som till på köpet är nominerad till en Guldbagge och sedan går och vinner den?
Beatrice "Maggie" Andersson torde vara rätt ensam om den saken.

Jag diskuterade förhållandet mellan Maggie, som står som medregissör till filmen om sig själv, och de två regissörerna i min recension, och funderade på den rent etiska aspekten (mer här).
Inte för att jag nödvändigtvis tyckte att filmen behandlade detta negativt, utan för att jag anser att frågan bör lyftas - och att en av filmens förtjänster är att den med ett stort tjock finger trycker detta i ansiktet på en. För oavsett vem som håller i kameran (kanske till och med på grund av detta, om någon håller i kameran i bild) så måste man väl fråga sig vem som är bestämmande subjekt och vem som är objekt i en film. Och vad detta betyder?

Den naturliga konsekvensen av denna film borde ha varit att någon av alla dessa junketmätta svenska filmjournalister lyfte luren och frågade Maggie själv. Vad är det här? Vad har det inneburit för dig? Att inte göra det, är väl egentligen att sätta sig själva som negativ faktor i den ekvation Maggie vaknar på balkongen lägger upp: segregation. "Hon är inte intressant som intervjuobjekt, hon är filmens tokiga svarta subjekt".

Eftersom regissörerna, tillsammans med producenten Anna Byvald samt filmens rådgivare Lukas Moodysson bestämde att Maggie skulle stå som medregissör så har de tagit ett aktivt beslut i hur hon skall presenteras och därmed uppfattas. Journalisterna har således inget försvar mot att inte ringa upp den tredje Guldbaggenominerade regissören. Tur att man kan lita på Karin Thunberg i alla fall.

Ikväll klockan 22 visas Maggie vaknar på balkongen på SvT 1. Se den, det är den enda film som återkommande har skavt i min hjärna och min själ hela detta år.

(Den här texten ligger i en lite längre version på Weird Science också.)